1. Veronica Maggio-Måndagsbarn (låt) Det sveper en våg av sixties-soul över den kvinnliga delen av musikvärlden dessa dagar. Amy Winehouse, Duffy och vår egen lilla Veronica Maggio. Det här är en söt liten låt som jag går igång så smått på.
2. Deep Purple-In Rock (skiva) Klassiker.
3. Suede- Dog Man Star (skiva) Lyssnar väldigt sällan på Suedes första skiva. Tycker upplägget på skivan är lite trist med varannan snabb låt och varannan långsam. Var och en för sig är låtarna på den skivan fenomenala men som skiva betraktat blir den lite odynamisk. Den här plattan håller dock hela vägen igenom. Den är storstadsromantisk, vacker, skitig; kall och varm på samma gång.
4. Kate Bush-Hounds of Love (skiva) Klassiker.
5. The Notwist-Neon Golden (skiva) Klassiker.
Bubblare: Trosa (stad) Ny lägenhet (boende) Nu bara en vecka bort. Erik D med familj tillbaka i Sverige. Punkt Medis (bibliotek) Fortfarande min Sugar Daddy när det gäller att scora skivor.
Efter en hel vecka av eländig hosta och feber, fattar jag nytt mod. Med popen som drivkraft och medicin.
1) Nick Lowe - "Jesus of Cool" [30th Anniversary Edition] (återutgåva, 1978; 2008) Tiderna måtte ha förändrats. När jag i de sena tonåren började leta tidiga Nick Lowe-lp's var det inga som helst problem att komma över det mesta, för nästan skamligt billig penning dessutom. Ja, till och med Rockpile-plattan - med den rara bonussingeln! - hamnade i min ägo för under femtiolappen på någon skivmässa. Idag är situationen annorlunda, prisbilden likaså, och det är bara att hoppas att denna förstärkta kreddfaktor och efterfrågan kan medföra att en ny generation upptäcker den vidunderliga kraften i "Jesus of Cool". Och chanserna till det har förstås ökat betydligt med den här trettioårsjubilerande specialversionen. Det här är den sortens återutgåva som är en absolut nödvändighet både för ärrade fans och nytillkomna lyssnare; utökad som den är med tio bonusspår, varav åtskilliga har en rättmätigt legendarisk status. (Okej, de flesta av dessa fanns i och för sig med redan på raritets-samlingen "The Wilderness Years" (1991), och diehard-fansen äger redan de singlar och EP på vilka de dök upp första gången. Men ändå: placerade i detta specifika sammanhang kommer låtarna än mer till sin rätt.)
Klart är, under alla omständigheter, att ingen Lowe-aficionado klarar sig utan "I Love My Label", "I Don't Want the Night to End", "Born a Woman" och "Rollers Show".
Och ingen popvän klarar sig utan "Jesus of Cool", fortfarande en märkvärdig, unik lyckträff i kombinationen av gammaldags lo fi-produktion, självironisk framtoning, humorfylld texthantering och en allt genomströmmande kärleksförklaring till popmusiken som kommunikationsform. Dessutom med en ovanlig lätthet i hela uttrycket; som om albumets snabba tillkomsthistoria ytterligare förstärkte den opretentiösa och genuint charmfulla karaktären. I avdelningen gitarrpop med glimten i ögat och hjärtat på det rätta stället blir det faktiskt inte mycket bättre. Höjdpunkter, på en skiva fullpackad av dem: "Marie Provost" (med textraden "she was a winner, that became her doggie's dinner"); "Tonight"; "Little Hitler" och - ni har gissat det - "I Love the Sound of Breaking Glass". Lyssna på hela återutgåvan, streamad, här
2) The Five Stairsteps - "Ooh Child" (låt, 1970) Jättehitten och soulklassikern som alla minns Chicagos skönsjungande familjekonstellation för. En karriärsdefinierande stund om någon, även om Jacksons i det här skedet redan var på väg att ta över hedersbeteckningen "The First Family of Soul" från syskonen Burke. "Ooh Child" är alltjämt en orubbligt upplyftande sång, som visade att mentorskapet från Curtis Mayfield hade gjort nyttiga avtryck. (Kul klipp med gruppen här.)
3-4) "In the Valley of Elah" (film, 2007); "The Three Burials of Melquiades Estrada" (film, 2005). Många lär gå och se honom som luttrad sheriff i "No Country for Old Men", men den som verkligen vill uppleva Tommy Lee Jones i absolut högform kan med fördel välja dessa två vemodiga studier av besatthet och sönderfallande självbild. I Paul Haggis "In the valley of Elah" är Jones mästerlig i en komplex, djupt lodande gestaltning av en pensionerade sergeant på jakt efter sanningen bakom sonens död, efter dennes återkomst från Irak. Filmen kan ses som ett samtida ödesspel, med den höga ambitionen att åskådliggöra de förödande psykologiska och moraliska följder kriget får på de individer som deltar i det. Och Haggis lyckas gott med sin strävan.
Också i "The three burials..." befinner sig Jones i sitt rätta element, i en roll vars patos är lika skarpt utmejslat som de fårade dragen i ansiktet. Det är därtill hans regidebut, och inte minst historieberättandet och de svepande bilderna från ett kargt västligt Texas imponerar i sin tyngd och storslagenhet. Historien - om en ung mexikansk rancharbetare, som skjuts till döds av en gränspolis, och de försök att bringa rättvisa och anständig begravning som leds av den oskyldigt dödades vän och förman (spelad av Jones) - är engagerande i sig, men det är stämningsbyggandet och filmens utveckling till en samtida, tragisk och ödesmättad western som dröjer sig kvar längst. Mycket sevärt.
5) Hercules and Love Affair - "Hercules and Love Affair" (cd, 2008) Med lika mycket glamourkänsla som vemod utkristalliseras Andrew Butlers ystra projekt till en stjärnögd åminnelse av klassisk New York-disco i tryggt mellantempo. Vissa trumbeats pekar framåt, eller åtminstone sidledes, men det mesta övriga här - Arthur Russell-turneringarna, de discofunkiga partierna och nickandet till housemusikens pionjärer - utförs med platåskorna fast och stolt klistrade till Manhattans själfyllda och queera dansgolvshistoria. Brokigt, ömsint och - ja, inte helt fullgånget kanske. Men Antony Hegarty lyckas ändå, snudd på egenhändigt, göra detta till en händelse av rang.
Bubblare:
* Inner City ”Big fun (Simian Mobile Disco remix)” (singel) * Jaymay "Autumn Fallin'" (cd) * The Incredible String Band "The 5000 Spirits or the Layers of the Onion" (klassiker) * The Ruby Suns "Sea Lion" (cd) * Håkan Hellström "För sent för Edelweiss" (kommande. mycket, mycket snart...)
