En lista:



1. George Jones-A Goodbye Joke (låt) Jörgen hade med världens fjärde bästa låt någonsin med George Jones på en lista; He Stopped Loving Her Today. Jag är böjd att hålla med. Men George Jones har ju gjort fler bra låtar. Den här har jag lyssnat på mycket den senaste tiden. Texten är riktigt bra på ett såndärnt traditionellt country-sätt, den är skör, insiktsfull och har en fin twist på slutet.

Den handlar om mannen som är övertygad om att lappen hans fru lämnat på bordet, om att hon lämnat honom, är ett litet internt skämt dem emellan. I baren (förstås...) som han sitter i och tröstar sig i, intalar han sig själv att hon bara stuckit iväg ner på byn. Hon är ute och shoppar "sporty clothes" till honom bara. För den enda hon tänker på är ju honom.

Som lyssnare genomskådar man ju den här livslögnen som mannen intalar sig, men inte omedelbart. Och det är det som är så bra. Man vet hela tiden lite mer än sångens hjälte men först efter ett par lyssningar faller hela bilden på plats. På något sätt är hela låten som ett svar på By The Time I Get To Phoenix.

Och George Jones! Ja George Jones är ju en mästare på att hitta de rätta nyanserna, där det synbart triviala blir stor och mästerlig (här kommer det...) konst.

2. Freddie McGregor-Mr McGregor (musik)

3. John Ajvide Lindqvist-Människohamn (bok)



4. Rädisor (grönsak) Perfekt i sommarsalladen.

Bubblare
The Last-L.A Explosion (musik)

Quarantine (film) En remake av en spansk skräckis tror jag (eller, Per och Lars?). Riktigt hyfsad, faktiskt. Upplagd som en fejkad dokumentär men journalist som fastnar i ett hus där en snabbt spridande aggressiv form av rabies sprids bland hyresgästerna...

British Sea Power-Man of Aran (musik) BSP har gjort ett nytt soundtrack till en gammal dokumentärfilm från 30-talet (hej Projektor 7!). Dokumentären handlar om det hårda livet på en ö utanför Irlands västra kust. Har inte sett filmen (Lars, kanske?) men musiken är så filmisk att det känns som handling ändå spelas upp för ens inre när man lyssnar.

Martin har skrivit en så himla bra text som jag pushar lite extra för här. Hoppas du inte misstycker, Martin.

Mattias, kom igen med den där listan nu! :-)

Lista v. 19

1. St Vincent-Strangers (musik) St Vincent heter egentligen Annie Clarks. Hon var tidigare medlem i fotbollslaget/kören The Polyphonic Spree, ni vet de som sedan ynglade av sig och där kidsen hamnade i Sverige och drog igång en ny kör som hette I´m From Barcelona (eller något sådant...).

På egen hand gör Annie Clark en distansierad, kylig popmusik men med många varma hookar och twistar. Jag kan inte låta bli att dras in hennes musikaliska värld där en låt på samma gång kan vara både en smekning och ett knytnävsslag.


2. The Horrors-Primary Colours (musik) Jag avfärdade The Horrors redan när de dök upp första gången, 2007. Jag lyssnade inte ens på deras skiva då. Det kändes som jag växte ur den där goth-frisyren någon gång 1988. Men efter en recension på The Quietus bestämde jag mig för att ge dem en chans. Framförallt efter den spellista som The Quietus satt ihop med The Horrors influenser inför nya skivan.

På något smutsigt sätt kan jag ändå inte låta bli att tycka det här är lite bra, även om referenserna till MBV, TJAMC, Spacemen 3 och The Cure (kom igen, kolla in omslaget! Skivtiteln!) är mer än tydliga. Det är svajande gitarrarmar, monotona bassgångar och Brett Anderson-swagger och någonstans, i ett mörkt skrymsle inom mig, kryper musiken in.

3. Jens Lapidus-Aldrig Fucka Upp (bok)

4. Anna Järvinen-Man Var Bland Molnen (musik) Jag tänker fortfarande på Turid när jag hör Anna Järvinen och det gör då rakt ingenting.

5. Camera Obscura-My Maudlin Career (musik)

Bubblar
Seashells (band?) Mattias skickade en inbjudan för Seashells räkning som han hade fått från någon stackars indiekille i Nebraska som skulle arrangera en stödfestival för en lokal radiostation. Vi (bandet) fick gärna anmäla vårt intresse att delta på festivalen. Ingen ersättning utgår, om vi blir utvalda att spela men stället hade ett fint zoo och andra sevärdheter. Internet works in mysterious ways...

Annie-Anthonio (Fred Falke remix) (låt)

Top Chef (TV)

V.18

1. Camera Obscura-My Maudlin Career (musik) Konversation via sms: "Haapalainen framstår alltmer som indievärldens Phil Spector". Svar: "Han är gud". Svaret var skrivet en aning i affekt men det förstnämnda stämmer helt och fullt.

Det känns som om Haapalainen har två lägen i sitt producerande: den tidiga och den sena Phil Spector. Den tidiga har sina klara och infallsrika wall of sound-ljud (The Ronettes, The Rightous Brothers et. al), den sena ett mer sprucket och taggigt wall of sound-ljud (Dion). Haapalainen har praktiserat bägge metoderna på t. ex Eldkvarn, där den sena Spector är modellen för Atlantis och den tidiga Spector präglar Svart Blogg.

Men på Camera Obscuras nya skiva är den tidiga Spector som gäller. Det är klockspel, stråkar och stor rymd hela vägen. Det är så jävla bra att jag gråter. Givetvis är det också så att Camera Obscura har en hel drös med söta, witty poplåtar med sig i bagaget. Det hade man inte, i mitt tycke på förra skivan Let´s Get Out of This Country, som Haapalainen också producerade. Det som trots allt sticker fram vid första lyssningen ÄR Haapalainens produktion. Men sedan kliver melodierna fram, skinande, blomstrande och sköna med en loj Traceyanne Campbell som guide genom popängen. Jag är stolt över att vara en tweepoppare igen.

Ett riktigt bra betyg på skivan är att jag lyssnar på den en gång minst per dag. Har inte hänt med någon annan skiva på ett tag nu.


2. Chris Isaak-Mr Lucky (musik) Det är väl bara jag som bryr mig men Chris Isaak har gjort ett riktigt bra, ljusblått album. Igen. (Fast på den här bilden är han ju gul)

3. Fatboy-In My Bones (musik) Svensk rockabilly som påminner en del om... Chris Isaak.

4. Edgar Allan Poe-Sällsamma berättelser (bok) Det går långsamt att läsa nu när man är småbarnsförälder.

5. Powerpop (genre) Jamen det är ju vår? Fram med Todd Rundgren, The Romantics och Shoes!

Bubblare

Fick det här festliga inslaget skickat till mig av en kollega. Sverige lyfts fram som ett farligt socialistiskt exempel i USA. Man förstår ju varför. Den svenska synden är t o m subventionerad. Av storkapitalet Scania!

Slips (accessoar) Jag bär det alltför sällan men när jag gör det känner jag mig riktigt nöjd med dagen.

Joline (dotter) Pappa gör tramsiga melodier till sin dotter i parti och minut. Dock ingen som gör sköna Joline riktigt rättvisa.

Loakes Burford (brogues) Skoporr. Nu i ett hem nära mig.

Rektorn (vän) Tack för middagen, kompis, även om ett tack inte är nog! Nästa gång är det min tur. Samma ställe?

Van Halen-Hot for Teacher (låt)

Junior Boys-Hazel (låt) That´s more like it!

Lista v. 16

Påsken har kommit och gott. Blev det några extra ägg? Nä. Nä, det fick räcka med obligatoriska ägget till helgfrukosten.


