onsdag 5 november 2008
Lista 5 november 2008
1. Mad Men (tv-serie)
Har införskaffat en ny dator och därmed blivit pirat och med den extra "bonusen" med tre veckors sjukskrivning så har jag haft gott om tid att kolla tv-serier. Mad Men som jag strötittat på ett tag på vanligt tv och som känts som att den förtjänar lite mer fokus från mig var en av de första nedladdningarna jag gjorde och nu är jag helt fast. Den här serien är fantastisk! Som ni säkert vet så handlar det om reklamare i NY tidigt 60-tal och det är skrivet av Matthew Weiner som även skrivt Sopranos. Hur som helst så gillar jag att alla är stiliserat skitsnygga och att de mest dricker och röker och ibland så verkar de jobba också om de inte tar eftermiddagen ledigt för att träffa sin älskarinna. SNL verkar också gilla Mad Men
2. Valvaka (tv-händelse)
Kollade på valvakorna fram till ca 4 imorse, gav upp då Ohio gått till Obama och CNN utropade Obama som segrare. Satte sedan klockan på 5 och såg då McCains tal, slumrade till och vaknade igen vid 6 av att Obama segertalade. När valvakorna startat så varade ju inte spänningen så långt in på natten och det mest intressanta blev att jämföra de olika valvakornas upplägg, Filip och Fredrik var som de alltid är, de hejade självklart på Obama och något förvånande så var de hela tiden först med alla resultat. De visade bla reklamfilmer från gamla presidentval som ovan. Sen när jag ville ha mer allvar än skämt så var det bara att slå över till SVT som var näst bäst tycker jag, sämst var TV4 som varken var intressanta eller roliga.
3. Lipstick Jungle (tv-serie)
Följer 3 framgångsrika snygga väninnor i NY och deras liv på jobbet och hemma. Det är glammigt och trendigt och skapat från novell av Candace Bushnell som även skrev Sex in the CIty. Inte lika bra som SITC men ändå sevärt men mest för tjejer på tjejigt humör tror jag.
4. Rachel getting married (film)
Gripande familjerelationsdrama. Väl värd att se trots att Anne Hathaway är med, visas på Stockholm Filmfestival.
5. Nick and Norah's infinite playlist (film)
Nick gör blandskivor för att få tillbaka sin gamla flickvän, hon är inte imponerad och slänger dem men de räddas av bästa vännen som tycker att den här Nick måste vara världens bästa kille eftersom han gör så bra blandskivor. Och det kan man ju bara hålla med om, vad är inte mer charmerande än bra blandskivor? Filmen är iallafall en helt ok feelgood tonårsrulle med ett ganska schysst indie soundtrack.
Bubblar
Att få gå normalt och stödja på hela foten efter fyra veckors smärtsamt linkande
Trådlöst bredband
/Catharina
torsdag 30 oktober 2008
Lista från den 20/10-08
Har varit på två veckors semester i USA så det blir en lista om det.
1. Jenny Lewis @ Apollo Theatre (konsert)
Egentligen var det mest Apollo som lockade med den här konserten för Jenny Lewis har inte riktigt fallit mig i smaken varken med Watson Twins eller som Rilo Kiley. Men det här var en fantastisk konsert! VI satt på andra balkong och spanade ner på Jenny och hennes band men deras energi spred sig lätt ändå upp till oss. Bäst var när Jenny sjöng acappella med bandet som kör i låten Acid Tongue. Hoppas verkligen att Jenny kommer tillbaka till Sverige nästa sommar och spelar på några festivaler för där kommer hon att passa perfekt. Och bara i New York så kan Sarah Silverman vara förband.
2. Jenny Lewis, Acid Tongue (CD)
Skivan är lika fantastisk som konserten. Favorit just nu är The Next Messiah som är som tre låtar i en, ihopsnickrade på nåt konstigt sätt som trots allt funkar trots att låten är nästan 9 min lång.
3. Conan O'Brian show
Att vara tv-publik är ett roligt och billigt nöje när man är i NY. Jag fick turen att se Robin Wright-Penn, Russell Crowe, Alicia Keyes, Death Cab for Cutie och Department of Eagles gästa showen. Mest fascinerande var nog att de hade 17 pers förutom band och gäster på studiogolvet som skötte inspelningen och att inspelningen gjordes i realtid med reklampauser och allt. Och att Conan faktiskt ser ut som en seriefigur även i verkligheten.
