1. ROBERT FORSTER - THE EVANGELIST (album, 2008)
Det är i dagarna precis två år sedan Grant McLennan hastigt och tragiskt rycktes bort från jordelivet, vilket samtidigt innebar att The Go-Betweens var ett minne blott. Och därmed var alltså det sista kapitlet nedtecknat i historien om det bästa australiska bandet genom tiderna. Det kan heller inte hjälpas: varendaste gång jag plockar fram och spelar "16 lovers lane", "Spring hill fair" eller "Liberty belle and the black diamond express" (och det är påfallande ofta) är det med ett litet hugg i hjärtat utifrån den sorgsna vetskapen om det förtida slutet.
Livet går dock, på något sätt, alltid vidare. När Robert Forster nu ger ut en ny soloskiva – mer än ett decennium efter den förra – har den förändrade, ovälkomna situationen förstås gett avtryck på kompositionerna. Albumet känns också som ett nödvändigt steg framåt, bort från smärtan.
För det som så ruskigt lätt kunnat bli en förutsägbar studie i dysterhet (ni vet; ett sånt där värdigt, moget, stramt och... tråkigt album) utvecklas istället till något helt annat. "The Evangelist" är i själva verket en förtröstansfull inspelning, med den underliggande saknaden som en klangbotten. Forster har alltid varit en extraordinär textförfattare, och när han som här vistas och river om i en rik och luftig ljudbild kommer också melodierna och den buttra rösten till sin rätt. Ingen av oss som någonsin haft ett gott förhållande till The Go-Betweens kan annat än smälta inför underbara ”Let your light in, babe”, en av de sista låtar som Forster och McLennan skrev tillsammans och därmed en rörande påminnelse om ett fenomenalt samarbete.
2. JOEL ALME - A MASTER OF CEREMONIES (album, 2008) Ännu en romantisk dåre rusar in - och jag bugar förtjust. Fast innan jag verkligen hört honom, och endast tagit del av den ansenliga hajpen av ännu en västsvensk popelegant, undrade jag om det här verkligen skulle hålla. För Alme verkar ju i den svårbemästrade genren orkestrerad pop. Nästan vem som helst kan plocka in stråkar, låta smäktande och sprida bilden av sig själv som en fullblodsromantiker - men om denna position inte flyttas fram av viljan och förmågan att slingra sig undan klichéer återstår till slut bara en härmapa i barockpopens klätterträd.
Vilken tur då att jag hade fel. För Alme trippar lätt och graciöst förbi alla fallgropar. Vid de tillfällen när arrangemanget eller melodin snuddar vid det alltför välbekanta, inflikas det genast en smart vändning i takt och ton. Som om hela låtskrivarprocessen baserats på en dialogisk form; ett ständigt pågående, livligt samtal med lyssnaren och den förutvarande pophistorien.
Dessutom har Joel Alme haft modet och det goda omdömet att inte förställa sin röst och försöka efterlikna gamla crooners. Han tar ett steg tillbaka, räds inte att låta nasal och försiktig, och låter det stora och praktfulla stanna i musikens övriga beståndsdelar. Och utropstecknen på skivan är många: Förstasingeln ”The queen’s corner” bör få det att vattnas i munnen på alla fans till Divine Comedy, medan ”I never said I was brave” gestaltar känslomässig vilsenhet på en melodisk grund som är smärtsamt vacker. Ljuvligt var ordet.
3. NINA KINERT - PETS & FRIENDS (album, 2008) Stilsäkra och kompetenta singer/songwriters råder det ingen brist på i det här landet. Däremot är det, om vi ska vara ärliga, få av dessa som har tillräckligt med finess och självständighet för att sträcka sig utanför de förväntade ramarna. Nina Kinert är därvidlag ett begåvat undantag: hon låter musiken ta sig snirkliga, udda vägar och har överraskningar på lager vad gäller både arrangemang och instrumentering. På ”Pets & friends” har hon dessutom inlett ett lyckat samarbete med producenten Johan Lindström, som lyhört bidragit med rymd och detaljer som balanserar Kinerts fina melodier och sång. Grunden är nedtonad, men skenet bedrar: ”Pets & friends” är en färd utan säkerhetsbälte.
4. M83 - SATURDAYS=YOUTH (album, 2008) Anthony Gonzales dyrkan av tjocka ljudväggar av synt och gitarr, uppställda som en fond till hans ambienta sånger, har knappast upphört. Det är bara det att denna uppföljare till mäktigt symfoniska ”Before the dawn heals us” är mer finkänslig och dämpad. På gott och ont: Gonzales klarar inte alltid att hantera växlingarna mellan återhållet och överlastat, mellan lyckorus och dramatik, i försöken att tonsätta minnen från en svunnen tonårstid. Popkänslan och det nostalgiska skimret är dock svårt att inte bli betagen av.
5. PORTISHEAD - THIRD (album, 2008) Mäktigt. Mäktigare. Portishead.
Bubblare:
Trio Lligo - spelning på lördag!
The Last Shadow Puppets- "The age of the understatement” (album)
Clinic - "Do it!" (album)
Mariah Carey “I’ll be loving u long time” (albumspår, “E=MC²”)
Adam Green - "Sixes and sevens" (album)