1. Flamin´ Groovies-Groovies Greatest Grooves (musik) Ibland vill jag bara rensa hjärnan med lite skitig rock. Inspirationen till att lyssna på Flamin´Groovies efter en tids uppehåll kom från vår systerblogg, där vännen Magnus gjort följande inlägg. Det är tidigare Flamin´Groovies-sångaren Roy Loney som rockar loss. Klippet är så jävla bra. Det rockar hårt och när två små ballerinor bärs in i bild blir det obetalbart. Rawk! Skrev jag rock! förresten?

2. Ramones-End of the Century (musik) Så nu har då äntligen Phil Spector fått sin dom. Det var väl ifs bara ett under att inte fler människor fallit offer för Specotrs pistolviftande genom åren. Han körde tydligen samma stunt med Ramones under inspelningen av den här skivan, om jag inte missminner mig.


3. Edgar Allan Poe-Sällsamma historier (bok)

4. Top Chef (TV)

5. Sill och potatis (mat)

Bubblare
Refused-The Shape of Punk to Come (punk) Det är två saker som jag såhär i efterhand ångrar med min 10 år långa vistelse i Umeå. Det ena är att jag inte skaffade ett par längdskidor och det andra är att jag inte uppskattade hur jävla bra Refused var. Där och då.

Det fina med musik är dock att man kan hämta igen det man förlorat, göra ett återbesök i tiden och sätta in musiken i en ny kontext, här och nu. Kanske var jag inte redo, där och då, men nu vid 40 års ålder kan jag med nöje låta mig sköljas över av energin och uppfinningsrikedom i Refuseds musik.

Senast igår läste jag f ö om ett nytt brittiskt punk/hardcore-hopp (det finns tydligen sådana) på musikbloggen The Quietus som refererade till Refuseds magnum opus TSOPTC. Stort.

Lindström & Prince Thomas-Rothaus (låt) Tack Per B för krautdisco-tipset.

Junior Boys-Work (låt) Nja, inte riktigt övertygad. Vi får väl se vad fullängdaren har att erbjuda.

Glad pjåsk!

1. Joline (dotter) Alltid.


2. Tracey Thorn-Raise The Roof (Beyond The Wizards Sleeve Re-Animation) (låt) Ja, ja jag fortsätter tjata. Men det här är en riktigt fin och ömsint remix av Tracey Thorns låt.














3. Bat For Lashes-Daniel (låt) Den lilla goth-chicken är tillbaka med en ny platta. Nej, det här är inte en cover på Elton John. Tyvärr är hela skivan inte lika bra. Ännu. Jag har bara gett den en chans så här långt. Duetten, The Big Sleep, med Scott Walker är dock... ja, jag är mållös.

4. The Royals-Pick Up The Pieces (reggaeklassiker)

5. Mastodon-Crack The Skye (rawk) Ett konceptalbum om tidsresor och Rasputin? Any takers?


Bubblare
Grateful Dead- Europe ´72 (musik) Ska jag våga mig på samtliga liveutgåvorna i Dick Pick´s-serien?
Fever Ray-S/T (musik)
Cykling (motion) Pendlingssäsongen på hoj har äntligen kommit igång.


Fiskartröja (plagg) Dottern sportar en likadan. Hon måste växa in i sin, det behöver dock inte pappa.


Bubblar sådär
Doves-Kingdom of Rust (musik) För din skull ska ge den en chans till, Jocke. Annars tycker jag den ännu så länge känns lite tungfotad. Men det tycker jag ju om nästan all indierock nuförtiden, så...

Lista 12 mars: blandad frukt

1. Neko Case - Middle cyclone (cd, 09)
Ingen gör atmofärisk och mytologiskt späckad countrypop som Neko Case. Om hon denna gång möjligen kan kritiseras för flitig återanvändning av egna grepp (djurtematiken inräknad), är det ingen allvarligare anmärkning. Höjdpunkterna är nämligen många och det är rent trivsamt att uppleva hur popådran från New Pornographers gifter sig med that ole twangy sound.

2. Loney Dear - I got lost (cd-spår, Dear John, 09)
Som redan konstaterats är nya Loney Dear mycket bra. Och det här är juvelen i kronan, om ni frågar mig; en kuslig historia iscensatt med fiol, bräcklig röst och viskande vålnader i rummet. (Och undvik att lyssna på datahögtalare: hela skivan har en uttänjd, mäktig ljudbild som nästan kräver en ordentlig anläggning.)

3. Wavves - So Bored (cd-spår, Wavves, 09)
Årets mest expressiva och trumhinnepiskande tolkning av det tidstypiska fenomenet tristess. Het kandidat till titeln årets låt, redan nu.

4. Grizzly Bear - Foreground (cd-spår, Veckatimest, kommande album)
Den grandiosa avslutningslåten från den tidigt läckta och tokhajpade skivan. Om vilken den specialintresserade kan läsa hur mycket som helst på någon nätsajt, så ni får ingen längre recension av mig nu. Återkommer kanske efter ytterligare några lyssningar, men de första intrycken är klart positiva. Minispoiler: Alla som älskade Department of Eagles lär slå frivolter av lycka, för Daniel Rossen har tagit med sig delar av den strukturerade orkesterpopen därifrån och mixat den med psykedelia, nylonsträngade gitarrer, vackra körer och ett sound som låter STORT i alla avseenden. Ett självklart köp i maj.

5. Thin Lizzy - Still Dangerous - Live at the Tower Theatre Philadelphia 1977 (liveskiva/mp3, -09)
Jag tillhör inte den skara som blev moraliskt upprörd över studiopåläggen på Thin Lizzys "Live and dangerous". Här är hursomhelst utgåvan för alla som är nyfikna på hur det lät "utan fusk". Och de borde härmed lugna sig för gott: det lät naturligtvis bra som tusan även i det råa liveutförandet. Men denna souvenir är också ett måste för envar som uppskattar den irländska rumlargruppen. Inspelad på Bad Reputation-turnén 1977, med Lizzy på sin kvalitativa topp. Vilket glödheta versioner av "Soldier of Fortune", "Massacre" och "Bad Reputation" är bevis på.

Fotnot: Att detta skulle vara en rar (eller med Scott Gorhams ord: "nyligen upphittad") tejp är dock en sanning med modifikation: bootleggande fans har haft bra ljudupptagningar från denna spelning länge. Själv har jag aldrig varit så diehard att jag bytt livetejper, och lyfter därför på hatten.


Bubblare:

* Sofia Karlsson - Smält mig till glöd (albumspår, Söder om kärleken)
Låttiteln är poetiskt styltig på ett sätt som osökt får mig att tänka på Samuel Frölers soloskiva; men låten övervinner och motbevisar denna farhåga.

* The Killers (film, 1946)
Burt Lancaster och Ava Gardner, i en film baserad på en historia av Hemingway. Kanske inte den bästa noir-filmen, men tveklöst en av de mest hårdkokta.

* Perssons Pack - Ikväll tar vi över stan (cd-spår, Öster om heden)
En bitterljuv skildring av det en gång älskande paret som skiljs åt när flickan lämnar småstaden och gör karriär medan pojken blir kvar med gitarren i hand och sången som vapen. Låten är inte helt ny (den spelades in första gången till Packet-samlingen Diamanter från 2004), men likafullt betagande. Jag har aldrig varit i Bollnäs, och "Schenströmsplan" och "Renbron" är därför geografiska markörer som säger mig lika mycket som ett samtal på forngrekiska. Men den här låten får mig nästan att överväga ett besök i bandyorten, åtminstone under de fem minuter den pågår.