1. Neil Hannon (man) I brist på ny musik (jag är just nu helt jävla lost på det området) har jag kört igenom alla gamla Divine Comedy-skivor och här kommer en lista på hans 32 sämsta låtar... närå, snarare har jag återupptäckt och omvärderat de album jag tidigare tyckte var rätt svaga (tex Regeneration) och konstaterat att de tidiga, Merchant/Ivory-samplande, namedroppande, urbrittiska, litterära skivorna håller fantastiskt bra än. "Your Daddy's Car", från andra skivan Liberation, blir jag fortfarande alldeles tårögd av - det var mitt första möte med Neil Hannon, courtesy of Mattiaz som hade med den på ett av sina sublima blandband från tidigt 90-tal (jag har Mz att tacka för att han öppnat mina ögon och öron för så oerhört mycket annan musik - Momus, My Bloody Valentine, Stereolab to name but a few - men that's another story). Och både Liberation och Promenade är fulla av den här typen av smarta, stjärnögda och vanvettigt romantiska små låtar.
2. Our Mutual Friend (låt) Den här låten har varit uppe på HiFive tidigare, jag vet att Jonken avgudar den. I stark konkurrens lär det här vara Hannons allra bästa låt. En i grunden rätt trivial historia (Hannon/berättarjaget är på fest, blir introducerad för en toppentjej av en gemensam vän, de snackar hela kvällen, dansar, hamnar i säng - och så slutar det i stor olycka) som Hannon upphöjer till stor, smärtsam konst med hjälp av ett av hans allra mäktigaste stråkarrangemang, och förstås sin gudabenådade pipa - han har nog aldrig sjungit bättre. Jag får helt ärligt total gåshud varenda gång han kommer fram till upplösningen på dramat - det är så fruktansvärt knäckande.
Här sjunger han den på Friday Night with Jonathan Ross, med stråkar och allt, och det är lika bra som albumversionen. (Ni som kan låten (Erik & Jonas?), notera att han ändrat texten mot slutet och slänger in en Walker Bros-hyllning - är detta "the song that I can't sing anymore" på riktigt, månne?)
3. Absent Friends (låt) Titelspår på DC:s album från 2004 och en av Hannons mest älskvärda och snyggt formulerade låtar, kan det bli annat när han lyckas pressa in Oscar Wilde, Jean Seberg och Steve McQueen i samma låt?
4. Victory for the Comic Muse (cd) Hannons senaste album från 2006 har en snorsnygg titel, klockren omslagsdesign (Hannon poserar på olika vintage-frimärken) men är jämte Fin de Siecle hans svagaste album, tyvärr. När Hannon är som sämst låter han sin smarta, spränglärda, lillgamla sida ta över, med putslustiga och lätt krystade trallor som dystert resultat ("A Drinking Song" från Promenade är kanske det värsta exemplet). Så också på det här albumet, som är fyllt med elegant formulerade men ystert klämkäcka bagateller som "Mother Dear" (om hur han inte klarar av att ljuga för lilla mamma) och "Arthur C. Clarke's Mysterious World" (om hur hans tjej är så himla söt men bah typ jätteknasig). Men man får ge skivan några ytterligare lyssningar och vaska fram guldkorn som melankoliska ”Lady of a Certain Age” (en av hans allra mest ”mogna” låtar).
5. My Lovely Horse (video) Hannon är ju polare med den briljanta irländska manusförfattaren Graham Linehan som haft ett finger med i ett gäng av de senare årens allra bästa brittiska komediserier (Father Ted, The IT Crowd, Black Books, Big Train, Brass Eye) och de har samarbetat flera ggr, bla med signaturmelodin för Father Ted (en instrumental version av "Songs of love" från Casanova). Och när Ted och Dougal ska ställa upp för Irland i Eurovision Song Contest skrev Hannon låten "My Lovely Horse" direkt till serien. Videon är, i synnerhet om man är ett Father Ted-fan, klockren.
BUBBLAR:
A Short Album About Love (cd-97) - Det här är den enda DC-albumet jag inte har, det blev kvar hos "fel" person när mitt förra förhållande kraschade för snart tio år sen. Jag saknar det.
"Lost Property" (låt från Regeneration) - vete tusan om nån annan än Neil Hannon kan rabbla upp alla prylar han tappat bort under årens lopp ("Gym-kits and trainers / Asthma inhalers / Silk-cuts and Bennies /Ten-packs and twenties") och få det att låta såhär vackert. En fantastisk låt.
"Don't Look Down" - Hannon fastnar i pariserhjul och retar upp Gud. Lysande text.
"Sweden" -- pampig hyllning till Sverige ("Safe and clean and green and modern / Bright and breezy, free and easy / Sweden, Sweden, Sweden, in Sweden") som Hannon (förstås) inledde med när DC spelade live på salig Studion. Det bör ha varit hösten -98 eller våren -99 och jag minns det som en fantastisk konsert.
Eftersom jag är vän av fylla så skriver jag i vanlig ordning en lista då sinnet är begränsat till öl och E-E-E!
1. Big Train (tv)
En sann efterkakahöjdare är att titta på gamla sköna klipp med Simon Pegg och co. Jag och Tage Danie....Henrik har haft mycket kul åt dessa klipp....serien är väldigt ojämn men topparna gör det värt att kolla in...
dEUS numera är inte i närheten av vad de en gång var men nya singel med gästsång av Karin Dreijer funkar väl sådär...slår dock hellre på nån gammal fralla med bandet om det skall till att njutas. Här är iaf nya singeln...
Något bajsnödigt kladdar jag mig fast vid belgiskt alternativ musik och listar Zita Swoon. Återigen är detta skrivet vid sen hemkomst så jag skippar namnet på snubben som tidigare spelade med just dEUS men han har som ni musikvetare redan har koll på ett "nytt" band sedan hundra år tillbaka. De släppte iaf ett album sent förra året som växer vid varje lyssning men jag fastnade direkt för denna enormt kärleksfulla flört med baugettens och även härskaren i djungelns land - Jauques Giraffs hemland Frankrike. Detta är singelversionen som inte riktigt ger låten rättvisa. Hehe egentligen har jag ingen aning om hur mycket den handlar just om Frankrike....men sjunger man på franska får man skylla sig själv...den handlar om något mustigt paradis i alla fall:)
Vän av ordning hatar precis som jag filmen Anger Management..jag och Herr o Fru Conan såg eländet på bio en gång i tiden då inget annat fanns att se. Det var längesedan jag mådde så fysiskt illa av att en film sög bajstrumma så pass som detta vidriga spektakel. Filmeländet visades på trean för några veckor sedan och jag beklagade mig ljudligt över detta faktum...en skojfrisk vän gjorde mig påmind om hur fruktanvärd film detta faktiskt är genom att skicka mig detta klipp...se och kräks...har nog aldrig fått ett mer träffande mail någonsin.
