Fem brokiga favoriter

Ungdomlig folkpop, åldrande crooning, spansk galenskap och västkustens eleganter: allt platsar på veckans lista!

1. Laura Marling - "Alas I Cannot Swim" (album; Virgin/EMI, 2008)
Med förbluffande självklarhet och en avväpnande lockelsekraft etsar sig sångerna på Laura Marlings debutalbum fast, för att sedan aldrig släppa taget. Nätt och jämnt gammal nog att rösta, har denna brittiska folkpopbegåvning redan hittat en pregnans och lätthet i uttrycket som skulle göra åtskilliga veteraner avundsjuka. Enkelt och precist broderas hennes akustiska gitarr och väna röst ut till en lyrisk vävnad, som ges färg av de förtroliga texterna. Och allt utförs med en chosefri nyfikenhet på ordens och musikens inneboende möjligheter, långt ifrån präktighet och traditionsvördnad. Jag har (i vanliga fall) en toleranströskel för mysig, raggsocksvarm folkmusik - men detta glider hemtamt in i farstun, utan att jag störs detta minsta.

2. Frank Sinatra - "The Gal That Got Away/It Never Entered My Mind" (albumspår; "She Shot Me Down", Reprise, 1981)

3. Frank Sinatra - "Everything Happens to Me" (låt, 1981)

Det brukar sägas att "She Shot Me Down" är det sista stora Sinatra-albumet. Själv säger jag att det är en sanning med modifikation. Bra låtar saknas bevars inte, och Ol' Blue Eyes anpassar skickligt sin väderbitna röst till det balladinriktade materialet. Däremot är Don Costas arrangemang lite för stolpiga (och en del av insjungningarna för rutinmässiga) för att det ska vara befogat med verkliga superlativ.

När jag och Jonken för några somrar sedan ville leka Rhino Umeå Inc., och såg till att egenhändigt sätta samman och bränna en 6-cdbox över Sinatras främsta inspelningar från Capitol- och Reprise-åren, kom för övrigt bara en låt från detta album med ("A Long Night"). Och jag får väl skylla på de stora mängderna rödvin som konsumerades den kväll då låtvalen klubbades, för pinsamt nog ignorerade vi den allra bästa låten här: medleyt på "The Gal That Got Away" och "It Never Entered My Mind". Det är det ögonblick då både skivan och den oöverträffade gestaltaren Sinatra lever upp på riktigt allvar; plötsligt borrar han sig ner i det förflutna och axlar rollen som en modstulen, övergiven och överårig ladies man, med glansdagarna bakom sig.

Och som han gör det! Det är inte fel att påstå att Judy Garland stått för de främsta tolkningarna av "..Got Away" (njut av hennes mest minnesvärda framförande av låten här !), men när den åldrande Frank Sinatra återvänder till denna låt för första gången sedan 1954, och dessutom flätar ihop den med en oförglömlig ballad från "In the Wee Small Hours"-plattan... ja, då formas en silvrig och praktfull ram runt minnesbilderna. Det är förresten inte bara frågan om hågkomst, utan det är lika mycket begynnande dödsångest som uttrycks. Särskilt i de utdragna stavelserna i inledningsraderna:

The night is bitter
The stars have lost their glitter
The winds grow colder
Suddenly you're a lot older

Oförglömligt var ordet. Historien slutar emellertid inte där, för på samma dag (den 8 april 1981, närmare bestämt) spelades en annan gammal kär låt in på nytt: "Everything Happens to Me", nu med Gordon Jenkins som arrangör och dirigent i studion. Sinatra hade gjort den på skiva så tidigt som 1941, men det är denna mogna inspelning som i mitt tycke förtjänar att kallas den definitiva. Tom Adair hade förbättrat den slitna texten, och den hjärtslitande uppriktigheten i Sinatras framförande når långt bortom vanlig självömkan och melankoli, till en nivå av, ja, sammanbitet konstaterande. Lyssna bara på hur han sjunger "I fell in love just once... and then it had to be with you...", och lyckas få det att låta som den både sorgligaste och mest ofrånkomliga händelsen i sitt liv.

Det är sådana stunder som förklarar varför det fortfarande anordnas seminarier och trycks tjocka antologier om Frank Sinatras fraseringskonst och förmåga att behandla sångtexter som en skådespelare behandlar ett manus.

Av för mig okända - och helt obegripliga - skäl utelämnades dock detta mästerliga stycke från det färdiga albumet. Men Sinatra rådde sent om sider bot på misstaget, när han såg till att själv plocka med, och rentav namnge samlingsskivan "Everything Happens to Me" (1996), efter versionen ifråga. Det finns massvis av samlingar med Sinatra, men just denna - som enbart omfattar Reprise-åren, och högst medvetet riktar in sig på de blåaste balladerna - återvänder jag oftast till. Just för att det inte är en vanlig, splittrad hitkavalkad, utan tvärtom en samling som tematiskt hänger ihop. Ibland blir det faktiskt bäst om artisten får fria händer att plocka guldkornen ur det egna materialet.

4. El Guincho - "Alegranza" (album; Discoteca Océano, 2007)
Samplingsglad och vanvettigt inspirerande upptäcksfärd med spanske Pablo Díaz-Reixa. En skiva som sprakar av färger och fantasi, med körer och oberäkneliga rytmer sammanflätade i snygg symbios. Har fått åtskilliga tyckare att prata om "Barcelonas svar på Panda Bear", vilket väl i och för sig är en hygglig jämförelse, men den missar att El Guincho har en ännu bredare infallsvinkel - och faktiskt inte påminner om så mycket annat. Överhuvudtaget.

5. Pacific! - "Reveries" (album; Dolores/ EMI, 2008)
Göteborgspop med slickade elektronicainslag och vokalharmonier, som mentalt tömmer garderoben på seglarskor och pikettröjor? Cynikern i mig säger "gårdagens nyheter" och "yacht rock är SÅÅÅ 2005". Popälskaren i mig gläds över att denna eleganta blandning fungerar rätt bra. Och ett band som får en att tänka på Jeff Lynne, Dennis Wilsons soloalbum och Ola Håkanssons åttiotal - samtidigt - kan ju inte vara obegåvat.