* Kjell Höglund - Desertören (lp-spår, Doktor Jekylls testamente, 1979)
Tumregel: de längsta Höglund-låtarna är ofta de bästa. "Häxprocess" är 15 minuter, "Maffian" 14 minuter och så den här, "Desertören", som klockar in på dryga 17! Utan att det blir tråkigt en enda sekund, bör tilläggas. "Desertören" är en svidande vidräkning med alla dogmatiker, där Höglund placerar sig själv i desertörens utanförskap, och utifrån en radikalpacifistisk position klär av alla som blandar ihop smutsiga medel med fina, hägrande mål. Det är hög tid för en ordentlig återutgivning av Kjells 70-talskivor på cd!

* Lorentz & M. Sakarias - Lever min dröm (låt, -09)
Valpigt? Tacky? Fler unkna åttiotalsreferenser, söderromantiska paroller och eurotechnobeats än vad som är mänskligt nyttigt? Svaret är ja på alla frågorna. Men ändå, ändå, kan jag inte motstå den totala och storögda ruschen i brödernas bästa låtar. Intellektuellt låter det sig inte förklaras, men känslomässigt är jag redan besegrad.

* Liverpool FC (klubb)
Efter en årsinledning fylld med sorger och bedrövelser var krossen av Real Madrid i CL en lisa för själen.

- - -
Henrik L.

Lista 5/3-09

1. J. Tillmann, konsert 4 mars, Södra Teatern
Joshua Tillmann är en skäggig man i trasig skjorta och crocs och som är mest känd för att han spelar trummor i Fleet Foxes. Jag följde mest med som sällskap utan att ha hört så mycket och fick vara med om den mest sympatiska konserten på länge. Förband var brorsan Zack och han var väl inte så bra, inte alls som First Aid Kit som finns på andra platsen. Sedan kommer Joshua in och berättar att han precis kommit från mindre lyckad spelning på Popcirkus "vi soundcheckade en och en halv timme och när jag går på scenen så ballar alla förstärkare ur, tv-snubbarna vevar frenestiskt med händerna för att jag ska fortsätta det är ju live-tv så jag går ut i publiken för att göra något, publiken skyr mig som pesten eftersom ingen av de trendiga 18-åringarna vet vem jag är". Sedan blir det ljuv musik och J har ju en sån där vacker röst som passar så bra med ekot som alla skäggband har. Han är rolig i mellansnacket och undrar bla om vi har några frågor, en kille ställer en fråga om nåt gammalt band och sen fortsätter det så resten av konserten som ett trevligt samtal med ljuv musik imellan. http://www.youtube.com/watch?v=VtPPNyoS-8U


2. First Aid Kit, konsert 4 mars, Södra Teatern
First Aid Kits stämsång slår allt och ger mig rysningar. Spelningen förhöjs dessutom av systrarnas stora idoldyrkan av J Tillmann som är så där som bara tonåringar kan uppbåda. De spelade givetvis sin berömda Fleet Foxes cover och en av dem blev rörd till tårar. Det är lite intressant att på You Tube så är deras version det fjärde mest sedda Fleet Foxes klippet http://www.youtube.com/watch?v=HMrqBldlqzA och så ett sött svar som bonus http://www.youtube.com/watch?v=mqGn8K42RpY&feature=related


3. Bandbokningar som trillar in från festivaler och ger en föraning av sommar (händelse)
Planen är att åka på Roskilde i år igen men eftersom deras bandbokningar suger än så länge (förutom Fleet Foxes) så roar jag mig att hitta ersättare.
Kanske Primavera i Barcelona och se My Bloody Valentine som spelar två gånger där? http://www.primaverasound.com/ Eller kanske överraskningen Siesta i Hässleholm? http://www.siestafestivalen.se/artister
Sen i augusti gäller det att välja den festival med bäst Band of Horses konsert, bäst till ligger Köpenhamn http://beatday.dk/, och kanske Oslo http://oyafestivalen.com/ men troligtvis inte Way Out West.


4. I taket lyser alla stjärnorna, film
Verkar marknadsföras som en tonårsfilm men är lika mycket en vuxenfilm. Mycket mycket bra och kräver en packe näsdukar.


5. Plura Jonsson - Resa genom ensamheten: svart blogg och det ljuva livet (bok)
Verkar lovande även för en icke- Eldkvarn fantast



Pepp
Ny skiva från Band of Horses innan sommaren


/nina

Lista v. 8

1. Refused-The Shape of Punk to Come (musik)

2. Giles Blunt- När du läser detta (bok)

3. Gnocci (maträtt) Det var sannerligen lite pilligt (klibbigt) att göra och reslutatet blev... sådär. Men skam den som ger sig. Den här avskalade italienska miniatyrversionen av svensk palt SKA jag få fason på. Trattkantarellsåsen som vi hade till blev dock utmärkt.

4. Lovers rock (musik) Satt ihop en liten lista i kölvattnet av Alla hjärtans dag. Smooooth.

5. E.M.D-Jennie Let Me Love You (låt) Det gick ett sus av förtvivlan på Grammisgalan när E.M.D vann priset för bästa låt. Jag tyckte däremot att priset hamnade i helt rätt händer. Det är en riktigt bra poplåt exemplariskt framförd av tre snutfagra gossar.

Jag är såhär i efterhand mer förvånad över att tråkmånsen Anna Ternheim hystade hem så många priser. Jag höll på att somna framför Popcirkus igår.

Bubblare :

The Pains of Being Pure at Heart-S/T (musik) Jamen, ibland behöver det inte ju vara så svårt. En schysst vers och en refräng som sitter som klister. Musik som får mig att vilja springa naken genom tunnelbanevagnarna och skrika. "våren är här!", trots att staden andas is utanför fönstret. Musik som får mig att minnas kalla steg uppför Gammliabacken med Field Mice på en hackig Walkman. Allt det här är TPoBPaH.

Mike Oldfield-To France (låt) Ja, Mattiaz. jag väntar fortfarande på den där spellistan...

Hell´s Kitchen (TV)

Martins svenska pop- och rocklista (musik)

Som i sin tur inspirerade frugan att göra en egen, lite rockigare, version (musik)

Dundertåget-Ifrån mig själv (rock)

Och, tja, vi är fortfarande i väntans tider...

Lista 5 november 2008

1. Mad Men (tv-serie)
Har införskaffat en ny dator och därmed blivit pirat och med den extra "bonusen" med tre veckors sjukskrivning så har jag haft gott om tid att kolla tv-serier. Mad Men som jag strötittat på ett tag på vanligt tv och som känts som att den förtjänar lite mer fokus från mig var en av de första nedladdningarna jag gjorde och nu är jag helt fast. Den här serien är fantastisk! Som ni säkert vet så handlar det om reklamare i NY tidigt 60-tal och det är skrivet av Matthew Weiner som även skrivt Sopranos. Hur som helst så gillar jag att alla är stiliserat skitsnygga och att de mest dricker och röker och ibland så verkar de jobba också om de inte tar eftermiddagen ledigt för att träffa sin älskarinna. SNL verkar också gilla Mad Men




2. Valvaka (tv-händelse)
Kollade på valvakorna fram till ca 4 imorse, gav upp då Ohio gått till Obama och CNN utropade Obama som segrare. Satte sedan klockan på 5 och såg då McCains tal, slumrade till och vaknade igen vid 6 av att Obama segertalade. När valvakorna startat så varade ju inte spänningen så långt in på natten och det mest intressanta blev att jämföra de olika valvakornas upplägg, Filip och Fredrik var som de alltid är, de hejade självklart på Obama och något förvånande så var de hela tiden först med alla resultat. De visade bla reklamfilmer från gamla presidentval som ovan. Sen när jag ville ha mer allvar än skämt så var det bara att slå över till SVT som var näst bäst tycker jag, sämst var TV4 som varken var intressanta eller roliga.




