Lista v. 10

1. Richard Ford-The Lay of The Land (roman) Det tog till s. 72. Sedan var jag fast i Frank Bascombes värld igen. Det här är tredje och avslutande delen i en trilogi om sportjournalisten, numera fastighetsmäklaren Frank Bascombe. Det här är ingen lätt läsning. Handlingen består till 90% av Frank Bascombes inre monolog, och den pendlar vilt mellan nu och dåtid, dagsaktuella företeelser (i det här fallet är dagsaktuellt någon gång vid valet då George Bush Jr vann sitt första val) och minnen från förr.

Frank Bascombe har kommit fram till slutet av sin livs resa. Han har fått beskedet att han har prostata-cancer, vilket förklarar mycket av hans pendlande i minnet.

När man väl knäckt koden är det en härlig läsupplevelse man har framför sig och framförallt en otroligt rolig läsning. Richard Ford skriver med en så svart humor att jag allt som oftast kommer på mig själv med att skratta högt när jag läser. Det är ett mycket gott betyg till en bok om en 55-årig man som står för döden.

2. V/A-This Is Lovers Rock (musik) Lover Rock har varit en riktigt bespottad genre inom reggaen. Den var som störst bland exil-jamaicanerna i London i början och mitten av 1970-talet. Den uppstod egentligen som en reaktion mot roots-reggaen. De som reagerade mot roots-reggaen tyckte det var för lite kärlek i den religiösa och militanta musiken som kom från Jamaica vid den här tiden. Istället för Jah love ville man höra om sweet smooth love. Livet som exil-jamaican var hårt nog utan att man behövde påminnas om att man var en poor sufferah. Inspirationen till Lovers Rock kom, som alltid inom reggaen från USA, och Philly soulen.

Den här samlingen presenterar en hel drös av mer eller mindre kända masterpieces inom genren. Det är sött, det är soft och det är smoooooth, man.


3. Dusty Springfield-Dusty...Definitely (musik)

4. El Guincho-Alegranza (musik) Herr Lång har redan skrivit allt som behöver skrivas. Jag vill bara tillägga ett ord: party!

5. James Carr-The Complete Goldwax Singles (musik) Oj, jag visste inte att jag saknat James Carr så mycket. En fin samling från Kent. Förstås.

Bubblar
No Country For Old Men (film) Så fruktansvärt bra. Det är dags att springa iväg till biblioteket och låna på sig lite Cormac McCarthy igen, tror jag.

There Will Be blood (film) Så fruktansvärt bra. Daniel Day-Lewis närvaro tränger igenom varje millimeter av filmduken eller TV-rutan. Det var länge sedan jag såg en skådespelare så helt uppfylld av och i symbios med sin rollkaraktär. Oscarn för Bästa manliga huvudroll hamnade i helt rätt händer.

Ian Rankin-Exit Music (bok) Ligger och väntar vackert på mitt nattduksbord. Ska sätta tänderna i den när jag är klar med Frank Bascombe. Sista kapitlet om Rebus enligt författaren själv. Exit music, visst är det en Radiohead-låt BTW?

Fem brokiga favoriter

Ungdomlig folkpop, åldrande crooning, spansk galenskap och västkustens eleganter: allt platsar på veckans lista!

1. Laura Marling - "Alas I Cannot Swim" (album; Virgin/EMI, 2008)
Med förbluffande självklarhet och en avväpnande lockelsekraft etsar sig sångerna på Laura Marlings debutalbum fast, för att sedan aldrig släppa taget. Nätt och jämnt gammal nog att rösta, har denna brittiska folkpopbegåvning redan hittat en pregnans och lätthet i uttrycket som skulle göra åtskilliga veteraner avundsjuka. Enkelt och precist broderas hennes akustiska gitarr och väna röst ut till en lyrisk vävnad, som ges färg av de förtroliga texterna. Och allt utförs med en chosefri nyfikenhet på ordens och musikens inneboende möjligheter, långt ifrån präktighet och traditionsvördnad. Jag har (i vanliga fall) en toleranströskel för mysig, raggsocksvarm folkmusik - men detta glider hemtamt in i farstun, utan att jag störs detta minsta.

