Pure pop for now people!

Efter en hel vecka av eländig hosta och feber, fattar jag nytt mod. Med popen som drivkraft och medicin.
























1) Nick Lowe - "Jesus of Cool" [30th Anniversary Edition] (återutgåva, 1978; 2008)
Tiderna måtte ha förändrats. När jag i de sena tonåren började leta tidiga Nick Lowe-lp's var det inga som helst problem att komma över det mesta, för nästan skamligt billig penning dessutom. Ja, till och med Rockpile-plattan - med den rara bonussingeln! - hamnade i min ägo för under femtiolappen på någon skivmässa. Idag är situationen annorlunda, prisbilden likaså, och det är bara att hoppas att denna förstärkta kreddfaktor och efterfrågan kan medföra att en ny generation upptäcker den vidunderliga kraften i "Jesus of Cool". Och chanserna till det har förstås ökat betydligt med den här trettioårsjubilerande specialversionen. Det här är den sortens återutgåva som är en absolut nödvändighet både för ärrade fans och nytillkomna lyssnare; utökad som den är med tio bonusspår, varav åtskilliga har en rättmätigt legendarisk status. (Okej, de flesta av dessa fanns i och för sig med redan på raritets-samlingen "The Wilderness Years" (1991), och diehard-fansen äger redan de singlar och EP på vilka de dök upp första gången. Men ändå: placerade i detta specifika sammanhang kommer låtarna än mer till sin rätt.)

Klart är, under alla omständigheter, att ingen Lowe-aficionado klarar sig utan "I Love My Label", "I Don't Want the Night to End", "Born a Woman" och "Rollers Show".

Och ingen popvän klarar sig utan "Jesus of Cool", fortfarande en märkvärdig, unik lyckträff i kombinationen av gammaldags lo fi-produktion, självironisk framtoning, humorfylld texthantering och en allt genomströmmande kärleksförklaring till popmusiken som kommunikationsform. Dessutom med en ovanlig lätthet i hela uttrycket; som om albumets snabba tillkomsthistoria ytterligare förstärkte den opretentiösa och genuint charmfulla karaktären. I avdelningen gitarrpop med glimten i ögat och hjärtat på det rätta stället blir det faktiskt inte mycket bättre. Höjdpunkter, på en skiva fullpackad av dem: "Marie Provost" (med textraden "she was a winner, that became her doggie's dinner"); "Tonight"; "Little Hitler" och - ni har gissat det - "I Love the Sound of Breaking Glass".
Lyssna på hela återutgåvan, streamad, här

2) The Five Stairsteps - "Ooh Child" (låt, 1970)
Jättehitten och soulklassikern som alla minns Chicagos skönsjungande familjekonstellation för. En karriärsdefinierande stund om någon, även om Jacksons i det här skedet redan var på väg att ta över hedersbeteckningen "The First Family of Soul" från syskonen Burke. "Ooh Child" är alltjämt en orubbligt upplyftande sång, som visade att mentorskapet från Curtis Mayfield hade gjort nyttiga avtryck.
(Kul klipp med gruppen här.)

3-4) "In the Valley of Elah" (film, 2007); "The Three Burials of Melquiades Estrada" (film, 2005).
Många lär gå och se honom som luttrad sheriff i "No Country for Old Men", men den som verkligen vill uppleva Tommy Lee Jones i absolut högform kan med fördel välja dessa två vemodiga studier av besatthet och sönderfallande självbild. I Paul Haggis "In the valley of Elah" är Jones mästerlig i en komplex, djupt lodande gestaltning av en pensionerade sergeant på jakt efter sanningen bakom sonens död, efter dennes återkomst från Irak. Filmen kan ses som ett samtida ödesspel, med den höga ambitionen att åskådliggöra de förödande psykologiska och moraliska följder kriget får på de individer som deltar i det. Och Haggis lyckas gott med sin strävan.

Också i "The three burials..." befinner sig Jones i sitt rätta element, i en roll vars patos är lika skarpt utmejslat som de fårade dragen i ansiktet. Det är därtill hans regidebut, och inte minst historieberättandet och de svepande bilderna från ett kargt västligt Texas imponerar i sin tyngd och storslagenhet. Historien - om en ung mexikansk rancharbetare, som skjuts till döds av en gränspolis, och de försök att bringa rättvisa och anständig begravning som leds av den oskyldigt dödades vän och förman (spelad av Jones) - är engagerande i sig, men det är stämningsbyggandet och filmens utveckling till en samtida, tragisk och ödesmättad western som dröjer sig kvar längst. Mycket sevärt.

5) Hercules and Love Affair - "Hercules and Love Affair" (cd, 2008)
Med lika mycket glamourkänsla som vemod utkristalliseras Andrew Butlers ystra projekt till en stjärnögd åminnelse av klassisk New York-disco i tryggt mellantempo. Vissa trumbeats pekar framåt, eller åtminstone sidledes, men det mesta övriga här - Arthur Russell-turneringarna, de discofunkiga partierna och nickandet till housemusikens pionjärer - utförs med platåskorna fast och stolt klistrade till Manhattans själfyllda och queera dansgolvshistoria. Brokigt, ömsint och - ja, inte helt fullgånget kanske. Men Antony Hegarty lyckas ändå, snudd på egenhändigt, göra detta till en händelse av rang.

Bubblare:

* Inner City ”Big fun (Simian Mobile Disco remix)” (singel)
* Jaymay "Autumn Fallin'" (cd)
* The Incredible String Band "The 5000 Spirits or the Layers of the Onion" (klassiker)
* The Ruby Suns "Sea Lion" (cd)
* Håkan Hellström "För sent för Edelweiss" (kommande. mycket, mycket snart...)