3. Lipstick Jungle (tv-serie)
Följer 3 framgångsrika snygga väninnor i NY och deras liv på jobbet och hemma. Det är glammigt och trendigt och skapat från novell av Candace Bushnell som även skrev Sex in the CIty. Inte lika bra som SITC men ändå sevärt men mest för tjejer på tjejigt humör tror jag.




4. Rachel getting married (film)
Gripande familjerelationsdrama. Väl värd att se trots att Anne Hathaway är med, visas på Stockholm Filmfestival.




5. Nick and Norah's infinite playlist (film)
Nick gör blandskivor för att få tillbaka sin gamla flickvän, hon är inte imponerad och slänger dem men de räddas av bästa vännen som tycker att den här Nick måste vara världens bästa kille eftersom han gör så bra blandskivor. Och det kan man ju bara hålla med om, vad är inte mer charmerande än bra blandskivor? Filmen är iallafall en helt ok feelgood tonårsrulle med ett ganska schysst indie soundtrack.


Bubblar
Att få gå normalt och stödja på hela foten efter fyra veckors smärtsamt linkande
Trådlöst bredband

/Catharina

Lista från den 20/10-08

Har varit på två veckors semester i USA så det blir en lista om det.


1. Jenny Lewis @ Apollo Theatre (konsert)
Egentligen var det mest Apollo som lockade med den här konserten för Jenny Lewis har inte riktigt fallit mig i smaken varken med Watson Twins eller som Rilo Kiley. Men det här var en fantastisk konsert! VI satt på andra balkong och spanade ner på Jenny och hennes band men deras energi spred sig lätt ändå upp till oss. Bäst var när Jenny sjöng acappella med bandet som kör i låten Acid Tongue. Hoppas verkligen att Jenny kommer tillbaka till Sverige nästa sommar och spelar på några festivaler för där kommer hon att passa perfekt. Och bara i New York så kan Sarah Silverman vara förband.


2. Jenny Lewis, Acid Tongue (CD)
Skivan är lika fantastisk som konserten. Favorit just nu är The Next Messiah som är som tre låtar i en, ihopsnickrade på nåt konstigt sätt som trots allt funkar trots att låten är nästan 9 min lång.


3. Conan O'Brian show
Att vara tv-publik är ett roligt och billigt nöje när man är i NY. Jag fick turen att se Robin Wright-Penn, Russell Crowe, Alicia Keyes, Death Cab for Cutie och Department of Eagles gästa showen. Mest fascinerande var nog att de hade 17 pers förutom band och gäster på studiogolvet som skötte inspelningen och att inspelningen gjordes i realtid med reklampauser och allt. Och att Conan faktiskt ser ut som en seriefigur även i verkligheten.


4. Department of Eagles, In Ear Park (CD)
Hade hört No One Does It Like You innan jag såg dem på Conan och det är fortfarande min favoritlåt eftersom den är mest lättillgänglig. Pitchfork gillar det också http://www.pitchforkmedia.com/article/record_review/146048-department-of-eagles-in-ear-park


5. New England roadtrip
Efter NY gjorde vi en Gilmore Girls-inspirerad roadtrip och besökte bla Washington Depot som är den stad som är förebild för Stars Hollow. Rundturen tog oss också till Kent som var den sötaste staden i mannaminne och en överbyggd träbro, höstlöven brann på kullarna och på verandorna var pumporna framplockade för halloween och det det var pitoreskt galore! Litchfield Hills var vackrast men Newport var inte helt dumt med sitt t-shirtväder och gigantiska mansions. Newport vimlade av pensionärer på kryssning och fulla collegestudenter på fall-break och kändes ganska mycket som Båstad under tennisveckan. Hur som helst så rekommenderar jag semester i New England å det varmaste!


Hälsningar,
/Catharina

"Rainy days and fridays always get me down..."

Andra låååånga veckan på jobbet. En lååång lista är på sin plats.



1. The Dark Knight (film)

2. Doktor Kosmos-Hallå? (musik) Mattias och jag hade ett av våra återkommande "musik, är det så roligt längre..."-samtal i veckan. Vi konstaterade att, nä det kanske inte är det. Å andra sidan lyssnar jag på mer musik än någonsin. Tankar ner och lånar på biblioteket Punkt Medis, Medborgarplatsen. Kanske är det just mängden som gör att inget kittlar till lika mycket som då man var tvungen att jaga rätt på Rides första ep eller The Sundays fullängdare? Eller är det så illa att man redan hört "allt"? Det finns ingenting nytt som bränner till ordentligt, det är bara variationer på en gammal formel.

Jag vet inte. Men vad jag vet är att Mattias och jag säkert kommer att fortsätta vårt härliga gubbgnäll, kanske som ett sätt att fortfarande, vid 40-års ålder, i hemlighet tycka att musik är större än nästan något annat här i livet. Jag menar, bara det faktum att vi diskuterar vår (så kallade) tappade lust för musik tyder ju på att drogen inte har gått ur kroppen riktigt ännu. Eller det faktum att jag fortfarande tycker det är kul att lista musik...

Vad har det här med Doktor Kosmos att göra? Inte ett dugg förutom att de har gjort en riktigt bra skiva. Jo, på riktigt.



3. Alphabeat-Fascination, Boyfriend, 10.000 Nights (musik) Ny musik och ett riktigt guilty pleasure. Det här är väl nästan Pop-Sara musik? De kommer ju dessutom från Danmark.

4. Hall & Oates-Daryl Hall & John Oates (musik)Vännen Magnus har redan skrivit denna roiga artikel på syster-bloggen Spengo. Läs.

Jag måste ändå passa på att pusha för den här videon till Hall & Oates hit She´s Gone. Den är inte med på den här listade skivan men ni måste bara se det här. Klippet är från videons barndom och det är bara så... märkligt. Hur tänkte man? Vem tänkte? Fick regissören för videon några fler uppdrag efter detta? Kul är det hur som helst.



5. J.K Rowling- Harry Potter & The Deathly Hallows (bok) Argh, vilken nagelbitare! Jag vill hem och läsa ut den. NU!


Bubblare

Fest hos Herr Alarik (event) Ett gäng grabbar, en tropisk Stockholmsnatt, sprit, en stereo, en impromptu arrangerad popquiz och en lyhörd och älskvärd värd är allt som behövs för att dämpa The End of The Summertime Blues. Tack för titten!

I´m Not There (film) Hmm, man måste nog vara en kännare av Lektorns klass för att hänga med i turerna i Todd Haynes film om Bob Dylan. Filmen var inte ointressant men den kändes alldeles för lång och lite för obskyr för att jag skulle njuta av det jag såg. Dessutom hajade jag inte Billy The Kid-sekvenserna med Richard Gere. På vilket sätt kopplades detta till skivan? Dylan som outlaw? Tolkning please. My Morning Jacket-scenen var fin förstås.

The Gladiators-Studio One Singles (musik)

Phil Collins- One More Night (låt)

Back in black

Andra (lååånga) dagen på kontoret. Solen skiner som en tok utanför fönstret. Jag och en kollega är de enda på vår enhet som håller fortet. En lista:


1. Haruki Murakami-Kafka på stranden (bok) Oj, oj, oj vad jag har läst böcker den här sommaren. Efter att ha läst Murakamis After Dark tidigare i våras blev jag sugen på den här. Kafka på stranden är en modern saga som har så skilda referenser som Odyséen, Alice i Underlandet, filmen Magnolia och Mio min Mio. Det kan ibland vara svår att hänga med i historiens olika lager men det är aldrig tråkig läsning.



Ramhandlingen rör sig kring en 15-årig kille, kafka, som rymmer hemifrån för att undkomma en profetia hans pappa uttalat. Pappan har sagt att Kafka ska ligga med sin syster och mor och dessutom döda sin far (känns det igen?). Kafka flyr från hemmet och bosätter sig i ett bibliotek. Där påbörjas en resa i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Innan romanen är slut har man som läsare fått stifta bekantskap med talande katter, Johnnie Walker (whiskey-figuren alltså) och Överste Sanders (Kentucky Fried Chicken-snubben). Hur det går för Kafka? *hurtigt* Jamen läs boken vetja!