2. Frank Sinatra - "The Gal That Got Away/It Never Entered My Mind" (albumspår; "She Shot Me Down", Reprise, 1981)

3. Frank Sinatra - "Everything Happens to Me" (låt, 1981)

Det brukar sägas att "She Shot Me Down" är det sista stora Sinatra-albumet. Själv säger jag att det är en sanning med modifikation. Bra låtar saknas bevars inte, och Ol' Blue Eyes anpassar skickligt sin väderbitna röst till det balladinriktade materialet. Däremot är Don Costas arrangemang lite för stolpiga (och en del av insjungningarna för rutinmässiga) för att det ska vara befogat med verkliga superlativ.

När jag och Jonken för några somrar sedan ville leka Rhino Umeå Inc., och såg till att egenhändigt sätta samman och bränna en 6-cdbox över Sinatras främsta inspelningar från Capitol- och Reprise-åren, kom för övrigt bara en låt från detta album med ("A Long Night"). Och jag får väl skylla på de stora mängderna rödvin som konsumerades den kväll då låtvalen klubbades, för pinsamt nog ignorerade vi den allra bästa låten här: medleyt på "The Gal That Got Away" och "It Never Entered My Mind". Det är det ögonblick då både skivan och den oöverträffade gestaltaren Sinatra lever upp på riktigt allvar; plötsligt borrar han sig ner i det förflutna och axlar rollen som en modstulen, övergiven och överårig ladies man, med glansdagarna bakom sig.

Och som han gör det! Det är inte fel att påstå att Judy Garland stått för de främsta tolkningarna av "..Got Away" (njut av hennes mest minnesvärda framförande av låten här !), men när den åldrande Frank Sinatra återvänder till denna låt för första gången sedan 1954, och dessutom flätar ihop den med en oförglömlig ballad från "In the Wee Small Hours"-plattan... ja, då formas en silvrig och praktfull ram runt minnesbilderna. Det är förresten inte bara frågan om hågkomst, utan det är lika mycket begynnande dödsångest som uttrycks. Särskilt i de utdragna stavelserna i inledningsraderna:

The night is bitter
The stars have lost their glitter
The winds grow colder
Suddenly you're a lot older

Oförglömligt var ordet. Historien slutar emellertid inte där, för på samma dag (den 8 april 1981, närmare bestämt) spelades en annan gammal kär låt in på nytt: "Everything Happens to Me", nu med Gordon Jenkins som arrangör och dirigent i studion. Sinatra hade gjort den på skiva så tidigt som 1941, men det är denna mogna inspelning som i mitt tycke förtjänar att kallas den definitiva. Tom Adair hade förbättrat den slitna texten, och den hjärtslitande uppriktigheten i Sinatras framförande når långt bortom vanlig självömkan och melankoli, till en nivå av, ja, sammanbitet konstaterande. Lyssna bara på hur han sjunger "I fell in love just once... and then it had to be with you...", och lyckas få det att låta som den både sorgligaste och mest ofrånkomliga händelsen i sitt liv.

Det är sådana stunder som förklarar varför det fortfarande anordnas seminarier och trycks tjocka antologier om Frank Sinatras fraseringskonst och förmåga att behandla sångtexter som en skådespelare behandlar ett manus.

Av för mig okända - och helt obegripliga - skäl utelämnades dock detta mästerliga stycke från det färdiga albumet. Men Sinatra rådde sent om sider bot på misstaget, när han såg till att själv plocka med, och rentav namnge samlingsskivan "Everything Happens to Me" (1996), efter versionen ifråga. Det finns massvis av samlingar med Sinatra, men just denna - som enbart omfattar Reprise-åren, och högst medvetet riktar in sig på de blåaste balladerna - återvänder jag oftast till. Just för att det inte är en vanlig, splittrad hitkavalkad, utan tvärtom en samling som tematiskt hänger ihop. Ibland blir det faktiskt bäst om artisten får fria händer att plocka guldkornen ur det egna materialet.