Nu när säsong fyra trampat igång glider jag in på s. 3 och trycker 23 avsnitt på mindre än två dygn...var väldigt ointresserad men började ändå kolla in...det blev all-instämning och jag tyckte om det jag såg...extremt ojämnt och lite skönt småkrystat många gånger men jag köpte det ändå...nu skulle jag helst vilja att säsong fyra var över så att jag kunde maratonglutta på den oxå...men får väl vänta ett år tills den visats klart.
1. Duffy-Rockferry (musik) Visst, det är inget särskilt originellt med Duffys tillbakablickande Stax-soul men jag faller som en fura ändå. Snygga melodier, fenomenal sång och en jävligt snygg produktion gör ändå att musikåret 2008 plötsligt känns lite roligare. Och videon till Mercy! Good lord! Fortfarande snygg, fortfarande tassel-loafers, Fred Perry och eld under fötterna.
2. Hercules and Love Affair (musik) Jag skuggar Jocke och tar en till från hans lista. Så här ska disco låta 2008. Så här ska disco alltid låta. Rökarna med Antony från Antony And The Johnsons är naturligtvis bäst på skivan.
3. Erykah Badu-New Amerykah Part 1 (4th World War) (musik)
4. Ian Rankin-Exit Music (bok) Det är Rankin och det är bra. Dock inte lika het som de första böckerna jag läste om Rebus. Känns ibland som Rankin går på autopilot. Men han är fortfarande förmågan att fånga sina läsare.
5. Sébastien Tellier-Sexuality (musik) Ok, lite fusk. Har bara hunnit halvvägs genom skivan men ännu så länge låter det, eh, sensuellt.
Bubblar Lägenheten såld (bostad) Äntligen! Inte riktigt till det pris frugan och jag hade hoppats på men nu är kontraktet skrivet och klart. Nu förbereder vi oss för flytten söderut till Älvsjö. Jippeeee!
Ruby Suns-Sea Lion (musik) Flummigt.
Tomas Andersson Wij-En sommar på speed (musik) Oj, vad han har fått stryk för sin senaste platta, den gode Tomas Andersson Wij! Oförtjänt tycker jag, som gillar den lille pretentiösa elegantens musik. En fin tolkning av Andreas Mattssons låt Summer of Speed höjer helheten ytterligare ett snäpp. Och stråkarna förstås. Det finns vackra stråkar i varje låt. Det gillar jag.
1. Richard Ford-The Lay of The Land (roman) Det tog till s. 72. Sedan var jag fast i Frank Bascombes värld igen. Det här är tredje och avslutande delen i en trilogi om sportjournalisten, numera fastighetsmäklaren Frank Bascombe. Det här är ingen lätt läsning. Handlingen består till 90% av Frank Bascombes inre monolog, och den pendlar vilt mellan nu och dåtid, dagsaktuella företeelser (i det här fallet är dagsaktuellt någon gång vid valet då George Bush Jr vann sitt första val) och minnen från förr.
Frank Bascombe har kommit fram till slutet av sin livs resa. Han har fått beskedet att han har prostata-cancer, vilket förklarar mycket av hans pendlande i minnet.
När man väl knäckt koden är det en härlig läsupplevelse man har framför sig och framförallt en otroligt rolig läsning. Richard Ford skriver med en så svart humor att jag allt som oftast kommer på mig själv med att skratta högt när jag läser. Det är ett mycket gott betyg till en bok om en 55-årig man som står för döden.
2. V/A-This Is Lovers Rock (musik) Lover Rock har varit en riktigt bespottad genre inom reggaen. Den var som störst bland exil-jamaicanerna i London i början och mitten av 1970-talet. Den uppstod egentligen som en reaktion mot roots-reggaen. De som reagerade mot roots-reggaen tyckte det var för lite kärlek i den religiösa och militanta musiken som kom från Jamaica vid den här tiden. Istället för Jah love ville man höra om sweet smooth love. Livet som exil-jamaican var hårt nog utan att man behövde påminnas om att man var en poor sufferah. Inspirationen till Lovers Rock kom, som alltid inom reggaen från USA, och Philly soulen.
Den här samlingen presenterar en hel drös av mer eller mindre kända masterpieces inom genren. Det är sött, det är soft och det är smoooooth, man.
3. Dusty Springfield-Dusty...Definitely (musik)
4. El Guincho-Alegranza (musik) Herr Lång har redan skrivit allt som behöver skrivas. Jag vill bara tillägga ett ord: party!
5. James Carr-The Complete Goldwax Singles (musik) Oj, jag visste inte att jag saknat James Carr så mycket. En fin samling från Kent. Förstås.
Bubblar No Country For Old Men (film) Så fruktansvärt bra. Det är dags att springa iväg till biblioteket och låna på sig lite Cormac McCarthy igen, tror jag.
There Will Be blood (film) Så fruktansvärt bra. Daniel Day-Lewis närvaro tränger igenom varje millimeter av filmduken eller TV-rutan. Det var länge sedan jag såg en skådespelare så helt uppfylld av och i symbios med sin rollkaraktär. Oscarn för Bästa manliga huvudroll hamnade i helt rätt händer.
Ian Rankin-Exit Music (bok) Ligger och väntar vackert på mitt nattduksbord. Ska sätta tänderna i den när jag är klar med Frank Bascombe. Sista kapitlet om Rebus enligt författaren själv. Exit music, visst är det en Radiohead-låt BTW?
Ungdomlig folkpop, åldrande crooning, spansk galenskap och västkustens eleganter: allt platsar på veckans lista!
1. Laura Marling - "Alas I Cannot Swim" (album; Virgin/EMI, 2008) Med förbluffande självklarhet och en avväpnande lockelsekraft etsar sig sångerna på Laura Marlings debutalbum fast, för att sedan aldrig släppa taget. Nätt och jämnt gammal nog att rösta, har denna brittiska folkpopbegåvning redan hittat en pregnans och lätthet i uttrycket som skulle göra åtskilliga veteraner avundsjuka. Enkelt och precist broderas hennes akustiska gitarr och väna röst ut till en lyrisk vävnad, som ges färg av de förtroliga texterna. Och allt utförs med en chosefri nyfikenhet på ordens och musikens inneboende möjligheter, långt ifrån präktighet och traditionsvördnad. Jag har (i vanliga fall) en toleranströskel för mysig, raggsocksvarm folkmusik - men detta glider hemtamt in i farstun, utan att jag störs detta minsta.