2. Tim Davys-Amberville (bok) Hårdkokt thriller med mjukisdjur i huvudrollerna. Roligare än det låter.

3. Electric Light Orchestra-Time (musik) I Sverige verkar E.L.O vara riktigt stora. För några år sedan kom det en samlingsskiva som hette typ E.L.O The Swedish Collection, om jag inte missminner mig. Vilka dessa svenska fans är har jag inte aning om. I de popkretsar jag rör mig i verkar E.L.O inte ha någon större status.

Det är synd, för Jeff Lynnes elektriska ljusorkester har gjort många fina skivor med studsig, melodistinn pop. Eldorado och Time är mina klara favoriter. På temaskivan (javisst!) Time radar Jeff Lynne upp hit efter hit och musiken vandrar hela tiden på den tunna linjen mellan det känsliga och det pompösa. Discodängan Yours Truly, 2095, som handlar om en tidsresande mans olyckliga kärleksaffär med en android (!) är faktiskt hur bra som helst.

4. Cutty Ranks- Limb By Limb (musik) Fin samling med slaktaren från Jamaica.

5. The Kinks-Allt (musik) Har vandrat omkring på The Kinks musikaliska sommaräng ganska flitigt denna sommar. Jag får inte nog. Tror det var Wes Anderson & Co.´s fel. Tre låtar från The Kinks Lola vs. Powerman and the Moneygoround pt. 1 var med i Darjeeling Limited. Efter den dosen var det bara att damma av The Kinks Are the Village Green Preservation Society och Arthur. Och nu är jag hooked. Men det finns värre hang-ups, jag lovar.

Bubblar


Duffle Coat (plagg) Jag har bestämt mig för att duffeln är vinterns plagg. Som en liten pojke ska jag varje månad spara ihop en slant för att kunna köpa ovanstående vackra plagg som skydd mot de kommande vintervindarna.

The Pearlfishers-Up With the Larks (musik)

J.K Rowling-Harry Potter and the Deathly Hallows (bok) Äntligen har sista delen kommit på pocket!

Kertin Ekman-Händelser vid vatten (bok)

Camilla Läckberg- Isprinsessan, Predikanten och Stenhuggaren (böcker)

Sweeney Todd (film)

Rick & Steve, The Happiest Gay Couple in the World (tv)

Fint besök i Stockholm av Erik, Magdalena och Edith (händelse)

No Kids-Come Into my House (musik) Per B-favvisarna har fått revival hemma hos mig.

Gräv där du står!

Här står jag nu.


1. Cormac McCarthy-The Road. Mattiaz har ju, som vi alla vet, oantastlig smak. Han hyllade den redan så hyllade nya romanen av Cormac McCarthy för ett bra tag sedan. Det gjorde han alldeles rätt i. Det här är en storslagen roman i det lilla formatet. McCarthy berättar en skenbart enkel historia. En man och hans son ska vandra ska vandra från stället de bor på till kusten. Världen har råkat ut för en stor katastrof. Vad för slags katastrof det är, är inte klart uttalat men klart är att människorna som överlevt är få. Mannen och hans son står nästan ensamma i världen.

Under mannen och hans sons gemensamma vandring slåss de dagligen mot hungern, mot andra lika hungriga överlevande, mot sina rädslor och mot tiden som rinner ifrån dem. Under de knappa trehundra sidor långa resan du som läsare gör tillsammans med Mannen och hans son, hinner du gå igenom alla livets känslor och stämningar; kärlek, hat, längtan, avsky och skräck. Det finns inte en död sekund i den här boken och inte ett onödigt ord. För min del är det här årets riktigt stora läsupplevelse.


2. Ian McEwan-På Chesil Beach (roman) ..och det här kan mycket väl vara den andra.

3. Nick Tosches-Dino (biografi) Det återstår att se om den här är lika vass som Tosches biografi om Jerry Lee Lewis.

4. This is Ivy League-S/T (musik) Mmm, det här är sommarens mjukaste tweepop. Kom exakt vid rätt tidpunkt. Musik för regniga, småmulna men ändå varma dagar. Lite som Kings of Convenience faktiskt. Eller ganska mycket. Här får ni This is Ivy leagues fina London Bridges.

Kings of Convenience är förresten på väg till Stockholm i augusti. Kanske skulle pallra sig iväg då? Kanske inte... Är det sant att de ska spela i Umeå på Sagateatern också?


5. Meat Loaf-Bat Out of Hell (musik) Bruce Springsteen för storvuxna.

Bubblare
Min dancehall-samling (musik) Mmm, det finns inget som går upp mot lite fin gammal dancehall. Ja, förutom det som står här ovan förstås.
My Morning Jacket-Evil Urges (musik)
Morrissey-Suedehead (låt) Jag kan inte låta bli att tralla på den här låten varje gång jag tittar mig i spegeln. I mitt tycke Morrisseys största stund som soloartist.
Firande av Skåne på Bröderna Olssons i torsdags. (firande)
Dovas på fredag. (En möjlighet) Kan det vara sant? Nåja, vi är inte där ännu...

Om jag hade pengar...
skulle jag med glädje köpa Dennis Wilsons Pacific Ocean Blue.

Med viss tvekan
The Mist (film) Nä, jag hajar faktiskt inte hajpen. Taskigt animerade monster och grym skrattfaktor för stolpigt skådespeleri räddade inte min och frugans tisdagskväll. Var var skräcken? En besvikelse.

Topp fem 24 juni

01. Vapnet - Döda fallet (cd, 2008)
Norrländsk indiepop med texter om Sveriges olyckliga högersvängar på sistone. Nattsvart, extremt välformulerat, med jangliga, undersköna popmelodier. Helt sonika överjävligt bra. Ett band som 2008 använder uttryck som "borgaras" måste älskas okritiskt.



02. Radio Dept - Freddie and the Trojan Horse (cdep, 2008)
Kan inte få textraden "can't punish people 'coz your hair wont' grow" ur huvet. Radio Dept har knappast gjort sig kända för politiskt engagemang men här drämmer de till. Resultatet är makalöst vackert.

03. Fleet Foxes - s/t (mp3, 2008)
Det här är förstås right up my skäggiga, flannellbeklädda alley (hm, låter snuskigt): mycket Crosby, Stills & Nash, med en sakral touch. MYCKET My Morning Jacket, hade det varit blindtest hade jag knappt kunnat skilja dem åt. Tack Jonken!



04. Bon Iver - For Emma, Forever Ago (mp3, 2008)
Jag som trodde jag hade slutat lyssna på ensamma lofi-män med gitarrer? Peppad av Jonken fick det bli en nedladdning och jag är absolut inte besviken. Föga originellt tycker jag att Re: Stacks är överlägset bäst. För oss som verkligen gillar Have You Forgotten med Red House Painters. Tack igen!





05. Retribution Gospel Choir - s/t (cd, 2008)
Första soloskivan från Alan Sparhawk från Low. Låter som Low, fast utan Mimi och hårdare, rockigare. Producerat av Kozelek. Kargt. Grymt bra.

Bubblar:
Spirutalized - Songs in A & E (cd)
Scarlett Johansson - Wherever I Lay My Head (mp3)
The National - Boxer (mp3)

Jaha, dags för ännu en lista som ingen bryr sig om. Snyft! Jag som lade ner så mycket kärlek i den förra. Tack Sara för ditt stöd! Eller var det bara ett korr? ;-)


1. Fleet Foxes-Ragged Wood (musik) Denna månads genomsnittliga dos av amerikansk rock, Jo, det är skäggigt och finstämt men har vi inte hört det här förut med
t.ex...


