1. Veronica Maggio-Måndagsbarn (låt) Det sveper en våg av sixties-soul över den kvinnliga delen av musikvärlden dessa dagar. Amy Winehouse, Duffy och vår egen lilla Veronica Maggio. Det här är en söt liten låt som jag går igång så smått på.
2. Deep Purple-In Rock (skiva) Klassiker.
3. Suede- Dog Man Star (skiva) Lyssnar väldigt sällan på Suedes första skiva. Tycker upplägget på skivan är lite trist med varannan snabb låt och varannan långsam. Var och en för sig är låtarna på den skivan fenomenala men som skiva betraktat blir den lite odynamisk. Den här plattan håller dock hela vägen igenom. Den är storstadsromantisk, vacker, skitig; kall och varm på samma gång.
4. Kate Bush-Hounds of Love (skiva) Klassiker.
5. The Notwist-Neon Golden (skiva) Klassiker.
Bubblare: Trosa (stad) Ny lägenhet (boende) Nu bara en vecka bort. Erik D med familj tillbaka i Sverige. Punkt Medis (bibliotek) Fortfarande min Sugar Daddy när det gäller att scora skivor.
Efter en hel vecka av eländig hosta och feber, fattar jag nytt mod. Med popen som drivkraft och medicin.
1) Nick Lowe - "Jesus of Cool" [30th Anniversary Edition] (återutgåva, 1978; 2008) Tiderna måtte ha förändrats. När jag i de sena tonåren började leta tidiga Nick Lowe-lp's var det inga som helst problem att komma över det mesta, för nästan skamligt billig penning dessutom. Ja, till och med Rockpile-plattan - med den rara bonussingeln! - hamnade i min ägo för under femtiolappen på någon skivmässa. Idag är situationen annorlunda, prisbilden likaså, och det är bara att hoppas att denna förstärkta kreddfaktor och efterfrågan kan medföra att en ny generation upptäcker den vidunderliga kraften i "Jesus of Cool". Och chanserna till det har förstås ökat betydligt med den här trettioårsjubilerande specialversionen. Det här är den sortens återutgåva som är en absolut nödvändighet både för ärrade fans och nytillkomna lyssnare; utökad som den är med tio bonusspår, varav åtskilliga har en rättmätigt legendarisk status. (Okej, de flesta av dessa fanns i och för sig med redan på raritets-samlingen "The Wilderness Years" (1991), och diehard-fansen äger redan de singlar och EP på vilka de dök upp första gången. Men ändå: placerade i detta specifika sammanhang kommer låtarna än mer till sin rätt.)
Klart är, under alla omständigheter, att ingen Lowe-aficionado klarar sig utan "I Love My Label", "I Don't Want the Night to End", "Born a Woman" och "Rollers Show".
Och ingen popvän klarar sig utan "Jesus of Cool", fortfarande en märkvärdig, unik lyckträff i kombinationen av gammaldags lo fi-produktion, självironisk framtoning, humorfylld texthantering och en allt genomströmmande kärleksförklaring till popmusiken som kommunikationsform. Dessutom med en ovanlig lätthet i hela uttrycket; som om albumets snabba tillkomsthistoria ytterligare förstärkte den opretentiösa och genuint charmfulla karaktären. I avdelningen gitarrpop med glimten i ögat och hjärtat på det rätta stället blir det faktiskt inte mycket bättre. Höjdpunkter, på en skiva fullpackad av dem: "Marie Provost" (med textraden "she was a winner, that became her doggie's dinner"); "Tonight"; "Little Hitler" och - ni har gissat det - "I Love the Sound of Breaking Glass". Lyssna på hela återutgåvan, streamad, här
2) The Five Stairsteps - "Ooh Child" (låt, 1970) Jättehitten och soulklassikern som alla minns Chicagos skönsjungande familjekonstellation för. En karriärsdefinierande stund om någon, även om Jacksons i det här skedet redan var på väg att ta över hedersbeteckningen "The First Family of Soul" från syskonen Burke. "Ooh Child" är alltjämt en orubbligt upplyftande sång, som visade att mentorskapet från Curtis Mayfield hade gjort nyttiga avtryck. (Kul klipp med gruppen här.)