4. Department of Eagles, In Ear Park (CD)
Hade hört No One Does It Like You innan jag såg dem på Conan och det är fortfarande min favoritlåt eftersom den är mest lättillgänglig. Pitchfork gillar det också http://www.pitchforkmedia.com/article/record_review/146048-department-of-eagles-in-ear-park
5. New England roadtrip
Efter NY gjorde vi en Gilmore Girls-inspirerad roadtrip och besökte bla Washington Depot som är den stad som är förebild för Stars Hollow. Rundturen tog oss också till Kent som var den sötaste staden i mannaminne och en överbyggd träbro, höstlöven brann på kullarna och på verandorna var pumporna framplockade för halloween och det det var pitoreskt galore! Litchfield Hills var vackrast men Newport var inte helt dumt med sitt t-shirtväder och gigantiska mansions. Newport vimlade av pensionärer på kryssning och fulla collegestudenter på fall-break och kändes ganska mycket som Båstad under tennisveckan. Hur som helst så rekommenderar jag semester i New England å det varmaste!
Hälsningar,
/Catharina
1. Jenny Lewis @ Apollo Theatre (konsert)
Egentligen var det mest Apollo som lockade med den här konserten för Jenny Lewis har inte riktigt fallit mig i smaken varken med Watson Twins eller som Rilo Kiley. Men det här var en fantastisk konsert! VI satt på andra balkong och spanade ner på Jenny och hennes band men deras energi spred sig lätt ändå upp till oss. Bäst var när Jenny sjöng acappella med bandet som kör i låten Acid Tongue. Hoppas verkligen att Jenny kommer tillbaka till Sverige nästa sommar och spelar på några festivaler för där kommer hon att passa perfekt. Och bara i New York så kan Sarah Silverman vara förband.
2. Jenny Lewis, Acid Tongue (CD)
Skivan är lika fantastisk som konserten. Favorit just nu är The Next Messiah som är som tre låtar i en, ihopsnickrade på nåt konstigt sätt som trots allt funkar trots att låten är nästan 9 min lång.
3. Conan O'Brian show
Att vara tv-publik är ett roligt och billigt nöje när man är i NY. Jag fick turen att se Robin Wright-Penn, Russell Crowe, Alicia Keyes, Death Cab for Cutie och Department of Eagles gästa showen. Mest fascinerande var nog att de hade 17 pers förutom band och gäster på studiogolvet som skötte inspelningen och att inspelningen gjordes i realtid med reklampauser och allt. Och att Conan faktiskt ser ut som en seriefigur även i verkligheten.
4. Department of Eagles, In Ear Park (CD)
Hade hört No One Does It Like You innan jag såg dem på Conan och det är fortfarande min favoritlåt eftersom den är mest lättillgänglig. Pitchfork gillar det också http://www.pitchforkmedia.com/article/record_review/146048-department-of-eagles-in-ear-park
5. New England roadtrip
Efter NY gjorde vi en Gilmore Girls-inspirerad roadtrip och besökte bla Washington Depot som är den stad som är förebild för Stars Hollow. Rundturen tog oss också till Kent som var den sötaste staden i mannaminne och en överbyggd träbro, höstlöven brann på kullarna och på verandorna var pumporna framplockade för halloween och det det var pitoreskt galore! Litchfield Hills var vackrast men Newport var inte helt dumt med sitt t-shirtväder och gigantiska mansions. Newport vimlade av pensionärer på kryssning och fulla collegestudenter på fall-break och kändes ganska mycket som Båstad under tennisveckan. Hur som helst så rekommenderar jag semester i New England å det varmaste!
Hälsningar,
/Catharina
fredag 8 augusti 2008
"Rainy days and fridays always get me down..."
Andra låååånga veckan på jobbet. En lååång lista är på sin plats.
1. The Dark Knight (film)
2. Doktor Kosmos-Hallå? (musik) Mattias och jag hade ett av våra återkommande "musik, är det så roligt längre..."-samtal i veckan. Vi konstaterade att, nä det kanske inte är det. Å andra sidan lyssnar jag på mer musik än någonsin. Tankar ner och lånar på biblioteket Punkt Medis, Medborgarplatsen. Kanske är det just mängden som gör att inget kittlar till lika mycket som då man var tvungen att jaga rätt på Rides första ep eller The Sundays fullängdare? Eller är det så illa att man redan hört "allt"? Det finns ingenting nytt som bränner till ordentligt, det är bara variationer på en gammal formel.
Jag vet inte. Men vad jag vet är att Mattias och jag säkert kommer att fortsätta vårt härliga gubbgnäll, kanske som ett sätt att fortfarande, vid 40-års ålder, i hemlighet tycka att musik är större än nästan något annat här i livet. Jag menar, bara det faktum att vi diskuterar vår (så kallade) tappade lust för musik tyder ju på att drogen inte har gått ur kroppen riktigt ännu. Eller det faktum att jag fortfarande tycker det är kul att lista musik...
Vad har det här med Doktor Kosmos att göra? Inte ett dugg förutom att de har gjort en riktigt bra skiva. Jo, på riktigt.
3. Alphabeat-Fascination, Boyfriend, 10.000 Nights (musik) Ny musik och ett riktigt guilty pleasure. Det här är väl nästan Pop-Sara musik? De kommer ju dessutom från Danmark.
4. Hall & Oates-Daryl Hall & John Oates (musik)Vännen Magnus har redan skrivit denna roiga artikel på syster-bloggen Spengo. Läs.
