1. Neko Case - Middle cyclone (cd, 09)
Ingen gör atmofärisk och mytologiskt späckad countrypop som Neko Case. Om hon denna gång möjligen kan kritiseras för flitig återanvändning av egna grepp (djurtematiken inräknad), är det ingen allvarligare anmärkning. Höjdpunkterna är nämligen många och det är rent trivsamt att uppleva hur popådran från New Pornographers gifter sig med that ole twangy sound.
2. Loney Dear - I got lost (cd-spår, Dear John, 09)
Som redan konstaterats är nya Loney Dear mycket bra. Och det här är juvelen i kronan, om ni frågar mig; en kuslig historia iscensatt med fiol, bräcklig röst och viskande vålnader i rummet. (Och undvik att lyssna på datahögtalare: hela skivan har en uttänjd, mäktig ljudbild som nästan kräver en ordentlig anläggning.)
3. Wavves - So Bored (cd-spår, Wavves, 09)
Årets mest expressiva och trumhinnepiskande tolkning av det tidstypiska fenomenet tristess. Het kandidat till titeln årets låt, redan nu.
4. Grizzly Bear - Foreground (cd-spår, Veckatimest, kommande album)
Den grandiosa avslutningslåten från den tidigt läckta och tokhajpade skivan. Om vilken den specialintresserade kan läsa hur mycket som helst på någon nätsajt, så ni får ingen längre recension av mig nu. Återkommer kanske efter ytterligare några lyssningar, men de första intrycken är klart positiva. Minispoiler: Alla som älskade Department of Eagles lär slå frivolter av lycka, för Daniel Rossen har tagit med sig delar av den strukturerade orkesterpopen därifrån och mixat den med psykedelia, nylonsträngade gitarrer, vackra körer och ett sound som låter STORT i alla avseenden. Ett självklart köp i maj.
5. Thin Lizzy - Still Dangerous - Live at the Tower Theatre Philadelphia 1977 (liveskiva/mp3, -09)
Jag tillhör inte den skara som blev moraliskt upprörd över studiopåläggen på Thin Lizzys "Live and dangerous". Här är hursomhelst utgåvan för alla som är nyfikna på hur det lät "utan fusk". Och de borde härmed lugna sig för gott: det lät naturligtvis bra som tusan även i det råa liveutförandet. Men denna souvenir är också ett måste för envar som uppskattar den irländska rumlargruppen. Inspelad på Bad Reputation-turnén 1977, med Lizzy på sin kvalitativa topp. Vilket glödheta versioner av "Soldier of Fortune", "Massacre" och "Bad Reputation" är bevis på.
Fotnot: Att detta skulle vara en rar (eller med Scott Gorhams ord: "nyligen upphittad") tejp är dock en sanning med modifikation: bootleggande fans har haft bra ljudupptagningar från denna spelning länge. Själv har jag aldrig varit så diehard att jag bytt livetejper, och lyfter därför på hatten.
Bubblare:
* Sofia Karlsson - Smält mig till glöd (albumspår, Söder om kärleken)
Låttiteln är poetiskt styltig på ett sätt som osökt får mig att tänka på Samuel Frölers soloskiva; men låten övervinner och motbevisar denna farhåga.
* The Killers (film, 1946)
Burt Lancaster och Ava Gardner, i en film baserad på en historia av Hemingway. Kanske inte den bästa noir-filmen, men tveklöst en av de mest hårdkokta.
* Perssons Pack - Ikväll tar vi över stan (cd-spår, Öster om heden)
En bitterljuv skildring av det en gång älskande paret som skiljs åt när flickan lämnar småstaden och gör karriär medan pojken blir kvar med gitarren i hand och sången som vapen. Låten är inte helt ny (den spelades in första gången till Packet-samlingen Diamanter från 2004), men likafullt betagande. Jag har aldrig varit i Bollnäs, och "Schenströmsplan" och "Renbron" är därför geografiska markörer som säger mig lika mycket som ett samtal på forngrekiska. Men den här låten får mig nästan att överväga ett besök i bandyorten, åtminstone under de fem minuter den pågår.
* Kjell Höglund - Desertören (lp-spår, Doktor Jekylls testamente, 1979)
Tumregel: de längsta Höglund-låtarna är ofta de bästa. "Häxprocess" är 15 minuter, "Maffian" 14 minuter och så den här, "Desertören", som klockar in på dryga 17! Utan att det blir tråkigt en enda sekund, bör tilläggas. "Desertören" är en svidande vidräkning med alla dogmatiker, där Höglund placerar sig själv i desertörens utanförskap, och utifrån en radikalpacifistisk position klär av alla som blandar ihop smutsiga medel med fina, hägrande mål. Det är hög tid för en ordentlig återutgivning av Kjells 70-talskivor på cd!
* Lorentz & M. Sakarias - Lever min dröm (låt, -09)
Valpigt? Tacky? Fler unkna åttiotalsreferenser, söderromantiska paroller och eurotechnobeats än vad som är mänskligt nyttigt? Svaret är ja på alla frågorna. Men ändå, ändå, kan jag inte motstå den totala och storögda ruschen i brödernas bästa låtar. Intellektuellt låter det sig inte förklaras, men känslomässigt är jag redan besegrad.
* Liverpool FC (klubb)
Efter en årsinledning fylld med sorger och bedrövelser var krossen av Real Madrid i CL en lisa för själen.
- - -
Henrik L.