3-4) "In the Valley of Elah" (film, 2007); "The Three Burials of Melquiades Estrada" (film, 2005). Många lär gå och se honom som luttrad sheriff i "No Country for Old Men", men den som verkligen vill uppleva Tommy Lee Jones i absolut högform kan med fördel välja dessa två vemodiga studier av besatthet och sönderfallande självbild. I Paul Haggis "In the valley of Elah" är Jones mästerlig i en komplex, djupt lodande gestaltning av en pensionerade sergeant på jakt efter sanningen bakom sonens död, efter dennes återkomst från Irak. Filmen kan ses som ett samtida ödesspel, med den höga ambitionen att åskådliggöra de förödande psykologiska och moraliska följder kriget får på de individer som deltar i det. Och Haggis lyckas gott med sin strävan.
Också i "The three burials..." befinner sig Jones i sitt rätta element, i en roll vars patos är lika skarpt utmejslat som de fårade dragen i ansiktet. Det är därtill hans regidebut, och inte minst historieberättandet och de svepande bilderna från ett kargt västligt Texas imponerar i sin tyngd och storslagenhet. Historien - om en ung mexikansk rancharbetare, som skjuts till döds av en gränspolis, och de försök att bringa rättvisa och anständig begravning som leds av den oskyldigt dödades vän och förman (spelad av Jones) - är engagerande i sig, men det är stämningsbyggandet och filmens utveckling till en samtida, tragisk och ödesmättad western som dröjer sig kvar längst. Mycket sevärt.
5) Hercules and Love Affair - "Hercules and Love Affair" (cd, 2008) Med lika mycket glamourkänsla som vemod utkristalliseras Andrew Butlers ystra projekt till en stjärnögd åminnelse av klassisk New York-disco i tryggt mellantempo. Vissa trumbeats pekar framåt, eller åtminstone sidledes, men det mesta övriga här - Arthur Russell-turneringarna, de discofunkiga partierna och nickandet till housemusikens pionjärer - utförs med platåskorna fast och stolt klistrade till Manhattans själfyllda och queera dansgolvshistoria. Brokigt, ömsint och - ja, inte helt fullgånget kanske. Men Antony Hegarty lyckas ändå, snudd på egenhändigt, göra detta till en händelse av rang.
Bubblare:
* Inner City ”Big fun (Simian Mobile Disco remix)” (singel) * Jaymay "Autumn Fallin'" (cd) * The Incredible String Band "The 5000 Spirits or the Layers of the Onion" (klassiker) * The Ruby Suns "Sea Lion" (cd) * Håkan Hellström "För sent för Edelweiss" (kommande. mycket, mycket snart...)
1. Neil Hannon (man) I brist på ny musik (jag är just nu helt jävla lost på det området) har jag kört igenom alla gamla Divine Comedy-skivor och här kommer en lista på hans 32 sämsta låtar... närå, snarare har jag återupptäckt och omvärderat de album jag tidigare tyckte var rätt svaga (tex Regeneration) och konstaterat att de tidiga, Merchant/Ivory-samplande, namedroppande, urbrittiska, litterära skivorna håller fantastiskt bra än. "Your Daddy's Car", från andra skivan Liberation, blir jag fortfarande alldeles tårögd av - det var mitt första möte med Neil Hannon, courtesy of Mattiaz som hade med den på ett av sina sublima blandband från tidigt 90-tal (jag har Mz att tacka för att han öppnat mina ögon och öron för så oerhört mycket annan musik - Momus, My Bloody Valentine, Stereolab to name but a few - men that's another story). Och både Liberation och Promenade är fulla av den här typen av smarta, stjärnögda och vanvettigt romantiska små låtar.