Jag måste ändå passa på att pusha för den här videon till Hall & Oates hit She´s Gone. Den är inte med på den här listade skivan men ni måste bara se det här. Klippet är från videons barndom och det är bara så... märkligt. Hur tänkte man? Vem tänkte? Fick regissören för videon några fler uppdrag efter detta? Kul är det hur som helst.
5. J.K Rowling- Harry Potter & The Deathly Hallows (bok) Argh, vilken nagelbitare! Jag vill hem och läsa ut den. NU!
Bubblare
Fest hos Herr Alarik (event) Ett gäng grabbar, en tropisk Stockholmsnatt, sprit, en stereo, en impromptu arrangerad popquiz och en lyhörd och älskvärd värd är allt som behövs för att dämpa The End of The Summertime Blues. Tack för titten!
I´m Not There (film) Hmm, man måste nog vara en kännare av Lektorns klass för att hänga med i turerna i Todd Haynes film om Bob Dylan. Filmen var inte ointressant men den kändes alldeles för lång och lite för obskyr för att jag skulle njuta av det jag såg. Dessutom hajade jag inte Billy The Kid-sekvenserna med Richard Gere. På vilket sätt kopplades detta till skivan? Dylan som outlaw? Tolkning please. My Morning Jacket-scenen var fin förstås.
The Gladiators-Studio One Singles (musik)
Phil Collins- One More Night (låt)
1. The Dark Knight (film)
2. Doktor Kosmos-Hallå? (musik) Mattias och jag hade ett av våra återkommande "musik, är det så roligt längre..."-samtal i veckan. Vi konstaterade att, nä det kanske inte är det. Å andra sidan lyssnar jag på mer musik än någonsin. Tankar ner och lånar på biblioteket Punkt Medis, Medborgarplatsen. Kanske är det just mängden som gör att inget kittlar till lika mycket som då man var tvungen att jaga rätt på Rides första ep eller The Sundays fullängdare? Eller är det så illa att man redan hört "allt"? Det finns ingenting nytt som bränner till ordentligt, det är bara variationer på en gammal formel.
Jag vet inte. Men vad jag vet är att Mattias och jag säkert kommer att fortsätta vårt härliga gubbgnäll, kanske som ett sätt att fortfarande, vid 40-års ålder, i hemlighet tycka att musik är större än nästan något annat här i livet. Jag menar, bara det faktum att vi diskuterar vår (så kallade) tappade lust för musik tyder ju på att drogen inte har gått ur kroppen riktigt ännu. Eller det faktum att jag fortfarande tycker det är kul att lista musik...
Vad har det här med Doktor Kosmos att göra? Inte ett dugg förutom att de har gjort en riktigt bra skiva. Jo, på riktigt.
3. Alphabeat-Fascination, Boyfriend, 10.000 Nights (musik) Ny musik och ett riktigt guilty pleasure. Det här är väl nästan Pop-Sara musik? De kommer ju dessutom från Danmark.
4. Hall & Oates-Daryl Hall & John Oates (musik)Vännen Magnus har redan skrivit denna roiga artikel på syster-bloggen Spengo. Läs.
Jag måste ändå passa på att pusha för den här videon till Hall & Oates hit She´s Gone. Den är inte med på den här listade skivan men ni måste bara se det här. Klippet är från videons barndom och det är bara så... märkligt. Hur tänkte man? Vem tänkte? Fick regissören för videon några fler uppdrag efter detta? Kul är det hur som helst.
5. J.K Rowling- Harry Potter & The Deathly Hallows (bok) Argh, vilken nagelbitare! Jag vill hem och läsa ut den. NU!
Bubblare
Fest hos Herr Alarik (event) Ett gäng grabbar, en tropisk Stockholmsnatt, sprit, en stereo, en impromptu arrangerad popquiz och en lyhörd och älskvärd värd är allt som behövs för att dämpa The End of The Summertime Blues. Tack för titten!
I´m Not There (film) Hmm, man måste nog vara en kännare av Lektorns klass för att hänga med i turerna i Todd Haynes film om Bob Dylan. Filmen var inte ointressant men den kändes alldeles för lång och lite för obskyr för att jag skulle njuta av det jag såg. Dessutom hajade jag inte Billy The Kid-sekvenserna med Richard Gere. På vilket sätt kopplades detta till skivan? Dylan som outlaw? Tolkning please. My Morning Jacket-scenen var fin förstås.
The Gladiators-Studio One Singles (musik)
Phil Collins- One More Night (låt)
tisdag 29 juli 2008
Back in black
Andra (lååånga) dagen på kontoret. Solen skiner som en tok utanför fönstret. Jag och en kollega är de enda på vår enhet som håller fortet. En lista:
1. Haruki Murakami-Kafka på stranden (bok) Oj, oj, oj vad jag har läst böcker den här sommaren. Efter att ha läst Murakamis After Dark tidigare i våras blev jag sugen på den här. Kafka på stranden är en modern saga som har så skilda referenser som Odyséen, Alice i Underlandet, filmen Magnolia och Mio min Mio. Det kan ibland vara svår att hänga med i historiens olika lager men det är aldrig tråkig läsning.