2. Frank Sinatra - "The Gal That Got Away/It Never Entered My Mind" (albumspår; "She Shot Me Down", Reprise, 1981) 3. Frank Sinatra - "Everything Happens to Me" (låt, 1981) Det brukar sägas att "She Shot Me Down" är det sista stora Sinatra-albumet. Själv säger jag att det är en sanning med modifikation. Bra låtar saknas bevars inte, och Ol' Blue Eyes anpassar skickligt sin väderbitna röst till det balladinriktade materialet. Däremot är Don Costas arrangemang lite för stolpiga (och en del av insjungningarna för rutinmässiga) för att det ska vara befogat med verkliga superlativ.
När jag och Jonken för några somrar sedan ville leka Rhino Umeå Inc., och såg till att egenhändigt sätta samman och bränna en 6-cdbox över Sinatras främsta inspelningar från Capitol- och Reprise-åren, kom för övrigt bara en låt från detta album med ("A Long Night"). Och jag får väl skylla på de stora mängderna rödvin som konsumerades den kväll då låtvalen klubbades, för pinsamt nog ignorerade vi den allra bästa låten här: medleyt på "The Gal That Got Away" och "It Never Entered My Mind". Det är det ögonblick då både skivan och den oöverträffade gestaltaren Sinatra lever upp på riktigt allvar; plötsligt borrar han sig ner i det förflutna och axlar rollen som en modstulen, övergiven och överårig ladies man, med glansdagarna bakom sig.
Och som han gör det! Det är inte fel att påstå att Judy Garland stått för de främsta tolkningarna av "..Got Away" (njut av hennes mest minnesvärda framförande av låten här !), men när den åldrande Frank Sinatra återvänder till denna låt för första gången sedan 1954, och dessutom flätar ihop den med en oförglömlig ballad från "In the Wee Small Hours"-plattan... ja, då formas en silvrig och praktfull ram runt minnesbilderna. Det är förresten inte bara frågan om hågkomst, utan det är lika mycket begynnande dödsångest som uttrycks. Särskilt i de utdragna stavelserna i inledningsraderna:
The night is bitter The stars have lost their glitter The winds grow colder Suddenly you're a lot older
Oförglömligt var ordet. Historien slutar emellertid inte där, för på samma dag (den 8 april 1981, närmare bestämt) spelades en annan gammal kär låt in på nytt: "Everything Happens to Me", nu med Gordon Jenkins som arrangör och dirigent i studion. Sinatra hade gjort den på skiva så tidigt som 1941, men det är denna mogna inspelning som i mitt tycke förtjänar att kallas den definitiva. Tom Adair hade förbättrat den slitna texten, och den hjärtslitande uppriktigheten i Sinatras framförande når långt bortom vanlig självömkan och melankoli, till en nivå av, ja, sammanbitet konstaterande. Lyssna bara på hur han sjunger "I fell in love just once... and then it had to be with you...", och lyckas få det att låta som den både sorgligaste och mest ofrånkomliga händelsen i sitt liv.
Det är sådana stunder som förklarar varför det fortfarande anordnas seminarier och trycks tjocka antologier om Frank Sinatras fraseringskonst och förmåga att behandla sångtexter som en skådespelare behandlar ett manus.
Av för mig okända - och helt obegripliga - skäl utelämnades dock detta mästerliga stycke från det färdiga albumet. Men Sinatra rådde sent om sider bot på misstaget, när han såg till att själv plocka med, och rentav namnge samlingsskivan "Everything Happens to Me" (1996), efter versionen ifråga. Det finns massvis av samlingar med Sinatra, men just denna - som enbart omfattar Reprise-åren, och högst medvetet riktar in sig på de blåaste balladerna - återvänder jag oftast till. Just för att det inte är en vanlig, splittrad hitkavalkad, utan tvärtom en samling som tematiskt hänger ihop. Ibland blir det faktiskt bäst om artisten får fria händer att plocka guldkornen ur det egna materialet.
4. El Guincho - "Alegranza" (album; Discoteca Océano, 2007) Samplingsglad och vanvettigt inspirerande upptäcksfärd med spanske Pablo Díaz-Reixa. En skiva som sprakar av färger och fantasi, med körer och oberäkneliga rytmer sammanflätade i snygg symbios. Har fått åtskilliga tyckare att prata om "Barcelonas svar på Panda Bear", vilket väl i och för sig är en hygglig jämförelse, men den missar att El Guincho har en ännu bredare infallsvinkel - och faktiskt inte påminner om så mycket annat. Överhuvudtaget.
5. Pacific! - "Reveries" (album; Dolores/ EMI, 2008) Göteborgspop med slickade elektronicainslag och vokalharmonier, som mentalt tömmer garderoben på seglarskor och pikettröjor? Cynikern i mig säger "gårdagens nyheter" och "yacht rock är SÅÅÅ 2005". Popälskaren i mig gläds över att denna eleganta blandning fungerar rätt bra. Och ett band som får en att tänka på Jeff Lynne, Dennis Wilsons soloalbum och Ola Håkanssons åttiotal - samtidigt - kan ju inte vara obegåvat.
Vet inte vad som händer men jag har inte varit så peppad på någonting i musikväg på sistone (förutom Shelby Lynne, då förstås. Den skivan kan jag äta till frukost, lunch och middag.). Det är inget som riktigt fått blodet att svalla. Kan vara att musikbranschen går på sparlåga, kan också vara att livet på ett påtagligt sätt gör sig närvarande i vardagen.
Därför får det bli en lite annorlunda lista denna gång. Det blir en lista med bara bubblare, alltså sånt som rör sig lite grann under strecket. Here we go:
Bubblare
Hot Chip-Ready for The Floor (låt) Nä, orkar inte med Hot Chips hela skiva. Har inte brytt mig om att leta reda på den heller. Men den här låten är fin.
Moto Boy-Blue Motorbike (låt) Jaha, det här är en ny svensk hot-shot (zzz-zzz, sorry, you lost me there). Jag tror faktiskt bara att jag tycker om den här låten för att versen låter som The Divine Comedys fenomenala låt Our Mutual Friend. Gott nog så.
Pink Floyd-The Final Cut (musik) I mitt tycke Pink Floyds största stund. Det här är Roger Waters bittra uppgörelse med krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet, ett krig som tog Roger Waters pappa från honom. Tatcher får sig också en och två kängor. Egentligen är den här skivan ett soloalbum från Roger Waters in all but the group name. Det är vackert, det är bitterljuvt och mycket vemodigt.