2. Our Mutual Friend (låt) Den här låten har varit uppe på HiFive tidigare, jag vet att Jonken avgudar den. I stark konkurrens lär det här vara Hannons allra bästa låt. En i grunden rätt trivial historia (Hannon/berättarjaget är på fest, blir introducerad för en toppentjej av en gemensam vän, de snackar hela kvällen, dansar, hamnar i säng - och så slutar det i stor olycka) som Hannon upphöjer till stor, smärtsam konst med hjälp av ett av hans allra mäktigaste stråkarrangemang, och förstås sin gudabenådade pipa - han har nog aldrig sjungit bättre. Jag får helt ärligt total gåshud varenda gång han kommer fram till upplösningen på dramat - det är så fruktansvärt knäckande.
Här sjunger han den på Friday Night with Jonathan Ross, med stråkar och allt, och det är lika bra som albumversionen. (Ni som kan låten (Erik & Jonas?), notera att han ändrat texten mot slutet och slänger in en Walker Bros-hyllning - är detta "the song that I can't sing anymore" på riktigt, månne?)
3. Absent Friends (låt) Titelspår på DC:s album från 2004 och en av Hannons mest älskvärda och snyggt formulerade låtar, kan det bli annat när han lyckas pressa in Oscar Wilde, Jean Seberg och Steve McQueen i samma låt?
4. Victory for the Comic Muse (cd) Hannons senaste album från 2006 har en snorsnygg titel, klockren omslagsdesign (Hannon poserar på olika vintage-frimärken) men är jämte Fin de Siecle hans svagaste album, tyvärr. När Hannon är som sämst låter han sin smarta, spränglärda, lillgamla sida ta över, med putslustiga och lätt krystade trallor som dystert resultat ("A Drinking Song" från Promenade är kanske det värsta exemplet). Så också på det här albumet, som är fyllt med elegant formulerade men ystert klämkäcka bagateller som "Mother Dear" (om hur han inte klarar av att ljuga för lilla mamma) och "Arthur C. Clarke's Mysterious World" (om hur hans tjej är så himla söt men bah typ jätteknasig). Men man får ge skivan några ytterligare lyssningar och vaska fram guldkorn som melankoliska ”Lady of a Certain Age” (en av hans allra mest ”mogna” låtar).
5. My Lovely Horse (video) Hannon är ju polare med den briljanta irländska manusförfattaren Graham Linehan som haft ett finger med i ett gäng av de senare årens allra bästa brittiska komediserier (Father Ted, The IT Crowd, Black Books, Big Train, Brass Eye) och de har samarbetat flera ggr, bla med signaturmelodin för Father Ted (en instrumental version av "Songs of love" från Casanova). Och när Ted och Dougal ska ställa upp för Irland i Eurovision Song Contest skrev Hannon låten "My Lovely Horse" direkt till serien. Videon är, i synnerhet om man är ett Father Ted-fan, klockren.
BUBBLAR:
A Short Album About Love (cd-97) - Det här är den enda DC-albumet jag inte har, det blev kvar hos "fel" person när mitt förra förhållande kraschade för snart tio år sen. Jag saknar det.
"Lost Property" (låt från Regeneration) - vete tusan om nån annan än Neil Hannon kan rabbla upp alla prylar han tappat bort under årens lopp ("Gym-kits and trainers / Asthma inhalers / Silk-cuts and Bennies /Ten-packs and twenties") och få det att låta såhär vackert. En fantastisk låt.
"Don't Look Down" - Hannon fastnar i pariserhjul och retar upp Gud. Lysande text.
"Sweden" -- pampig hyllning till Sverige ("Safe and clean and green and modern / Bright and breezy, free and easy / Sweden, Sweden, Sweden, in Sweden") som Hannon (förstås) inledde med när DC spelade live på salig Studion. Det bör ha varit hösten -98 eller våren -99 och jag minns det som en fantastisk konsert.
Eftersom jag är vän av fylla så skriver jag i vanlig ordning en lista då sinnet är begränsat till öl och E-E-E!
