FEM SNURRIGA ÖMSINTHETER

Även herr Lång tar tillfället i akt att bidra med en lista:



















1. DAVID ACKLES - AMERICAN GOTHIC (Elektra, 1972)
Med sina vaudeville- och teatererfarenheter, som grundlades redan vid fyra års ålder(!), låg det dramatiska uttrycket aldrig långt borta i David Ackles (1937-1999) musik. Och med det tredje studioalbumet "American Gothic" (producerad av Ackles-beundraren Elton Johns parhäst, Bernie Taupin) fullbordade han den pendlande rörelsen mellan intimt och utlevande, i en gripande mix av sparsmakat balladsjungande och överdådigt, kabaretliknande material.
"Ballad of the Ship of State" förenar förtjänstfullt båda dessa temperament, men min egen favorit på skivan är ändå "Another Friday Night", en väderbiten och gripande betraktelse om att ständigt vara på resande fot och bjuda på bitar av sin själ för kaffepengar. Med Ackles varma, karaktäristiska röst omlindad av piano och pedal steel. Smältande fint. Men allt detta hjälpte föga: albumet floppade rejält, trots lysande kritik, och Elektra droppade en verkligt säregen artist.

2. DRIVE-BY TRUCKERS - THE OPENING ACT (låt, "Brighter Than Creation's Dark", 2008)






”There’s all this beauty
and just enough time to figure out how to destroy it”

Balladen om det uppåtsträvande rockbandet? Jomän, den gamla biten har vi hört förut. Väldigt många gånger till och med. Just därför är det en prestation av Patterson Hood (i skitigt sydstatsrockande konstellationen Drive-By Truckers) att ingjuta så mycket nytt blod i "The Opening Act", där avståndet från den druckna jubelstämningen till sönderfall och segdragen turnétristess kan vara kortare än den utklingande tonen från en gitarr. Jason Isbell må ha hoppat av, men Drive-By Truckers håller likafullt stilen.


3. JOAN DIDION - ETT ÅR AV MAGISKT TÄNKANDE (bok)
Didion är en fantastisk stilist, fullkomligt lyhörd inför språkets inneboende rytm. Hon är outtröttlig i detta sitt försök att konkretisera och bearbeta sorgen efter maken John Gregory Dunnes plötsliga dödsfall.

4. FAMILJEN - DET SNURRAR I MIN SKALLE (Hybris, 2007)
Johan T Karlssons skånska techno- och electropoppiga fullängdare har jag säkert prisat tidigare, men jag gör det igen - just in case.

5. THE MAGNETIC FIELDS - DISTORTION (Nonesuch, 2008)
Stephin Merritt är en formalist. Ibland - som på föregångaren "i" - tar besattheten av struktur och tematik överhanden. Här är dock Merritt i fin form igen (no pun intented...), med foten på fuzzboxen och ögat sneglandes mot Cole Porters sångbok. Summa summarum: En av Magnetic Fields tre bästa skivor någonsin.