Johan Jóhansson-IBM 1401, A User´s Manual (musik) Fortfarande lika vackert...
Mons Kallentoft-Midvinterblod (bok) Karln har ju ett så jävla styltigt språk att det nästan drev mig till vansinne när jag läste boken. En blandning mellan ofrivillig 1950-tals svenska och inre monolog à la Sjöwall-Wahlöö. Om det inte varit för att handlingen var förlagd i Östergötland hade jag nog inte orkat läsa skiten.
Sommarens mode (event) ...ser ut att gå i Orange Juice tecken! Kavaj, instoppad skjorta, knälånga shorts och hängslen. Me like.
1. Burial - Untrue (cd) Sent ska syndarn vakna. Lyssnar som fan på Untrue och tycker att det låter helt fantastiskt. Det finns en rätt kul intervju med hemliga Arne från The Wire, där han berättar om sina influenser. Dillinja, Source Direct, Alex Reece, Goldie, hela drum'n'bass-gänget från tidigt nittiotal jag också diggade under ett par tre år, fast i Burials händer nermalda i en mixer och nedsänkta i en dykarklocka och filtrerat genom en skräckfilm. Enligt intervjun var han extremt influerad av sin storebror som var ute och klubbade hela natten lång och kom hem och berättade om hur mäktigt det var för en storögd liten Burial. Musikupplevelser återberättade, snarare än direktupplevda:
"I’ve never been to a festival. Never been to a rave in a field. Never been to a big warehouse, never been to an illegal party, just clubs and playing tunes indoors or whatever. I heard about it, dreamed about it. My brother might bring back these records that seemed really adult to me and I couldn’t believe I had ‘em. It was like when you first saw Terminator or Alien when you're only little. I’d get a rush from it, I was hearing this other world, and my brother would drop by late and I’d fall asleep listening to tunes he put on."
Känns på nåt sätt bra för en hemmasittare som också lyssnade på d&b i vardagsrummets trygga hägn. The Wire fäller sen den klockrena kommentaren: "I suppose your contact with Rave through your brother is what makes your records so mournful: you know what is missing now, whereas others might not even know what they are missing."
Burials musik är verkligen sorgsen, ödesmättad, mörk, intim och episk samtidigt. Att gå runt med Liv i barnvagnen i Sjöstaden en solig söndageftermiddag med massor av shoppingglada människor ute, med Burial i lurarna, var faktiskt smått bizarrt.
Missa heller inte Burials Thom Yorke-remix som Joakim tipsade om - finns här!
2. Lightspeed Champion - Falling off the Lavender bridge (cd) Väldigt, väldigt charmigt.
3. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (evenemang) Premiär 22 maj, trailern ser klart lovande. Tokpeppen börjar nu!
4. Assassin's Creed (spel)
De senaste två veckorna har jag varit helt sagolikt hooked på Ubisofts medeltidsaction. Sinnessjukt snygg grafik och köttigt våld när man dräper knektar med svärd, lönnmördar templare och hoppar runt på taken. Jag trodde att ett väl genomfört headshot med sniperbössa var höjden av lycka men att smyga runt på hustaken i Jerusalem på 1100-talet och ta kål på vakter medelst kastkniv är faktiskt ett strå vassare. Vansinnigt roligt. Sen blir det Burnout Paradise när lönen kommer, jag körde igenom Burnout 3 två gånger och älskade varje minut. Är orimligt sugen, smått avis på Joakim som redan fått uppleva körglädjen.
5. Steve Martin - Born Standing Up (bok) Steves självbiografi om uppväxten och ståuppandet fram till att han var störst i världen runt 1980 och sen la av strax därefter är så ömsint och fascinerande läsning att man direkt förlåter karln för alla trista familjekomedier han fastnat i på senare år.
Bubblar: Schlagerfestival hos Jonas och Lina Seinfeld (säsong 8 just påbörjad) The Sarah Silverman Program (tv) Sweeney Tood (bio) There Will Be Blood (snart!)
1. Shelby Lynne-Just A Little Lovin´(musik) Precis så bra som kritikerna beskriver den. En av årets bästa skivor har landat.
2. Dusty Springfield-In Memphis, Deluxe Edition (musik) Ja, den är fick ju givetvis hänga med när jag beställde Shelby Lynne från CD-Universe. Två skivor för 194 spänn. Inte illa.
3. Richard Ford-The Lay of The Land (bok)
4. Cherry Ghost-Thirst For Romance (musik) Ja, jag tycker den är bra i alla fall.
5. George Jones (sångare) This one´s for you, rektorn!
1. Cherry Ghost-Thirst For Romance (musik) Cherry Ghost dissas hårt på NME men vem fan läser NME dessa dagar? För oss som var mer än lite besvikna på Richard Hawleys senaste skiva är den här skivan ett fint substitut.
2. Lawrence Wright-Al-Qaida och vägen till den 11 september (bok) En ganska hårt hållen amerikansk vinkling på Al-Qaida men likafullt intressant. Lawrence Wright försöker att ge en förståelig bild över den muslimska fanatismen i modern tid, från mitten av 60-talet till Ground Zero. Ibland lyckas han men det är lätt att fara vilse som läsare bland alla fraktioner och namn som far förbi. Ointressant läsning blir det dock aldrig.
3.Laura Marling-Ghosts (musik, låt) Laura Marling uppdaterar Joni Mitchell för 2000-talet. Snygg video.
4. Tindersticks-The Flicker of a Little Girl (musik, låt) Det låter som vanligt, det låter bra.
5. Mammas nya kille (radio) Det är fortfarande lika roligt.
Bubblar The Sundays-Thinking About You (musik, låt)Jag missade The Sundays Static & Silence, den tredje (och sista skiva?), helt när den kom. Den har jag tagit igen på senare år, vilket jag är glad för. Den är faktiskt jättebra. Mycket bättre än Blind.
Creedence Clearwater Revival-I Put a Spell On You (musik, låt) Jag har aldrig varit besatt av gitarrsolon. Inte ens som ung hårdrockare. Visst, det var ett schysst inslag i låten men inget som jag spelade in hela blandband med. CCRs furiösa version av Screamin´ Jay Hawkins låt har dock ett solo som man lägger märke till. Det fräser, böljar och sköljer över mig som lyssnare. Samtidigt känns solot som en helt naturlig del av låten, det tar inte över vare sig sången, basen eller trummorna. Tvärtom, låtens solo förstärker snarare helheten. Så ska ett bra solo låta.