Ramhandlingen rör sig kring en 15-årig kille, kafka, som rymmer hemifrån för att undkomma en profetia hans pappa uttalat. Pappan har sagt att Kafka ska ligga med sin syster och mor och dessutom döda sin far (känns det igen?). Kafka flyr från hemmet och bosätter sig i ett bibliotek. Där påbörjas en resa i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Innan romanen är slut har man som läsare fått stifta bekantskap med talande katter, Johnnie Walker (whiskey-figuren alltså) och Överste Sanders (Kentucky Fried Chicken-snubben). Hur det går för Kafka? *hurtigt* Jamen läs boken vetja!
2. Tim Davys-Amberville (bok) Hårdkokt thriller med mjukisdjur i huvudrollerna. Roligare än det låter.
3. Electric Light Orchestra-Time (musik) I Sverige verkar E.L.O vara riktigt stora. För några år sedan kom det en samlingsskiva som hette typ E.L.O The Swedish Collection, om jag inte missminner mig. Vilka dessa svenska fans är har jag inte aning om. I de popkretsar jag rör mig i verkar E.L.O inte ha någon större status.
Det är synd, för Jeff Lynnes elektriska ljusorkester har gjort många fina skivor med studsig, melodistinn pop. Eldorado och Time är mina klara favoriter. På temaskivan (javisst!) Time radar Jeff Lynne upp hit efter hit och musiken vandrar hela tiden på den tunna linjen mellan det känsliga och det pompösa. Discodängan Yours Truly, 2095, som handlar om en tidsresande mans olyckliga kärleksaffär med en android (!) är faktiskt hur bra som helst.
4. Cutty Ranks- Limb By Limb (musik) Fin samling med slaktaren från Jamaica.
5. The Kinks-Allt (musik) Har vandrat omkring på The Kinks musikaliska sommaräng ganska flitigt denna sommar. Jag får inte nog. Tror det var Wes Anderson & Co.´s fel. Tre låtar från The Kinks Lola vs. Powerman and the Moneygoround pt. 1 var med i Darjeeling Limited. Efter den dosen var det bara att damma av The Kinks Are the Village Green Preservation Society och Arthur. Och nu är jag hooked. Men det finns värre hang-ups, jag lovar.
Bubblar
Duffle Coat (plagg) Jag har bestämt mig för att duffeln är vinterns plagg. Som en liten pojke ska jag varje månad spara ihop en slant för att kunna köpa ovanstående vackra plagg som skydd mot de kommande vintervindarna.
The Pearlfishers-Up With the Larks (musik)
J.K Rowling-Harry Potter and the Deathly Hallows (bok) Äntligen har sista delen kommit på pocket!
Kertin Ekman-Händelser vid vatten (bok)
Camilla Läckberg- Isprinsessan, Predikanten och Stenhuggaren (böcker)
Sweeney Todd (film)
Rick & Steve, The Happiest Gay Couple in the World (tv)
Fint besök i Stockholm av Erik, Magdalena och Edith (händelse)
No Kids-Come Into my House (musik) Per B-favvisarna har fått revival hemma hos mig.
1. Haruki Murakami-Kafka på stranden (bok) Oj, oj, oj vad jag har läst böcker den här sommaren. Efter att ha läst Murakamis After Dark tidigare i våras blev jag sugen på den här. Kafka på stranden är en modern saga som har så skilda referenser som Odyséen, Alice i Underlandet, filmen Magnolia och Mio min Mio. Det kan ibland vara svår att hänga med i historiens olika lager men det är aldrig tråkig läsning.
Ramhandlingen rör sig kring en 15-årig kille, kafka, som rymmer hemifrån för att undkomma en profetia hans pappa uttalat. Pappan har sagt att Kafka ska ligga med sin syster och mor och dessutom döda sin far (känns det igen?). Kafka flyr från hemmet och bosätter sig i ett bibliotek. Där påbörjas en resa i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Innan romanen är slut har man som läsare fått stifta bekantskap med talande katter, Johnnie Walker (whiskey-figuren alltså) och Överste Sanders (Kentucky Fried Chicken-snubben). Hur det går för Kafka? *hurtigt* Jamen läs boken vetja!
2. Tim Davys-Amberville (bok) Hårdkokt thriller med mjukisdjur i huvudrollerna. Roligare än det låter.
3. Electric Light Orchestra-Time (musik) I Sverige verkar E.L.O vara riktigt stora. För några år sedan kom det en samlingsskiva som hette typ E.L.O The Swedish Collection, om jag inte missminner mig. Vilka dessa svenska fans är har jag inte aning om. I de popkretsar jag rör mig i verkar E.L.O inte ha någon större status.