4. El Guincho - "Alegranza" (album; Discoteca Océano, 2007)
Samplingsglad och vanvettigt inspirerande upptäcksfärd med spanske Pablo Díaz-Reixa. En skiva som sprakar av färger och fantasi, med körer och oberäkneliga rytmer sammanflätade i snygg symbios. Har fått åtskilliga tyckare att prata om "Barcelonas svar på Panda Bear", vilket väl i och för sig är en hygglig jämförelse, men den missar att El Guincho har en ännu bredare infallsvinkel - och faktiskt inte påminner om så mycket annat. Överhuvudtaget.

5. Pacific! - "Reveries" (album; Dolores/ EMI, 2008)
Göteborgspop med slickade elektronicainslag och vokalharmonier, som mentalt tömmer garderoben på seglarskor och pikettröjor? Cynikern i mig säger "gårdagens nyheter" och "yacht rock är SÅÅÅ 2005". Popälskaren i mig gläds över att denna eleganta blandning fungerar rätt bra. Och ett band som får en att tänka på Jeff Lynne, Dennis Wilsons soloalbum och Ola Håkanssons åttiotal - samtidigt - kan ju inte vara obegåvat.

Det bubblar!

Vet inte vad som händer men jag har inte varit så peppad på någonting i musikväg på sistone (förutom Shelby Lynne, då förstås. Den skivan kan jag äta till frukost, lunch och middag.). Det är inget som riktigt fått blodet att svalla. Kan vara att musikbranschen går på sparlåga, kan också vara att livet på ett påtagligt sätt gör sig närvarande i vardagen.

Därför får det bli en lite annorlunda lista denna gång. Det blir en lista med bara bubblare, alltså sånt som rör sig lite grann under strecket. Here we go:

Bubblare

Hot Chip-Ready for The Floor (låt) Nä, orkar inte med Hot Chips hela skiva. Har inte brytt mig om att leta reda på den heller. Men den här låten är fin.

Moto Boy-Blue Motorbike (låt) Jaha, det här är en ny svensk hot-shot (zzz-zzz, sorry, you lost me there). Jag tror faktiskt bara att jag tycker om den här låten för att versen låter som The Divine Comedys fenomenala låt Our Mutual Friend. Gott nog så.

Pink Floyd-The Final Cut (musik) I mitt tycke Pink Floyds största stund. Det här är Roger Waters bittra uppgörelse med krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet, ett krig som tog Roger Waters pappa från honom. Tatcher får sig också en och två kängor. Egentligen är den här skivan ett soloalbum från Roger Waters in all but the group name. Det är vackert, det är bitterljuvt och mycket vemodigt.

Johan Jóhansson-IBM 1401, A User´s Manual (musik) Fortfarande lika vackert...

Mons Kallentoft-Midvinterblod (bok) Karln har ju ett så jävla styltigt språk att det nästan drev mig till vansinne när jag läste boken. En blandning mellan ofrivillig 1950-tals svenska och inre monolog à la Sjöwall-Wahlöö. Om det inte varit för att handlingen var förlagd i Östergötland hade jag nog inte orkat läsa skiten.

Sommarens mode (event) ...ser ut att gå i Orange Juice tecken! Kavaj, instoppad skjorta, knälånga shorts och hängslen. Me like.

Dusty Springfield-Dusty In London (musik)

Veckans värstingar

1. Burial - Untrue (cd)
Sent ska syndarn vakna. Lyssnar som fan på Untrue och tycker att det låter helt fantastiskt. Det finns en rätt kul intervju med hemliga Arne från The Wire, där han berättar om sina influenser. Dillinja, Source Direct, Alex Reece, Goldie, hela drum'n'bass-gänget från tidigt nittiotal jag också diggade under ett par tre år, fast i Burials händer nermalda i en mixer och nedsänkta i en dykarklocka och filtrerat genom en skräckfilm. Enligt intervjun var han extremt influerad av sin storebror som var ute och klubbade hela natten lång och kom hem och berättade om hur mäktigt det var för en storögd liten Burial. Musikupplevelser återberättade, snarare än direktupplevda:

"I’ve never been to a festival. Never been to a rave in a field. Never been to a big warehouse, never been to an illegal party, just clubs and playing tunes indoors or whatever. I heard about it, dreamed about it. My brother might bring back these records that seemed really adult to me and I couldn’t believe I had ‘em. It was like when you first saw Terminator or Alien when you're only little. I’d get a rush from it, I was hearing this other world, and my brother would drop by late and I’d fall asleep listening to tunes he put on."

