torsdag 21 februari 2008

Det bubblar!

Vet inte vad som händer men jag har inte varit så peppad på någonting i musikväg på sistone (förutom Shelby Lynne, då förstås. Den skivan kan jag äta till frukost, lunch och middag.). Det är inget som riktigt fått blodet att svalla. Kan vara att musikbranschen går på sparlåga, kan också vara att livet på ett påtagligt sätt gör sig närvarande i vardagen.


Därför får det bli en lite annorlunda lista denna gång. Det blir en lista med bara bubblare, alltså sånt som rör sig lite grann under strecket. Here we go:


Bubblare

Hot Chip-Ready for The Floor (låt) Nä, orkar inte med Hot Chips hela skiva. Har inte brytt mig om att leta reda på den heller. Men den här låten är fin.


Moto Boy-Blue Motorbike (låt) Jaha, det här är en ny svensk hot-shot (zzz-zzz, sorry, you lost me there). Jag tror faktiskt bara att jag tycker om den här låten för att versen låter som The Divine Comedys fenomenala låt Our Mutual Friend. Gott nog så.



Pink Floyd-The Final Cut (musik) I mitt tycke Pink Floyds största stund. Det här är Roger Waters bittra uppgörelse med krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet, ett krig som tog Roger Waters pappa från honom. Tatcher får sig också en och två kängor. Egentligen är den här skivan ett soloalbum från Roger Waters in all but the group name. Det är vackert, det är bitterljuvt och mycket vemodigt.



Johan Jóhansson-IBM 1401, A User´s Manual (musik) Fortfarande lika vackert...

Mons Kallentoft-Midvinterblod (bok) Karln har ju ett så jävla styltigt språk att det nästan drev mig till vansinne när jag läste boken. En blandning mellan ofrivillig 1950-tals svenska och inre monolog à la Sjöwall-Wahlöö. Om det inte varit för att handlingen var förlagd i Östergötland hade jag nog inte orkat läsa skiten.


Sommarens mode (event) ...ser ut att gå i Orange Juice tecken! Kavaj, instoppad skjorta, knälånga shorts och hängslen. Me like.


Dusty Springfield-Dusty In London (musik)

1 kommentar:

Henrik Lång sa...

Final Cut... ambitiös, unik, personlig? Jovars. Men ändå gillar jag den mer i teorin än i praktiken. Just för att den alltid _känts_ så förtvivlat teoretisk och insnärjd. Inte nödvändigtvis något fel med det, förutom att Roger Waters enligt mig är för monoton och tondöv när han ska stå för låtskrivandet (och haltande melodier) helt själv. Men, okejrå, jag ska ge den en chans till :)