Det är synd, för Jeff Lynnes elektriska ljusorkester har gjort många fina skivor med studsig, melodistinn pop. Eldorado och Time är mina klara favoriter. På temaskivan (javisst!) Time radar Jeff Lynne upp hit efter hit och musiken vandrar hela tiden på den tunna linjen mellan det känsliga och det pompösa. Discodängan Yours Truly, 2095, som handlar om en tidsresande mans olyckliga kärleksaffär med en android (!) är faktiskt hur bra som helst.
4. Cutty Ranks- Limb By Limb (musik) Fin samling med slaktaren från Jamaica.
5. The Kinks-Allt (musik) Har vandrat omkring på The Kinks musikaliska sommaräng ganska flitigt denna sommar. Jag får inte nog. Tror det var Wes Anderson & Co.´s fel. Tre låtar från The Kinks Lola vs. Powerman and the Moneygoround pt. 1 var med i Darjeeling Limited. Efter den dosen var det bara att damma av The Kinks Are the Village Green Preservation Society och Arthur. Och nu är jag hooked. Men det finns värre hang-ups, jag lovar.
Bubblar
Duffle Coat (plagg) Jag har bestämt mig för att duffeln är vinterns plagg. Som en liten pojke ska jag varje månad spara ihop en slant för att kunna köpa ovanstående vackra plagg som skydd mot de kommande vintervindarna.
The Pearlfishers-Up With the Larks (musik)
J.K Rowling-Harry Potter and the Deathly Hallows (bok) Äntligen har sista delen kommit på pocket!
Kertin Ekman-Händelser vid vatten (bok)
Camilla Läckberg- Isprinsessan, Predikanten och Stenhuggaren (böcker)
Sweeney Todd (film)
Rick & Steve, The Happiest Gay Couple in the World (tv)
Fint besök i Stockholm av Erik, Magdalena och Edith (händelse)
No Kids-Come Into my House (musik) Per B-favvisarna har fått revival hemma hos mig.
onsdag 25 juni 2008
Gräv där du står!
Här står jag nu.
1. Cormac McCarthy-The Road. Mattiaz har ju, som vi alla vet, oantastlig smak. Han hyllade den redan så hyllade nya romanen av Cormac McCarthy för ett bra tag sedan. Det gjorde han alldeles rätt i. Det här är en storslagen roman i det lilla formatet. McCarthy berättar en skenbart enkel historia. En man och hans son ska vandra ska vandra från stället de bor på till kusten. Världen har råkat ut för en stor katastrof. Vad för slags katastrof det är, är inte klart uttalat men klart är att människorna som överlevt är få. Mannen och hans son står nästan ensamma i världen.
Under mannen och hans sons gemensamma vandring slåss de dagligen mot hungern, mot andra lika hungriga överlevande, mot sina rädslor och mot tiden som rinner ifrån dem. Under de knappa trehundra sidor långa resan du som läsare gör tillsammans med Mannen och hans son, hinner du gå igenom alla livets känslor och stämningar; kärlek, hat, längtan, avsky och skräck. Det finns inte en död sekund i den här boken och inte ett onödigt ord. För min del är det här årets riktigt stora läsupplevelse.
2. Ian McEwan-På Chesil Beach (roman) ..och det här kan mycket väl vara den andra.
3. Nick Tosches-Dino (biografi) Det återstår att se om den här är lika vass som Tosches biografi om Jerry Lee Lewis.
4. This is Ivy League-S/T (musik) Mmm, det här är sommarens mjukaste tweepop. Kom exakt vid rätt tidpunkt. Musik för regniga, småmulna men ändå varma dagar. Lite som Kings of Convenience faktiskt. Eller ganska mycket. Här får ni This is Ivy leagues fina London Bridges.
Kings of Convenience är förresten på väg till Stockholm i augusti. Kanske skulle pallra sig iväg då? Kanske inte... Är det sant att de ska spela i Umeå på Sagateatern också?
5. Meat Loaf-Bat Out of Hell (musik) Bruce Springsteen för storvuxna.
Bubblare
Min dancehall-samling (musik) Mmm, det finns inget som går upp mot lite fin gammal dancehall. Ja, förutom det som står här ovan förstås.
My Morning Jacket-Evil Urges (musik)
Morrissey-Suedehead (låt) Jag kan inte låta bli att tralla på den här låten varje gång jag tittar mig i spegeln. I mitt tycke Morrisseys största stund som soloartist.
Firande av Skåne på Bröderna Olssons i torsdags. (firande)
Dovas på fredag. (En möjlighet) Kan det vara sant? Nåja, vi är inte där ännu...
Om jag hade pengar...
skulle jag med glädje köpa Dennis Wilsons Pacific Ocean Blue.