2. My Morning Jacket-Evil Urges (musik)...som å andra sidan tappat det finstämda nästan helt och hållet. Nä, jag vet inte. Jag har varit ett stort fan av MMJ sedan At Dawn men... Det här är inte så roligt. Visst, det finns fortfarande låtar som får hjärtat att slå lite fortare men mest av allt låter MMJ anno 2008 som ett band som gör covers på sig själva, fast sämre. Nåja, jag får ge den några vändor till. Aluminum Park rockar i alla fall fint.

3. Iceberg Slim-Pimp (bok) Jag läste om den här boken i DN:s utmärkta lördagsbilaga, kulturdelen som nästan är helt ägnad till något så otidsenligt som litteratur. Att Pimp överhuvudtaget fanns med där övergår mitt förstånd nu när jag väl läst boken.

Iceberg Slim har stått som modell för hårda gangsterrappare som Ice-T och Ice-Cube. Iceberg Slim var den iskalle pimpen som inte visade några känslor och kunde alla tricks on the street. Han blev en av Amerikas mest framgångsrika hallickar under 40-50-talet. Iceberg Slim var samtidigt en av de värsta, mest kvinnoförnedrande svinen som någonsin vandrat på denna jords yta.

Det här var ingen lätt läsning. Framförallt var det ingen rolig läsning. Kvinnor är boskap med enbart ett monetärt värde och ska behandlas som sådan. Om djuren inte sköter sig så får man piska dem till undergivenhet och dyrkan av pimpen, Den Stora Mannen. Fy fan!

Jag vet faktiskt inte varför jag plågade mig igenom den här boken. Kanske för att jag har som fånig princip att aldrig lägga ifrån mig en bok när jag väl börjat på den. Nu ångrar jag mig bittert. Jag känner riktigt smutsig efter den här läsningen. Anledningen till att boken överhuvudtaget ligger på den här listan, är som en varning. Don´t try this at home!

4. Spiritualized-Songs in A & E (musik)

5. Fotbolls-EM (event)

Bubblar
Besök av Broder Erik D. Tack för titten!
Jörgens laddning med Neil Youngs Chrome Dreams i alla dess former.
MiniDisc (nostalgi) De musikarkeologiska utvärderingarna fortgår.

V. 22

En jävligt lång lista. Man får läsa så mycket man orkar.

1. Bon Iver-For Emma, Forever Ago (musik) Det var med stor tveksamhet jag kollade upp Bon Iver (Bonne Hiver, schysst vinter). Jag hade i ett svagt ögonblick köpt Uncut för att ha något att läsa under min sverigeturné t o r Stockholm-Kristinehamn. Månadens skiva i tidningen hade SAMTLIGA attribut som krävs för att bli just Månadens skiva i Uncut: en skäggig snubbe i skoghuggarskjorta som ensam med sin gitarr (sk. "singer-songwriter")låste in sig i sin fars jaktstuga någonstans i Nowhereville, USA i tre månader och skapade ett MÄSTERVERK. En man och hans gitarr. Yada, yada, yada...

Nåja, i brist på inspiration laddade jag ner MÄSTERVERKET och... Det var faktiskt riktigt bra. Ok, det faller inte utanför ramen av den americana som Uncut-redaktionen gör i byxorna på så fort musiken lämnar de ensamma männens domäner (dvs. sovrummet) men Justin Vernon (aka Bon Iver) lyckas med sin gitarr, sparsmakade synthsjok och sin överjordiska falsett skapa en skiva som kanske inte stavas MÄSTERVERK men just RIKTIGT BRA. Vackrast är f ö den 6:41 minuter långa re:Stacks.


2. No Age-Nouns (musik) Det ekar Sonic Youth och My Bloody Valentine i musiken. Attityden är Tough Alliance´ fast utan synthar. I små doser är det här riktigt trevligt.

3. Genesis-A Trick of The Tail (musik) Phil Collins rules!


4. High Chaparall (TV) Nej, jag har aldrig varit speciellt road av duon Filip och Fredrik. Pubertalt och lite nedlåtande är inte humor för mig 8även om jag kan se små släng av den varan hos mig själv ;-). Men efter förra veckans avsnitt med Beverly Hills-stjärnan Shannen Dohertey var jag, tillfälligt, tvungen att ändra min inställning. Då hajade jag Filip och Fredriks grej. Genom att ställa frågor som ingen annan ställer träder intervjuobjeket fram i ett helt nytt ljus. Att dessutom dra med personen i aktiviteter som Filip och Fredrik regisserat är också ett sätt att lyfta fram okända sidor hos intervjuoffret. De blir lite tagna på sängen så att säga. Här har de två faktiskt hittat en idé som gör dem ganska unika i den moderna TV-världen.

"Regisserat" är ifs kanske fel sätt att beskriva Shannen-avsnittet. Ploten var att Filip och Fredrik av en händelse ramlar på Shannen på ett fik. De frågor artigt Shannen om de får göra en intervju och efter viss tvekan tackar Shannen ja. Shannen har en svensk vän som sänt Shannen avsnitt med Filip och Fredriks program till henne(?).

Därefter spinner allt iväg utom all kontroll. Klimax på programmet är när Filip och Fredrik ska göra ett "barnkalasgig" hos en bekant och drar med sig Shannen dit. F och F har fått den briljanta idén att göra en krokofant av Fredrik med choklad och strössel. Födelsedagsbarnet är nämligen mycket förtjust i krokofanter. Efter besöket av The Dynamic Trio tror jag födelsedagsbarnet för all framtid kommer att rata just den godsaken.

Men mellan det helt hysteriska och komiska träder ändå människan Shannen Doherty fram. Shannen Doherty är för alltid stämplad som diva i Hollywood efter konflikter med regissörer och producenter men i programmet får vi istället möta en ödmjuk och ganska ensam tjej som verkar har gjort några (förvisso rejäla) snedsteg som hon fått betala ett ganska högt pris för. Det framgår inte i programmet vad hon egentligen gör idag men att delta i ett program med två galna svenskar kan väl ändå inte vara ett kliv uppåt på karriärsstegen. Det känns faktiskt lite sorgligt.


5. Eldkvarn/ Tomas Andersson Wij-Nerför floden (låt)Jag minns en sommar när Tobbe-baby flåsande kom inrusande i De Geer-skolans aula och satte sig bredvid mig. Jag tror att vi samlats för en första genomgång av någon slags revy or whatever. Även om jag inte minns varför vi samlats där i aulan så kommer jag exakt ihåg vilken skiva Tobbe hade med sig när han slog sig ner bredvid mig. Han hade varit nere på stan och köpt ett rykande färskt exemplar av Eldkvarns Kungarna från Broadway. Tobbe satt på sitt tankfulla sätt och läste låttitlar och texter. Jag sneglade girigt på skivan från min stol. Vi var var och en helt uppslukade av föremålet och jag förstår nu varför minnet av varför vi satt i aulan den där dagen, har gått förlorat.

Snart nog blev Kungarna från Broadway också min skiva. Det kändes stort att Norrköping fanns med i skivans titel, det kändes stort att Eldkvarn mindes sitt Norrköping med värme. En klar favorit på skivan var låten Nerför floden. Det är en låt som fastnat och som gärna lyssnar på igen och igen. Texten har, i mina öron, varit en slags framtidsvision av Mörkrets hjärta. Jag kan ha fel i detta men nu är "min" version så pass integrerad i min själ att jag ogärna lyssnar på en någon annans tolkning.

Rektorn och jag brukar hävda att det finns ett Eldkvarn-citat för varje tillfälle. I den här låten finns det förvisso rader som är värda att citera men inte utifrån en specifik situation i ens eget liv utan texten är snarare små bilder som väcker känslor. Små meditationer if you like.