1. Big Train (tv)
En sann efterkakahöjdare är att titta på gamla sköna klipp med Simon Pegg och co. Jag och Tage Danie....Henrik har haft mycket kul åt dessa klipp....serien är väldigt ojämn men topparna gör det värt att kolla in...
dEUS numera är inte i närheten av vad de en gång var men nya singel med gästsång av Karin Dreijer funkar väl sådär...slår dock hellre på nån gammal fralla med bandet om det skall till att njutas. Här är iaf nya singeln...
Något bajsnödigt kladdar jag mig fast vid belgiskt alternativ musik och listar Zita Swoon. Återigen är detta skrivet vid sen hemkomst så jag skippar namnet på snubben som tidigare spelade med just dEUS men han har som ni musikvetare redan har koll på ett "nytt" band sedan hundra år tillbaka. De släppte iaf ett album sent förra året som växer vid varje lyssning men jag fastnade direkt för denna enormt kärleksfulla flört med baugettens och även härskaren i djungelns land - Jauques Giraffs hemland Frankrike. Detta är singelversionen som inte riktigt ger låten rättvisa. Hehe egentligen har jag ingen aning om hur mycket den handlar just om Frankrike....men sjunger man på franska får man skylla sig själv...den handlar om något mustigt paradis i alla fall:)
Vän av ordning hatar precis som jag filmen Anger Management..jag och Herr o Fru Conan såg eländet på bio en gång i tiden då inget annat fanns att se. Det var längesedan jag mådde så fysiskt illa av att en film sög bajstrumma så pass som detta vidriga spektakel. Filmeländet visades på trean för några veckor sedan och jag beklagade mig ljudligt över detta faktum...en skojfrisk vän gjorde mig påmind om hur fruktanvärd film detta faktiskt är genom att skicka mig detta klipp...se och kräks...har nog aldrig fått ett mer träffande mail någonsin.
Nu när säsong fyra trampat igång glider jag in på s. 3 och trycker 23 avsnitt på mindre än två dygn...var väldigt ointresserad men började ändå kolla in...det blev all-instämning och jag tyckte om det jag såg...extremt ojämnt och lite skönt småkrystat många gånger men jag köpte det ändå...nu skulle jag helst vilja att säsong fyra var över så att jag kunde maratonglutta på den oxå...men får väl vänta ett år tills den visats klart.
1. Duffy-Rockferry (musik) Visst, det är inget särskilt originellt med Duffys tillbakablickande Stax-soul men jag faller som en fura ändå. Snygga melodier, fenomenal sång och en jävligt snygg produktion gör ändå att musikåret 2008 plötsligt känns lite roligare. Och videon till Mercy! Good lord! Fortfarande snygg, fortfarande tassel-loafers, Fred Perry och eld under fötterna.
2. Hercules and Love Affair (musik) Jag skuggar Jocke och tar en till från hans lista. Så här ska disco låta 2008. Så här ska disco alltid låta. Rökarna med Antony från Antony And The Johnsons är naturligtvis bäst på skivan.
3. Erykah Badu-New Amerykah Part 1 (4th World War) (musik)
4. Ian Rankin-Exit Music (bok) Det är Rankin och det är bra. Dock inte lika het som de första böckerna jag läste om Rebus. Känns ibland som Rankin går på autopilot. Men han är fortfarande förmågan att fånga sina läsare.
5. Sébastien Tellier-Sexuality (musik) Ok, lite fusk. Har bara hunnit halvvägs genom skivan men ännu så länge låter det, eh, sensuellt.
Bubblar Lägenheten såld (bostad) Äntligen! Inte riktigt till det pris frugan och jag hade hoppats på men nu är kontraktet skrivet och klart. Nu förbereder vi oss för flytten söderut till Älvsjö. Jippeeee!
Ruby Suns-Sea Lion (musik) Flummigt.
Tomas Andersson Wij-En sommar på speed (musik) Oj, vad han har fått stryk för sin senaste platta, den gode Tomas Andersson Wij! Oförtjänt tycker jag, som gillar den lille pretentiösa elegantens musik. En fin tolkning av Andreas Mattssons låt Summer of Speed höjer helheten ytterligare ett snäpp. Och stråkarna förstås. Det finns vackra stråkar i varje låt. Det gillar jag.