Känns på nåt sätt bra för en hemmasittare som också lyssnade på d&b i vardagsrummets trygga hägn. The Wire fäller sen den klockrena kommentaren: "I suppose your contact with Rave through your brother is what makes your records so mournful: you know what is missing now, whereas others might not even know what they are missing."

Burials musik är verkligen sorgsen, ödesmättad, mörk, intim och episk samtidigt. Att gå runt med Liv i barnvagnen i Sjöstaden en solig söndageftermiddag med massor av shoppingglada människor ute, med Burial i lurarna, var faktiskt smått bizarrt.

Missa heller inte Burials Thom Yorke-remix som Joakim tipsade om - finns här!

2. Lightspeed Champion - Falling off the Lavender bridge (cd)
Väldigt, väldigt charmigt.

3. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (evenemang)
Premiär 22 maj, trailern ser klart lovande. Tokpeppen börjar nu!



4. Assassin's Creed (spel)



De senaste två veckorna har jag varit helt sagolikt hooked på Ubisofts medeltidsaction. Sinnessjukt snygg grafik och köttigt våld när man dräper knektar med svärd, lönnmördar templare och hoppar runt på taken. Jag trodde att ett väl genomfört headshot med sniperbössa var höjden av lycka men att smyga runt på hustaken i Jerusalem på 1100-talet och ta kål på vakter medelst kastkniv är faktiskt ett strå vassare. Vansinnigt roligt. Sen blir det Burnout Paradise när lönen kommer, jag körde igenom Burnout 3 två gånger och älskade varje minut. Är orimligt sugen, smått avis på Joakim som redan fått uppleva körglädjen.



5. Steve Martin - Born Standing Up (bok)
Steves självbiografi om uppväxten och ståuppandet fram till att han var störst i världen runt 1980 och sen la av strax därefter är så ömsint och fascinerande läsning att man direkt förlåter karln för alla trista familjekomedier han fastnat i på senare år.

Bubblar:
Schlagerfestival hos Jonas och Lina
Seinfeld (säsong 8 just påbörjad)
The Sarah Silverman Program (tv)
Sweeney Tood (bio)
There Will Be Blood (snart!)

It´s alive!

1. Shelby Lynne-Just A Little Lovin´(musik) Precis så bra som kritikerna beskriver den. En av årets bästa skivor har landat.

2. Dusty Springfield-In Memphis, Deluxe Edition (musik) Ja, den är fick ju givetvis hänga med när jag beställde Shelby Lynne från CD-Universe. Två skivor för 194 spänn. Inte illa.

3. Richard Ford-The Lay of The Land (bok)

4. Cherry Ghost-Thirst For Romance (musik) Ja, jag tycker den är bra i alla fall.

5. George Jones (sångare) This one´s for you, rektorn!

Bubblare

Ny lägenhet (snart)

Gorécki-Symphony no 3 (musik)

Cykla (vardagsmotion)

Lista v. 6

1. Cherry Ghost-Thirst For Romance (musik) Cherry Ghost dissas hårt på NME men vem fan läser NME dessa dagar? För oss som var mer än lite besvikna på Richard Hawleys senaste skiva är den här skivan ett fint substitut.

2. Lawrence Wright-Al-Qaida och vägen till den 11 september (bok) En ganska hårt hållen amerikansk vinkling på Al-Qaida men likafullt intressant. Lawrence Wright försöker att ge en förståelig bild över den muslimska fanatismen i modern tid, från mitten av 60-talet till Ground Zero. Ibland lyckas han men det är lätt att fara vilse som läsare bland alla fraktioner och namn som far förbi. Ointressant läsning blir det dock aldrig.

3.Laura Marling-Ghosts (musik, låt) Laura Marling uppdaterar Joni Mitchell för 2000-talet. Snygg video.

4. Tindersticks-The Flicker of a Little Girl (musik, låt) Det låter som vanligt, det låter bra.

5. Mammas nya kille (radio) Det är fortfarande lika roligt.

Bubblar
The Sundays-Thinking About You (musik, låt)Jag missade The Sundays Static & Silence, den tredje (och sista skiva?), helt när den kom. Den har jag tagit igen på senare år, vilket jag är glad för. Den är faktiskt jättebra. Mycket bättre än Blind.