Jag får ta ett exempel: Jag minns hur vi stod där/tillsammans på stranden/när en båt gick förbi/slängde du upp handen Det säger egentligen inte så mycket om någonting men inom mig rör de här raderna upp något väldigt vemodigt och vackert, kanske en bild av de där somrarna i barndomen som man aldrig ville att de skulle ta slut. Det är svårt att förklara men lättare att känna.

Anledningen till att jag trallat så smått på den här låten den senaste tiden är att Rektorn hittade en youtube video med Tomas Andersson Wij, där han på ett föredömligt sätt gör just Nerför Floden. TAW gjorde fö en vass version av låten på Plura 50 En hyllningsskiva. Håll till godo.

Bubblare
Barrington Levy-Here I Come (låt)Någon på byrån som Bredbandsbolaget samarbetar med har väldigt god smak.
This Is Ivy League-The Richest Kids (låt)
Natsuo Kirino-Out: A Novel (roman) Japan är det nya hårdkokta. Eller nå´t.
The Notwist-The Devil, You + Me (musik)

Fem söker en skatt

Ja, bäst att dra iväg en lista över sånt som definierat mig musikaliskt de senaste veckorna. Här hörs fem låtar, ganska olika i sin karaktär, men ändå blev det just dessa som fick plats på listan och inga andra!


1. För några månader sedan grävde jag ner mig i Kevin Ayers fyra första soloskivor. Fantastisk musik. Bäst är nog debuten Joy Of A Toy från 1969. Här kommer singelversionen av låten Singing A Song In The Morning, så effektiv som en hitlåt bara kan vara. Den hoppar liksom över sånt onödigt som verser!

boomp3.com


2. Visst var det Aimee Mann som gjorde One i Magnolia? Hursomhelst, här kan man avnjuta originalet, framfört av Harry Nilsson:

boomp3.com


3. New Order är stora favoriter hos mig. Den här låten är nu 25 år gammal, men hör hur modernt det svänger! Det som fascinerar mig mest är hur alla instrument flyter ihop. Syntbas och elbas slåss om utrymmet, det går inte att avgöra vad som är trummaskin och riktiga trummor. Rytmen är också intressant. Det låter dansant, men virveltrumman kommer på ett ganska oväntat ställe i takten. Lite Bo Diddley-disco, kanske?

boomp3.com


4. En Paul McCartney-låt från 1973 som fastnat hos mig. Det låter som en tidlös country-låt, men ändå lite som pop, och sådär lite lagom slirigt.

boomp3.com


5. Franska gruppen Kat Onoma är bortglömda doldisar. Albumet Stock Phrases från 1990 håller riktigt bra fortfarande, konstaterade jag när jag plockade fram det häromdagen. Det är ju ganska mörk rock, men ändå upplyftande på något sätt. Och makalöst kraftfullt med blåset i mittpartierna. Aldrig trodde man att man skulle försvara trumpet och saxofon...

boomp3.com

Train of fools

Jag hoppar också på tåget och hoppas att Jonken inte kickar ut mig ur kupén!



1. Portishead - Third (mp3-08)
Det är inte klokt så ohyggligt mäktigt och fasansfullt knäckande bra det här monstret till album faktiskt är. Lyssna här på bästa låten The Rip!




2. Goldfrapp - Seventh Tree (mp3-08)
Vet inte hur jag kan ha missat Goldfrapp förut? Eller är det så att det är först nu hon blivit såhär fruktansvärt bra? Seventh Tree är den perfekta mixen av Sundays och Cocteau Twins och Kate Bush. Otroligt vackert, innerligt, med en pipa att dö för. Lyssna här!



3. Hot Chip - Made in the Dark (cd-08)
Jag lyssnade lite halvhjärtat när den här släpptes, lurad av några fesljumma recensioner. Men på en långpromenad från Sjöstaden till Hornstull och mysig korvgrillning med Martin och Lisa körde jag den i Shufflen med feta hörlurar, och satan vad den växte. (Skivan alltså :-) Det är kanske där de funkar bäst, glasögonmännen i Hot Chip - i ett par feta lurar, på hög volym. Snudd på lika bra som mästerliga The Warning.

4. Doktor Kosmos live på Nalen 23 april
DK:s första Sthlms-spelning på nära tre år var en riktigt trevlig kväll, det var tajt och högt och lysande. Och rörande för ett "gammalt" fan att höra kidsen sjunga allsång till rader som "Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska adelskalendern" och "och såvitt jag kunde se hade hon fortfarande fett hår". Ändå var det de nya låtarna som funkade bäst, när de körde gamla godingar som Borgarsvin, med tydliga politiska, snudd på lättköpta, texter skar det sig nästan med de smarta låtarna på nya metaskivan.



5. GTA4 (evenemang)
Vet inte hur jag har lyckats, men spelet inhandlades i morse och ligger fortfarande inplastat på tv-bordet. Soon, my love, soon...

Bubblar:

Födelsedagsmiddag för Mattiaz på Kharazmi i söndags. Mkt gemytligt, och såklart hade Mz kokat ihop ett fint popquiz som jag dock fick se mig besegrad i. Jonkens lag vann, men fingrades det inte lite väl mkt på mobilen under bordet där Jonas?

Sommaren!

Facebook-chat (vad ska de hitta på härnäst?)

Death Cab for Cutie - Narrow Stairs (mp3)

Ha en härlig valborgsmäss!

Musikaliska fyrbåkar - och ett knippe stråkar

1. ROBERT FORSTER - THE EVANGELIST (album, 2008)
Det är i dagarna precis två år sedan Grant McLennan hastigt och tragiskt rycktes bort från jordelivet, vilket samtidigt innebar att The Go-Betweens var ett minne blott. Och därmed var alltså det sista kapitlet nedtecknat i historien om det bästa australiska bandet genom tiderna. Det kan heller inte hjälpas: varendaste gång jag plockar fram och spelar "16 lovers lane", "Spring hill fair" eller "Liberty belle and the black diamond express" (och det är påfallande ofta) är det med ett litet hugg i hjärtat utifrån den sorgsna vetskapen om det förtida slutet.

Livet går dock, på något sätt, alltid vidare. När Robert Forster nu ger ut en ny soloskiva – mer än ett decennium efter den förra – har den förändrade, ovälkomna situationen förstås gett avtryck på kompositionerna. Albumet känns också som ett nödvändigt steg framåt, bort från smärtan.

För det som så ruskigt lätt kunnat bli en förutsägbar studie i dysterhet (ni vet; ett sånt där värdigt, moget, stramt och... tråkigt album) utvecklas istället till något helt annat. "The Evangelist" är i själva verket en förtröstansfull inspelning, med den underliggande saknaden som en klangbotten. Forster har alltid varit en extraordinär textförfattare, och när han som här vistas och river om i en rik och luftig ljudbild kommer också melodierna och den buttra rösten till sin rätt. Ingen av oss som någonsin haft ett gott förhållande till The Go-Betweens kan annat än smälta inför underbara ”Let your light in, babe”, en av de sista låtar som Forster och McLennan skrev tillsammans och därmed en rörande påminnelse om ett fenomenalt samarbete.

2. JOEL ALME - A MASTER OF CEREMONIES (album, 2008) Ännu en romantisk dåre rusar in - och jag bugar förtjust. Fast innan jag verkligen hört honom, och endast tagit del av den ansenliga hajpen av ännu en västsvensk popelegant, undrade jag om det här verkligen skulle hålla. För Alme verkar ju i den svårbemästrade genren orkestrerad pop. Nästan vem som helst kan plocka in stråkar, låta smäktande och sprida bilden av sig själv som en fullblodsromantiker - men om denna position inte flyttas fram av viljan och förmågan att slingra sig undan klichéer återstår till slut bara en härmapa i barockpopens klätterträd.