Bubblar inte Lägenhetsförsäljning (ångestframkallande) Ja, vad ska man säga. Jag trodde det var svårt att hitta en bra lägenhet i Stockholm. Uppenbarligen är det inte så. Det verkar finnas hur många bra lägenheter som helst till försäljning och alla är mer atteraktiva än vår nyrenoverade tvåa på 43 kvm med balkong i söderläge och med närhet till alla slags kommunikationer. Om jag är bitter? Det kan du ge dig fan på...
1. MAGAZINE: The Correct Use Of Soap (CD) Ja, jag är ju omåttligt såld på Magazine. De var aldrig några stora favoriter förr om åren, men på sistone har jag verkligen börjat uppskatta dem. På många sätt definierar de för mig POSTPUNK, alltså i ordets rätta bemärkelse. Hör här i obarmhärtiga "Sweetheart Contract" hur newwavetypiskt alla instrument är lika viktiga: monoton bas och varierade trummor, skärande gitarrer, skör stråkmaskin och hamrande piano, kaxig sång. boomp3.com
2. TELEVISION: Marquee Moon (CD) Jo, jag var tvungen att köpa remaster-utgåvan...
3. TUXEDOMOON: allt (mp3) Mmm, en sorgligt bortglömd grupp som även jag hade glömt bort.
4. BRIAN ENO: Apollo - Atmospheres & Soundtracks (CD) Atmosfäriskt (såklart).
5. VANGELIS: Blade Runner Trilogy - 25th Anniversary... (mp3) Mäktigt. Måste nog köpa den fysiska utgåvan med 3 välfyllda CD i.
Annat: Cabaret Voltaire - Micro-Phonies (CD) Mr Fingers - Washing Machine (mp3) Control (film) - men det var mastigt att se 24 Hour Party People på tv samma kväll... Slowdive - Alison (låt)
1. Niccokick - The Good Times We Shared, Were They So Bad? (kommande cd) Niccokick har bytt bolag till Startracks, så då fick jag såklart ett förhandsex av kommande albumet. Det låter som Niccokick ska, men ännu bättre och jämnare än förut. Releaseparty på Debaser Malmö imorgon, mycket trevligt!
2. Lykke Li - Youth Novels (cd -08) Bitvis mycket bra, bitvis rätt kackigt.
3. Kazumasa Hashimoto - Euphoriam (cd -07) Tips från min vän Anna, och eftersom jag var i så desperat behov av ny musik att lyssna på beställde jag den efter bara några minuters MySpace-lyssnande. Inte direkt min vanliga musik, men definitivt bra.
4. Andrew Bird - Armchair Apocrypha (cd -07) Inte heller direkt min vanliga musik, men jag hade hört så mycket bra om honom att jag beställde även denna efter att bara ha hört en låt hos min vän Christopher. Och ja, definitivt bra ändå.
5. Oh No Ono (live, Debaser Malmö 30 jan) De blir lite jobbiga i längden på skiva, men live var det mycket roligare. De gjorde en väldigt bra version av Dylans "Subterranean Homesick Blues" också.
Bubblar: - Juno (film - såååå fin!) - att bli intervjuad på Herr Bergströms blogg - Shaun Of The Dead (film) - Remi Nicole - Dates From Hell (låt)
Fick äntligen ur mig min text om Gregory Isaacs efter två månaders skrivkramp. Den blev, som väntat, så där. Men för det hugade reggae-fanet, här you go. Spengo erbjuder som tur är andra mer välformulerade texter. Bläddra där ett tag, vetja.
Det här blir en lista i huvudsak tillägnad biblioteket Punkt Medis. Som tur är har ingen av bibliotekarierna läderbyxor där. För detta är jag oändligt tacksam.
1. Joe Henry-Tiny Voices (CD) Joe Henry har tydligen gjort någon skiva med Jayhawks. Den har jag inte hört men den här är bra. Atmosfärisk americana som påminner lite om Jim White och en hel del om Daniel Lanois, åtminstone i produktionen.
2. Natalie Merchant-The House Carpenter´s Daughter (CD) Natalie Merchant var tidigare chanteusse i folk-popgruppen 10.000 Maniacs. Den här soloskivan är hennes tolkning av folkmusik, och den tolkningen är inte helt fel.
3. Rush-Hold You Fire (CD) Det finns alltid tid för en powertrio.
4. Genesis-...And Then There Were Three (CD) Äh, va fan. Jag slänger in en powertrio till.
5. Johan Johanssón-IBM 1401, A User's Manual (CD) Stilla, vacker musik som bara är. Jag tänker gejsrar, vindpinade vidder och den första datorn på Island.
Bubblare (här utökar jag paletten något och slänger in lite annat som gjort mig nöjd den senaste tiden)
Vem älskar Yngve Frej (Film) Gus Dahlström, Loffe, Allan Edwall och Slas. Det kan ju inte bli fel. Det blir det inte heller. Mer en meditation över en svunnen tid än en film men resultatet blir ändå en fulländad filmisk upplevelse.
Geroge Jones-I Am What I Am (CD) Jag känner att jag måste återkomma till den här skivan i ett annat forum. Det är den värd.
Ben Sherman-kavaj (plagg) Mitt absoluta fynd på årets rea.
Lykke Li-Youth Novels (musik) Du kan lyssna gratis här.
Förstår inte: Lightspeed Champion (musik) Men låtarna då? Melodierna? Var är dom?
fredag 25 januari 2008
Lista 25/1-08
1. You have placed a chill in my heart - Eurythmics (80-tals låt) Höstens och vinters stora Wham!-revival följer jag upp med att få gåshud av denna Eurythmicslåt och undrar varför jag inte har en enda skiva med Eurythmics? Fantastiskt låt och Annie Lennox har en fantastisk röst! Dessutom älskar att höra en låt för första gången på 20 år och inse att jag fortfarande kan texten och varenda extra oh och ah sitter djupt markerat i ryggmärgen!
2. Fear of flying - Erica Jong (70-tals bok) Min bokklubb har snöat in på feministisk litteratur efter machomännern på den kalifornska musikscenen på 70-talet som beskrevs i 'Hotel California' av Barney Hoskeys. Nu läser vi Könskrig och Rädd att flyga och den sistnämnda är inte alls så daterad som jag förväntade mig, jag trodde att det skulle vara mer arga manshatarkvinnor men huvudpersonen känns ganska normal än så länge så här 1/3 in i boken.
3. För varje hjärtslag - Anna Järvinen & Annika Norlin (cover för Musikbyrån) Dragspelet och Annikas röst skär i hjärtat.