Med viss tvekan
The Mist (film) Nä, jag hajar faktiskt inte hajpen. Taskigt animerade monster och grym skrattfaktor för stolpigt skådespeleri räddade inte min och frugans tisdagskväll. Var var skräcken? En besvikelse.
1. Cormac McCarthy-The Road. Mattiaz har ju, som vi alla vet, oantastlig smak. Han hyllade den redan så hyllade nya romanen av Cormac McCarthy för ett bra tag sedan. Det gjorde han alldeles rätt i. Det här är en storslagen roman i det lilla formatet. McCarthy berättar en skenbart enkel historia. En man och hans son ska vandra ska vandra från stället de bor på till kusten. Världen har råkat ut för en stor katastrof. Vad för slags katastrof det är, är inte klart uttalat men klart är att människorna som överlevt är få. Mannen och hans son står nästan ensamma i världen.
Under mannen och hans sons gemensamma vandring slåss de dagligen mot hungern, mot andra lika hungriga överlevande, mot sina rädslor och mot tiden som rinner ifrån dem. Under de knappa trehundra sidor långa resan du som läsare gör tillsammans med Mannen och hans son, hinner du gå igenom alla livets känslor och stämningar; kärlek, hat, längtan, avsky och skräck. Det finns inte en död sekund i den här boken och inte ett onödigt ord. För min del är det här årets riktigt stora läsupplevelse.
2. Ian McEwan-På Chesil Beach (roman) ..och det här kan mycket väl vara den andra.
3. Nick Tosches-Dino (biografi) Det återstår att se om den här är lika vass som Tosches biografi om Jerry Lee Lewis.
4. This is Ivy League-S/T (musik) Mmm, det här är sommarens mjukaste tweepop. Kom exakt vid rätt tidpunkt. Musik för regniga, småmulna men ändå varma dagar. Lite som Kings of Convenience faktiskt. Eller ganska mycket. Här får ni This is Ivy leagues fina London Bridges.
Kings of Convenience är förresten på väg till Stockholm i augusti. Kanske skulle pallra sig iväg då? Kanske inte... Är det sant att de ska spela i Umeå på Sagateatern också?
5. Meat Loaf-Bat Out of Hell (musik) Bruce Springsteen för storvuxna.
Bubblare
Min dancehall-samling (musik) Mmm, det finns inget som går upp mot lite fin gammal dancehall. Ja, förutom det som står här ovan förstås.
My Morning Jacket-Evil Urges (musik)
Morrissey-Suedehead (låt) Jag kan inte låta bli att tralla på den här låten varje gång jag tittar mig i spegeln. I mitt tycke Morrisseys största stund som soloartist.
Firande av Skåne på Bröderna Olssons i torsdags. (firande)
Dovas på fredag. (En möjlighet) Kan det vara sant? Nåja, vi är inte där ännu...
Om jag hade pengar...
skulle jag med glädje köpa Dennis Wilsons Pacific Ocean Blue.
Med viss tvekan
The Mist (film) Nä, jag hajar faktiskt inte hajpen. Taskigt animerade monster och grym skrattfaktor för stolpigt skådespeleri räddade inte min och frugans tisdagskväll. Var var skräcken? En besvikelse.
tisdag 24 juni 2008
Topp fem 24 juni
01. Vapnet - Döda fallet (cd, 2008)
Norrländsk indiepop med texter om Sveriges olyckliga högersvängar på sistone. Nattsvart, extremt välformulerat, med jangliga, undersköna popmelodier. Helt sonika överjävligt bra. Ett band som 2008 använder uttryck som "borgaras" måste älskas okritiskt.
02. Radio Dept - Freddie and the Trojan Horse (cdep, 2008)
Kan inte få textraden "can't punish people 'coz your hair wont' grow" ur huvet. Radio Dept har knappast gjort sig kända för politiskt engagemang men här drämmer de till. Resultatet är makalöst vackert.
03. Fleet Foxes - s/t (mp3, 2008)
Det här är förstås right up my skäggiga, flannellbeklädda alley (hm, låter snuskigt): mycket Crosby, Stills & Nash, med en sakral touch. MYCKET My Morning Jacket, hade det varit blindtest hade jag knappt kunnat skilja dem åt. Tack Jonken!
04. Bon Iver - For Emma, Forever Ago (mp3, 2008)
Jag som trodde jag hade slutat lyssna på ensamma lofi-män med gitarrer? Peppad av Jonken fick det bli en nedladdning och jag är absolut inte besviken. Föga originellt tycker jag att Re: Stacks är överlägset bäst. För oss som verkligen gillar Have You Forgotten med Red House Painters. Tack igen!
05. Retribution Gospel Choir - s/t (cd, 2008)
Första soloskivan från Alan Sparhawk från Low. Låter som Low, fast utan Mimi och hårdare, rockigare. Producerat av Kozelek. Kargt. Grymt bra.