Vilken tur då att jag hade fel. För Alme trippar lätt och graciöst förbi alla fallgropar. Vid de tillfällen när arrangemanget eller melodin snuddar vid det alltför välbekanta, inflikas det genast en smart vändning i takt och ton. Som om hela låtskrivarprocessen baserats på en dialogisk form; ett ständigt pågående, livligt samtal med lyssnaren och den förutvarande pophistorien.

Dessutom har Joel Alme haft modet och det goda omdömet att inte förställa sin röst och försöka efterlikna gamla crooners. Han tar ett steg tillbaka, räds inte att låta nasal och försiktig, och låter det stora och praktfulla stanna i musikens övriga beståndsdelar. Och utropstecknen på skivan är många: Förstasingeln ”The queen’s corner” bör få det att vattnas i munnen på alla fans till Divine Comedy, medan ”I never said I was brave” gestaltar känslomässig vilsenhet på en melodisk grund som är smärtsamt vacker. Ljuvligt var ordet.

3. NINA KINERT - PETS & FRIENDS (album, 2008) Stilsäkra och kompetenta singer/songwriters råder det ingen brist på i det här landet. Däremot är det, om vi ska vara ärliga, få av dessa som har tillräckligt med finess och självständighet för att sträcka sig utanför de förväntade ramarna. Nina Kinert är därvidlag ett begåvat undantag: hon låter musiken ta sig snirkliga, udda vägar och har överraskningar på lager vad gäller både arrangemang och instrumentering. På ”Pets & friends” har hon dessutom inlett ett lyckat samarbete med producenten Johan Lindström, som lyhört bidragit med rymd och detaljer som balanserar Kinerts fina melodier och sång. Grunden är nedtonad, men skenet bedrar: ”Pets & friends” är en färd utan säkerhetsbälte.

4. M83 - SATURDAYS=YOUTH (album, 2008) Anthony Gonzales dyrkan av tjocka ljudväggar av synt och gitarr, uppställda som en fond till hans ambienta sånger, har knappast upphört. Det är bara det att denna uppföljare till mäktigt symfoniska ”Before the dawn heals us” är mer finkänslig och dämpad. På gott och ont: Gonzales klarar inte alltid att hantera växlingarna mellan återhållet och överlastat, mellan lyckorus och dramatik, i försöken att tonsätta minnen från en svunnen tonårstid. Popkänslan och det nostalgiska skimret är dock svårt att inte bli betagen av.

5. PORTISHEAD - THIRD (album, 2008) Mäktigt. Mäktigare. Portishead.

Bubblare:

Trio Lligo - spelning på lördag!

The Last Shadow Puppets- "The age of the understatement” (album)

Clinic - "Do it!" (album)

Mariah Carey “I’ll be loving u long time” (albumspår, “E=MC²”)

Adam Green - "Sixes and sevens" (album)

Egen kupé

Ahh! Det finns nästan inget som slår känslan av att ha en alldeles egen blogg! Här kommer ett nytt inlägg:


1. Al Wilson-Serching For the Dolphins (musik) Och vilken musik sedan! På pappret ser det inte så roligt ut. En Jimmy Webb-cover här, en Creedence-cover där, en låt som The Four Tops har gjort och så den obligatoriska Bacharach-låten. Men vänner, oj, oj vilken musikalisk tour de force den här skivan är! Al Wilson läser låtarna och sjunger dem med ett självförtroende som skulle få Tjuren från Wales att skaka av rädsla.

Bäst är Poor Side of Town som Nick Lowe gjorde en cover på, på The Convincer. Missförstå mig rätt, Nick Lowes version är bra, men Al Wilsons tagning piskar stjärt. Al Wilson leder dig som lyssnare genom låten med en mjuk elegant följsamhet som saknar motstycke. Att spela på känslosträngarna får helt plötsligt en mycket konkret innebörd.


2. The Last Shadow Puppets-The Age of Understatement (musik) Jo, den är faktiskt bra. Riktigt, riktigt bra. Stråkarna skulle få dig att gråta, Erik min franske vän.

3. The Housemartins-The Best Of... (musik) Ord känns överflödiga. När jag hör The Housemartins kan jag fortfarande känna den sprittande glädje jag upplvde när jag såg videon till låten Sheep för första gången på den tidiga kabel-TV kanalen Music Box. Så här ska bra pop smidas.

4. NYC Salsa Vol. 1 och 2 (musik)

5. The Notwist-The Devil, You + Me (musik) Mina favorittyskar är tillbaka ( och nej, det är förstås inte Modern Talking). Och vad ska jag skriva? Att de nya skivan växer? Att Neon Golden var så bra att den är hart när omöjlig att följa upp? Att Good Lies är bästa låten men att Where In This World avancerar och smyger sig på sakta sakta? Ja, precis så ska jag skriva jag. Precis så.

Bubblar
Våren (årstid)
Helsinborg (stad)
Johan Theorin-Skumtimmen (bok)
Härlig middag och musikquiz tillsammans med födelsedagsbarnet Mattias J och vänner (event)
Veroncia Maggio-Måndagsbarn (låt) En av vårens bästa låtar.

Bubblar inte
IFK Norrköping (fotboll) Men förihelvete!

Ny sida av stan

1. Ny lägenhet (paradis) Under kåkstaden av flyttkartonger vilar paradiset. Allt här på Götalandsvägen 237 är nytt och fräscht. Det är t o m så att gatan vi bor på ännu inte finns på kartan. Bokstavligen. Min sökning efter en cykelväg från hemmaadressen till Södra station började på en helt annan del av Götalandsvägen.

Allt känns stort, ljust och rymligt, trots att kartongerna nu tar det mesta utrymmet. Badrummet har ett badkar. Ett badkar! När händerna är alltför sönderflådda och armarna ber om nåd kan man lägga sig där en timme eller två och lyssna på sin iPod. Mmmm...

2. Portishead-Third (musik) Jag är också fast. Portishead har lyckats uppdatera sitt sound och låter som... ingenting annat just nu. Det enda referens jag kommer att tänka på är Scott Walkers The Drift. Det är modig och uppkäftig musik väldigt långt från det trendkänsliga och ängsliga.



3. Födelsedag. 39 år. Jag välkomnar medelåldern med öppna armar. Och jag gör det i ett par fina brogues från Barker, som min hustru och mina föräldrar hade den goda smaken att sala ihop till. Ja, jag erkänner. Jag är sko-fetischist. Sue me.

4. U2-Red Hill Mining Town (musik)Det kan vara så att Arenan värjer sig, men i min bok är The Joshua Tree världsförbättrarnas största stund. Och Bono har aldrig låtit mer innerlig än i den här låten.



5. Monica Zetterlund-Ett lingon som satts i ett cocktailglas (musik) Den här 6-cd boxen är kanske mitt livs bästa skivköp. Hittade den begagnad på Vaxkupan i Norrköping, i oförskämt bra skick. CD-skivorna är gjorda i guld.

Monicas röst fick ge mig och frugan lite svalka när vi packade upp kartonger i måndags.

Bubblare:
Dubstar-Not So Manic Now (låt)
Black Sabbath-Mob Rules (musik)
Tobbe baby (vän) Med armar av stål.
Umeå (stad) I diset av en Gimlet var allt som förut men ändå inte. Som gäst hos verkligheten på Hotel Royal var jag inte mer än en just en gäst i min gamla hemstad.
Jean-Michel Jarre- Equinoxe (musik) Sebastien Tellier har punktmarkerat J-M Jarre inför sin senaste skiva.
Cykel (fordon) Premiärtur från Älvsjö idag fredagen den 11 april. Det tog 25 minuter. Helt ok.