4. Mad Men (tv-serie 07) Första avsnittet av Mad Men visades igår på kanal 9 och det verkar lovande. Speciellt roligt att se denna serie som utspelar sig på 60-talet innan den sexuella revolutionen och kvinnans frigörelse samtidigt som jag läser Rädd att flyga för att få ett före och efter perspektiv. Hoppas bara att det är en serie som får leva längre än en säsong...
5. Secretary (00-tals film) SVT visar väldigt mycket film just nu som jag velat se länge, Secretary för två veckor sedan, 24 hrs party people förra veckan och igår missade jag Elephant. Jag är speciellt glad att jag såg Secretary för Maggie Gyllenhall var så himla bra och snygg och James Spader spelar i ännu en film om sex och det känns ok. Det mesta var udda och ändå helt normalt.
Skivor jag inte fattar att jag glömde i 07-sammanställningen of Montreal - Hissing fauna, are you the destroyer? The Changes - Today is tonight Shout out louds - Our ill wills Roisin Murphy - Overpowered
Det är fredag och då ska man ju lista. Och jag gör det väl på på mail och bloggen då, för att inte räknas som en hater...
1. Canon EOS 350D (digital systemkamera) Som jag nämnt tidigare köpte jag den lätt begagnad av en kompis kompis, och jag använder den nästan dagligen. Det blir lätt hötorgskonst när man går runt och fotar i Västra hamnen och på Ribban, men man måste ju öva på nåt. I vilket fall som helst så älskar jag den, och är helt fascinerad över hur lite den väger fast det är en systemkamera. Om nån är intresserad kan ni kolla in min nya fotoblogg också: http://foto-sara.blogspot.com
2. Säkert! - Faller isär och Hello Saferide - I Was Definitely Made For These Times (låtar) Jag insåg just att jag inte listat de två låtar jag lyssnat mest på under de senaste månaderna! Laddade ner Säkert!-demon "Faller isär" från hennes MySpace (text och länk här: http://sakert.blogspot.com/2007_05_01_archive.html) och trots det råa formatet är det en av världshistoriens bästa låtar. Kvinnan är ett geni - hur kan man skriva en så här fantastisk text och ha råd att inte ge ut den? Varenda ord i den här låten är bara rena diamanter. Och så tog jag äntligen tag i att leta rätt på "I Was Definitely..." som tydligen släpptes på nätet genom nån engelsk sida och på vinyl (har beställt genom Rough Trade men inte fått än) och den har fått mig att dansa både i mitt vardagsrum och på stan många gånger på sista tiden.
3. Au Revoir Simone - The Bird Of Music (cd -07) Beställde den här för länge sen och när jag väl fick den efter extremt mycket förseningar och krångel var jag inte längre så sugen på att lyssna på den, så det var först förra veckan som jag tog tag i att verkligen lyssna på den. Lite mesigt mellan varven, men å andra sidan ett par riktigt glada och fina låtar. Se den supersöta videon till "Sad Song" här: http://www.youtube.com/watch?v=gFG-cUQ1a8k (jag vet inte hur man gör för att lägga upp videos, så ni får leva med att det är en länk bara)
4. Film och tv-serier Har inte lyssnat på så mycket ny musik på sistone, men har å andra sidan börjat ladda ner filmer, så de senaste veckorna har jag sett Pan's Labyrinth (ganska bra, onödigt läskig på sina håll), Me And You And Everyone We Know (lika söt som första gången) och Moulin Rouge (ville inte egentligen, tvingades av en kompis - den var väl färgglad och fin, men nja…), plus Galaxy Quest på dvd (så sjuuuukt rolig även femte gången) och efter att nu ha gått igenom Spaced-boxen ger jag mig nu in på att se om Arrested Development-serien en tredje gång eller hur många det nu blir. Ser nu mest fram emot att se om Thumbsucker. Och att koppla ihop tv:n med datorn.
5. P3 Guld (event) Fick tyvärr varken ackreditering eller biljett till galan, men tittade på den på tv, via msn tillsammans med min vän Anna i Stockholm. Gillar galor där det nästan uteslutande är bra artister nominerade och där ens favoriter faktiskt kan vinna priser. Yay Annika Norlin och Timo! Så värda alla priser de får.
Bubblar: - Axwell & Sebastian Ingrosso vs Salem Al Fakir - It's True (inte ett jättefan av Salem, men den här versionen gillar jag. Mycket bra att promenera till dessutom.) - Terry Callier - Caravan Of Love - Housemartins - Caravan Of Love - slips (del i min nya preppystil som jag har som alternativ ibland: svart-vit-randig på tvären, mycket stilig) - att jag är rätt så lycklig i mitt nya liv (trots att det just nu är lite negativa förändringar på jobbet, men det ger sig) - två olika fredagsöl efter jobbet idag - fondue på restaurang imorgon!
Jaha då var det dax att begå bloggdebut på hifive!
1. Vinylspelare - har inte haft en vinylspelare aktiv på 10 år men nu är jag igång igen, fick ärva brorsans gamla technichs (hur stavas det?). Ny nål, förstärkare mm och så var det bara att smita iväg till stans skivbodar eller kanske skivbod och diverse loppisar, billigt är det, fyndigt väldigt ofta, iallafall om man beräknar att jag har ruskigt låga krav med tanke på min skrala samling, de största fynden hittils är
Diana Ross & the supremes greatest hits 5:- Bruce Springsteen - Greetings from ashbury... 20:- Djungelboken Disneysaga 5:- Black explosion, great soul 5:- elvis costello - my aim is true 15:-
2. Natasja - sexig, snuskig dansk attitydhiphop när den är som bäst
3. Familjen - det snurrar i min skalle Det är bra det, haft det i datorn ett bra tag men det är först nu som jag tagit mig tid att fatta hur bra det är.
4. Californication (TV) Jag tror ju inte att den håller så jättemånga säsonger men hittills är det ju galet underhållande.
5. HI-FIVE! Bra där nu är jag inspirerad att bidra, känns mindre internt på nåt vis. Sen ger stora bokstäver med utropstecken alltid lite attityd som går om intet i mail men är ack så tydligt här exempel nedan
Även herr Lång tar tillfället i akt att bidra med en lista:
1. DAVID ACKLES - AMERICAN GOTHIC (Elektra, 1972) Med sina vaudeville- och teatererfarenheter, som grundlades redan vid fyra års ålder(!), låg det dramatiska uttrycket aldrig långt borta i David Ackles (1937-1999) musik. Och med det tredje studioalbumet "American Gothic" (producerad av Ackles-beundraren Elton Johns parhäst, Bernie Taupin) fullbordade han den pendlande rörelsen mellan intimt och utlevande, i en gripande mix av sparsmakat balladsjungande och överdådigt, kabaretliknande material. "Ballad of the Ship of State" förenar förtjänstfullt båda dessa temperament, men min egen favorit på skivan är ändå "Another Friday Night", en väderbiten och gripande betraktelse om att ständigt vara på resande fot och bjuda på bitar av sin själ för kaffepengar. Med Ackles varma, karaktäristiska röst omlindad av piano och pedal steel. Smältande fint. Men allt detta hjälpte föga: albumet floppade rejält, trots lysande kritik, och Elektra droppade en verkligt säregen artist.