Creedence Clearwater Revival-I Put a Spell On You (musik, låt) Jag har aldrig varit besatt av gitarrsolon. Inte ens som ung hårdrockare. Visst, det var ett schysst inslag i låten men inget som jag spelade in hela blandband med. CCRs furiösa version av Screamin´ Jay Hawkins låt har dock ett solo som man lägger märke till. Det fräser, böljar och sköljer över mig som lyssnare. Samtidigt känns solot som en helt naturlig del av låten, det tar inte över vare sig sången, basen eller trummorna. Tvärtom, låtens solo förstärker snarare helheten. Så ska ett bra solo låta.

Bubblar inte
Lägenhetsförsäljning (ångestframkallande) Ja, vad ska man säga. Jag trodde det var svårt att hitta en bra lägenhet i Stockholm. Uppenbarligen är det inte så. Det verkar finnas hur många bra lägenheter som helst till försäljning och alla är mer atteraktiva än vår nyrenoverade tvåa på 43 kvm med balkong i söderläge och med närhet till alla slags kommunikationer. Om jag är bitter? Det kan du ge dig fan på...

2 februari

1. MAGAZINE: The Correct Use Of Soap (CD)
Ja, jag är ju omåttligt såld på Magazine. De var aldrig några stora favoriter förr om åren, men på sistone har jag verkligen börjat uppskatta dem. På många sätt definierar de för mig POSTPUNK, alltså i ordets rätta bemärkelse. Hör här i obarmhärtiga "Sweetheart Contract" hur newwavetypiskt alla instrument är lika viktiga: monoton bas och varierade trummor, skärande gitarrer, skör stråkmaskin och hamrande piano, kaxig sång.
boomp3.com

2. TELEVISION: Marquee Moon (CD)
Jo, jag var tvungen att köpa remaster-utgåvan...

3. TUXEDOMOON: allt (mp3)
Mmm, en sorgligt bortglömd grupp som även jag hade glömt bort.

4. BRIAN ENO: Apollo - Atmospheres & Soundtracks (CD)
Atmosfäriskt (såklart).

5. VANGELIS: Blade Runner Trilogy - 25th Anniversary... (mp3)
Mäktigt. Måste nog köpa den fysiska utgåvan med 3 välfyllda CD i.

Annat:
Cabaret Voltaire - Micro-Phonies (CD)
Mr Fingers - Washing Machine (mp3)
Control (film) - men det var mastigt att se 24 Hour Party People på tv samma kväll...
Slowdive - Alison (låt)

Can - Landed (CD)

Lista 1 feb. 08

Fredagslista dårå.

1. Niccokick - The Good Times We Shared, Were They So Bad? (kommande cd)
Niccokick har bytt bolag till Startracks, så då fick jag såklart ett förhandsex av kommande albumet. Det låter som Niccokick ska, men ännu bättre och jämnare än förut. Releaseparty på Debaser Malmö imorgon, mycket trevligt!

2. Lykke Li - Youth Novels (cd -08)
Bitvis mycket bra, bitvis rätt kackigt.

3. Kazumasa Hashimoto - Euphoriam (cd -07)
Tips från min vän Anna, och eftersom jag var i så desperat behov av ny musik att lyssna på beställde jag den efter bara några minuters MySpace-lyssnande. Inte direkt min vanliga musik, men definitivt bra.

4. Andrew Bird - Armchair Apocrypha (cd -07)
Inte heller direkt min vanliga musik, men jag hade hört så mycket bra om honom att jag beställde även denna efter att bara ha hört en låt hos min vän Christopher. Och ja, definitivt bra ändå.

5. Oh No Ono (live, Debaser Malmö 30 jan)
De blir lite jobbiga i längden på skiva, men live var det mycket roligare. De gjorde en väldigt bra version av Dylans "Subterranean Homesick Blues" också.

Bubblar:
- Juno (film - såååå fin!)
- att bli intervjuad på Herr Bergströms blogg
- Shaun Of The Dead (film)
- Remi Nicole - Dates From Hell (låt)

/Pop-Sara