Bubblar:
Spirutalized - Songs in A & E (cd)
Scarlett Johansson - Wherever I Lay My Head (mp3)
The National - Boxer (mp3)
Norrländsk indiepop med texter om Sveriges olyckliga högersvängar på sistone. Nattsvart, extremt välformulerat, med jangliga, undersköna popmelodier. Helt sonika överjävligt bra. Ett band som 2008 använder uttryck som "borgaras" måste älskas okritiskt.
02. Radio Dept - Freddie and the Trojan Horse (cdep, 2008)
Kan inte få textraden "can't punish people 'coz your hair wont' grow" ur huvet. Radio Dept har knappast gjort sig kända för politiskt engagemang men här drämmer de till. Resultatet är makalöst vackert.
03. Fleet Foxes - s/t (mp3, 2008)
Det här är förstås right up my skäggiga, flannellbeklädda alley (hm, låter snuskigt): mycket Crosby, Stills & Nash, med en sakral touch. MYCKET My Morning Jacket, hade det varit blindtest hade jag knappt kunnat skilja dem åt. Tack Jonken!
04. Bon Iver - For Emma, Forever Ago (mp3, 2008)
Jag som trodde jag hade slutat lyssna på ensamma lofi-män med gitarrer? Peppad av Jonken fick det bli en nedladdning och jag är absolut inte besviken. Föga originellt tycker jag att Re: Stacks är överlägset bäst. För oss som verkligen gillar Have You Forgotten med Red House Painters. Tack igen!
05. Retribution Gospel Choir - s/t (cd, 2008)
Första soloskivan från Alan Sparhawk från Low. Låter som Low, fast utan Mimi och hårdare, rockigare. Producerat av Kozelek. Kargt. Grymt bra.
Bubblar:
Spirutalized - Songs in A & E (cd)
Scarlett Johansson - Wherever I Lay My Head (mp3)
The National - Boxer (mp3)
måndag 16 juni 2008
Jaha, dags för ännu en lista som ingen bryr sig om. Snyft! Jag som lade ner så mycket kärlek i den förra. Tack Sara för ditt stöd! Eller var det bara ett korr? ;-)
1. Fleet Foxes-Ragged Wood (musik) Denna månads genomsnittliga dos av amerikansk rock, Jo, det är skäggigt och finstämt men har vi inte hört det här förut med
t.ex...
2. My Morning Jacket-Evil Urges (musik)...som å andra sidan tappat det finstämda nästan helt och hållet. Nä, jag vet inte. Jag har varit ett stort fan av MMJ sedan At Dawn men... Det här är inte så roligt. Visst, det finns fortfarande låtar som får hjärtat att slå lite fortare men mest av allt låter MMJ anno 2008 som ett band som gör covers på sig själva, fast sämre. Nåja, jag får ge den några vändor till. Aluminum Park rockar i alla fall fint.
3. Iceberg Slim-Pimp (bok) Jag läste om den här boken i DN:s utmärkta lördagsbilaga, kulturdelen som nästan är helt ägnad till något så otidsenligt som litteratur. Att Pimp överhuvudtaget fanns med där övergår mitt förstånd nu när jag väl läst boken.
Iceberg Slim har stått som modell för hårda gangsterrappare som Ice-T och Ice-Cube. Iceberg Slim var den iskalle pimpen som inte visade några känslor och kunde alla tricks on the street. Han blev en av Amerikas mest framgångsrika hallickar under 40-50-talet. Iceberg Slim var samtidigt en av de värsta, mest kvinnoförnedrande svinen som någonsin vandrat på denna jords yta.
Det här var ingen lätt läsning. Framförallt var det ingen rolig läsning. Kvinnor är boskap med enbart ett monetärt värde och ska behandlas som sådan. Om djuren inte sköter sig så får man piska dem till undergivenhet och dyrkan av pimpen, Den Stora Mannen. Fy fan!
Jag vet faktiskt inte varför jag plågade mig igenom den här boken. Kanske för att jag har som fånig princip att aldrig lägga ifrån mig en bok när jag väl börjat på den. Nu ångrar jag mig bittert. Jag känner riktigt smutsig efter den här läsningen. Anledningen till att boken överhuvudtaget ligger på den här listan, är som en varning. Don´t try this at home!
4. Spiritualized-Songs in A & E (musik)
5. Fotbolls-EM (event)
Bubblar
Besök av Broder Erik D. Tack för titten!
Jörgens laddning med Neil Youngs Chrome Dreams i alla dess former.
MiniDisc (nostalgi) De musikarkeologiska utvärderingarna fortgår.
1. Fleet Foxes-Ragged Wood (musik) Denna månads genomsnittliga dos av amerikansk rock, Jo, det är skäggigt och finstämt men har vi inte hört det här förut med
t.ex...
2. My Morning Jacket-Evil Urges (musik)...som å andra sidan tappat det finstämda nästan helt och hållet. Nä, jag vet inte. Jag har varit ett stort fan av MMJ sedan At Dawn men... Det här är inte så roligt. Visst, det finns fortfarande låtar som får hjärtat att slå lite fortare men mest av allt låter MMJ anno 2008 som ett band som gör covers på sig själva, fast sämre. Nåja, jag får ge den några vändor till. Aluminum Park rockar i alla fall fint.