2. DRIVE-BY TRUCKERS - THE OPENING ACT (låt, "Brighter Than Creation's Dark", 2008)
”There’s all this beauty and just enough time to figure out how to destroy it”
Balladen om det uppåtsträvande rockbandet? Jomän, den gamla biten har vi hört förut. Väldigt många gånger till och med. Just därför är det en prestation av Patterson Hood (i skitigt sydstatsrockande konstellationen Drive-By Truckers) att ingjuta så mycket nytt blod i "The Opening Act", där avståndet från den druckna jubelstämningen till sönderfall och segdragen turnétristess kan vara kortare än den utklingande tonen från en gitarr. Jason Isbell må ha hoppat av, men Drive-By Truckers håller likafullt stilen.
3. JOAN DIDION - ETT ÅR AV MAGISKT TÄNKANDE (bok) Didion är en fantastisk stilist, fullkomligt lyhörd inför språkets inneboende rytm. Hon är outtröttlig i detta sitt försök att konkretisera och bearbeta sorgen efter maken John Gregory Dunnes plötsliga dödsfall.
4. FAMILJEN - DET SNURRAR I MIN SKALLE (Hybris, 2007) Johan T Karlssons skånska techno- och electropoppiga fullängdare har jag säkert prisat tidigare, men jag gör det igen - just in case. 5. THE MAGNETIC FIELDS - DISTORTION (Nonesuch, 2008) Stephin Merritt är en formalist. Ibland - som på föregångaren "i" - tar besattheten av struktur och tematik överhanden. Här är dock Merritt i fin form igen (no pun intented...), med foten på fuzzboxen och ögat sneglandes mot Cole Porters sångbok. Summa summarum: En av Magnetic Fields tre bästa skivor någonsin.
OK, dags för Conans bloggdebut på Hi-Five! Here goes...
1. Radiohead (band) Även om jag drar på fantastiska Subterranean Homesick Alien ibland (särskilt när det är stängningsdags på bibblan då den ljuder ödsligt och mäktigt över de tomma bokhyllorna) så hade jag nog släppt Radiohead. Ända tills i julas, då Hasse visade mig Scotch Mist-filmen på Tuben och jag snudd på golvades. Så otroligt bra! Det jag hört av In Rainbows (trots det hiskeliga omslaget) lät jävligt bra, och förstasingeln Jigsaw Falling Into Place är smått knäckande. Jag gillar verkligen videon där de lånat knarkarkameran från Requiem for a Dream med fint resultat. Har tom börjat såsa in på Wikipedia för att läsa om vilka effektpedaler gitarristen Ed O'Brien använder. Doh!
2. Michael Clayton (bio) Clooneys m.o. är ju att göra lite kommersiell skit då och då (typ Ocean's 12-13) och sen göra avbön med "kvalitetsfilm" som Syriana eller The Good German (som iofs sög) eller nu Michael Clayton som jag såg i förrgår och avgudar. Jäsiken så bra manus, så bra skådisar (Tom Wilkinson!), så spännande och mångbottnat. Se!
3. Band of Horses - Cease to Begin (cd) Skägg & flanell har väl inte låtit såhär bra på tio år? Jag älskar skivan, älskar Ben Bridwells lilla läspning under jätteskägget. Detlef Schrempf är den vackraste kärekssång jag hört sen Curtis So In Love. Och då var det väl själva FAN att konserten på Debaser i mars har hunnit bli slutsåld innan jag fick tummen ur. Om det är nån fajver därute som sitter på 2 st biljetter (inte loserbiljetter till bion, please) så köper jag på studs.
4. Doris Lessing - The Fifth Child (roman 1988) Hade inte läst nåt av Lessing förut och eftersom Horace sa att det var här man skulle börja så... Drabbande porträtt av familjemekanismer, lite surrealistisk skräck och ett tankeväckande moraliskt dilemma i mitten, skriven i ekonomisk stil. Ruggigt bra.
5. The Warriors (dvd) Hade inte sett denna klassiker på åttiotalet när det begav sig men kom äntligen till skott i söndags (1 för 39, 3 för 99 på Siba, anyone?). Underhållande såklart även om tempot var allt annat än hypersnabbt och våldet ganska tamt med dagens mått mätt. Favoritgäng: såklart The Baseball Furies, med baseballdräkter, Kiss-sminkning och baseballträn. De borde INTE fått spö av de rätt lama Warriors, men det får man väl köpa.
Bubblar: Damages (tv) The Sarah Silverman Program (tv) Fela Kuti
Oj, känns ovant att skriva i den här "miljön" efter att ha levt i nära tio år som mejl. Hur som helst. Här we go:
1. The Lucksmiths-Spring A Leak (musik) The Lucksmiths sparar ihop till en tredje samling med rariteter och jag kan inte annat än förbluffas över den höga kvalitén på materialet. Och på produktiviteten. På två skivor blandas covers med liveinspelningar, remixar och b-sidor.
Jag har bara en "riktig" fullängdare med The Lucksmiths. De övriga två skivorna är också samlingar med rariteter. Men både Happy Secret och Where We Were är fin-fina samlingar. På något sätt gör ju sig ett tweepop-band som bäst i det lilla format där A-sidan på en ep:n är lika mycket värd som B-sidans två spår. Det bevisar The Lucksmiths med Happy Secret, Where We Were och nu Spring A Leak.
2. The Magnetic Fields-Distortion (musik) Favorit i repris.
3. Ugly Betty (tv) Dags för ny säsong!
4. Prince & The Revolution-Parade (musik) Klassiker.
5. Åsa Schwarz-Och fjättra Lilith i kedjor... (roman) Inte så dålig debut. Påminner en hel del om Stieg Larsson fast med lite goth-stämning. För att låna en kommentar om boken från min fru.
Bubblare: McCarthy-Boy Meets Girl So What? (låt) Howlin´ Wolf-Spoonful (låt) Hi-Five i bloggversion (event)
Bubblar inte: Måste fila på det här med att publicera bilder i bloggen. Svårt...
