Neil Hannon-bonanza!

1. Neil Hannon (man)
I brist på ny musik (jag är just nu helt jävla lost på det området) har jag kört igenom alla gamla Divine Comedy-skivor och här kommer en lista på hans 32 sämsta låtar... närå, snarare har jag återupptäckt och omvärderat de album jag tidigare tyckte var rätt svaga (tex Regeneration) och konstaterat att de tidiga, Merchant/Ivory-samplande, namedroppande, urbrittiska, litterära skivorna håller fantastiskt bra än. "Your Daddy's Car", från andra skivan Liberation, blir jag fortfarande alldeles tårögd av - det var mitt första möte med Neil Hannon, courtesy of Mattiaz som hade med den på ett av sina sublima blandband från tidigt 90-tal (jag har Mz att tacka för att han öppnat mina ögon och öron för så oerhört mycket annan musik - Momus, My Bloody Valentine, Stereolab to name but a few - men that's another story). Och både Liberation och Promenade är fulla av den här typen av smarta, stjärnögda och vanvettigt romantiska små låtar.

2. Our Mutual Friend (låt)
Den här låten har varit uppe på HiFive tidigare, jag vet att Jonken avgudar den. I stark konkurrens lär det här vara Hannons allra bästa låt. En i grunden rätt trivial historia (Hannon/berättarjaget är på fest, blir introducerad för en toppentjej av en gemensam vän, de snackar hela kvällen, dansar, hamnar i säng - och så slutar det i stor olycka) som Hannon upphöjer till stor, smärtsam konst med hjälp av ett av hans allra mäktigaste stråkarrangemang, och förstås sin gudabenådade pipa - han har nog aldrig sjungit bättre. Jag får helt ärligt total gåshud varenda gång han kommer fram till upplösningen på dramat - det är så fruktansvärt knäckande.

Här sjunger han den på Friday Night with Jonathan Ross, med stråkar och allt, och det är lika bra som albumversionen. (Ni som kan låten (Erik & Jonas?), notera att han ändrat texten mot slutet och slänger in en Walker Bros-hyllning - är detta "the song that I can't sing anymore" på riktigt, månne?)



3. Absent Friends (låt)
Titelspår på DC:s album från 2004 och en av Hannons mest älskvärda och snyggt formulerade låtar, kan det bli annat när han lyckas pressa in Oscar Wilde, Jean Seberg och Steve McQueen i samma låt?



4. Victory for the Comic Muse (cd)
Hannons senaste album från 2006 har en snorsnygg titel, klockren omslagsdesign (Hannon poserar på olika vintage-frimärken) men är jämte Fin de Siecle hans svagaste album, tyvärr. När Hannon är som sämst låter han sin smarta, spränglärda, lillgamla sida ta över, med putslustiga och lätt krystade trallor som dystert resultat ("A Drinking Song" från Promenade är kanske det värsta exemplet). Så också på det här albumet, som är fyllt med elegant formulerade men ystert klämkäcka bagateller som "Mother Dear" (om hur han inte klarar av att ljuga för lilla mamma) och "Arthur C. Clarke's Mysterious World" (om hur hans tjej är så himla söt men bah typ jätteknasig). Men man får ge skivan några ytterligare lyssningar och vaska fram guldkorn som melankoliska ”Lady of a Certain Age” (en av hans allra mest ”mogna” låtar).

5. My Lovely Horse (video)
Hannon är ju polare med den briljanta irländska manusförfattaren Graham Linehan som haft ett finger med i ett gäng av de senare årens allra bästa brittiska komediserier (Father Ted, The IT Crowd, Black Books, Big Train, Brass Eye) och de har samarbetat flera ggr, bla med signaturmelodin för Father Ted (en instrumental version av "Songs of love" från Casanova). Och när Ted och Dougal ska ställa upp för Irland i Eurovision Song Contest skrev Hannon låten "My Lovely Horse" direkt till serien. Videon är, i synnerhet om man är ett Father Ted-fan, klockren.



BUBBLAR:

A Short Album About Love (cd-97) - Det här är den enda DC-albumet jag inte har, det blev kvar hos "fel" person när mitt förra förhållande kraschade för snart tio år sen. Jag saknar det.

"Lost Property" (låt från Regeneration) - vete tusan om nån annan än Neil Hannon kan rabbla upp alla prylar han tappat bort under årens lopp ("Gym-kits and trainers / Asthma inhalers / Silk-cuts and Bennies /Ten-packs and twenties") och få det att låta såhär vackert. En fantastisk låt.

"Don't Look Down" - Hannon fastnar i pariserhjul och retar upp Gud. Lysande text.

"Sweden" -- pampig hyllning till Sverige ("Safe and clean and green and modern / Bright and breezy, free and easy / Sweden, Sweden, Sweden, in Sweden") som Hannon (förstås) inledde med när DC spelade live på salig Studion. Det bör ha varit hösten -98 eller våren -99 och jag minns det som en fantastisk konsert.