3. Iceberg Slim-Pimp (bok) Jag läste om den här boken i DN:s utmärkta lördagsbilaga, kulturdelen som nästan är helt ägnad till något så otidsenligt som litteratur. Att Pimp överhuvudtaget fanns med där övergår mitt förstånd nu när jag väl läst boken.
Iceberg Slim har stått som modell för hårda gangsterrappare som Ice-T och Ice-Cube. Iceberg Slim var den iskalle pimpen som inte visade några känslor och kunde alla tricks on the street. Han blev en av Amerikas mest framgångsrika hallickar under 40-50-talet. Iceberg Slim var samtidigt en av de värsta, mest kvinnoförnedrande svinen som någonsin vandrat på denna jords yta.
Det här var ingen lätt läsning. Framförallt var det ingen rolig läsning. Kvinnor är boskap med enbart ett monetärt värde och ska behandlas som sådan. Om djuren inte sköter sig så får man piska dem till undergivenhet och dyrkan av pimpen, Den Stora Mannen. Fy fan!
Jag vet faktiskt inte varför jag plågade mig igenom den här boken. Kanske för att jag har som fånig princip att aldrig lägga ifrån mig en bok när jag väl börjat på den. Nu ångrar jag mig bittert. Jag känner riktigt smutsig efter den här läsningen. Anledningen till att boken överhuvudtaget ligger på den här listan, är som en varning. Don´t try this at home!
4. Spiritualized-Songs in A & E (musik)
5. Fotbolls-EM (event)
Bubblar
Besök av Broder Erik D. Tack för titten!
Jörgens laddning med Neil Youngs Chrome Dreams i alla dess former.
MiniDisc (nostalgi) De musikarkeologiska utvärderingarna fortgår.
måndag 26 maj 2008
V. 22
En jävligt lång lista. Man får läsa så mycket man orkar.
1. Bon Iver-For Emma, Forever Ago (musik) Det var med stor tveksamhet jag kollade upp Bon Iver (Bonne Hiver, schysst vinter). Jag hade i ett svagt ögonblick köpt Uncut för att ha något att läsa under min sverigeturné t o r Stockholm-Kristinehamn. Månadens skiva i tidningen hade SAMTLIGA attribut som krävs för att bli just Månadens skiva i Uncut: en skäggig snubbe i skoghuggarskjorta som ensam med sin gitarr (sk. "singer-songwriter")låste in sig i sin fars jaktstuga någonstans i Nowhereville, USA i tre månader och skapade ett MÄSTERVERK. En man och hans gitarr. Yada, yada, yada...
Nåja, i brist på inspiration laddade jag ner MÄSTERVERKET och... Det var faktiskt riktigt bra. Ok, det faller inte utanför ramen av den americana som Uncut-redaktionen gör i byxorna på så fort musiken lämnar de ensamma männens domäner (dvs. sovrummet) men Justin Vernon (aka Bon Iver) lyckas med sin gitarr, sparsmakade synthsjok och sin överjordiska falsett skapa en skiva som kanske inte stavas MÄSTERVERK men just RIKTIGT BRA. Vackrast är f ö den 6:41 minuter långa re:Stacks.
2. No Age-Nouns (musik) Det ekar Sonic Youth och My Bloody Valentine i musiken. Attityden är Tough Alliance´ fast utan synthar. I små doser är det här riktigt trevligt.
3. Genesis-A Trick of The Tail (musik) Phil Collins rules!
4. High Chaparall (TV) Nej, jag har aldrig varit speciellt road av duon Filip och Fredrik. Pubertalt och lite nedlåtande är inte humor för mig 8även om jag kan se små släng av den varan hos mig själv ;-). Men efter förra veckans avsnitt med Beverly Hills-stjärnan Shannen Dohertey var jag, tillfälligt, tvungen att ändra min inställning. Då hajade jag Filip och Fredriks grej. Genom att ställa frågor som ingen annan ställer träder intervjuobjeket fram i ett helt nytt ljus. Att dessutom dra med personen i aktiviteter som Filip och Fredrik regisserat är också ett sätt att lyfta fram okända sidor hos intervjuoffret. De blir lite tagna på sängen så att säga. Här har de två faktiskt hittat en idé som gör dem ganska unika i den moderna TV-världen.
"Regisserat" är ifs kanske fel sätt att beskriva Shannen-avsnittet. Ploten var att Filip och Fredrik av en händelse ramlar på Shannen på ett fik. De frågor artigt Shannen om de får göra en intervju och efter viss tvekan tackar Shannen ja. Shannen har en svensk vän som sänt Shannen avsnitt med Filip och Fredriks program till henne(?).
Därefter spinner allt iväg utom all kontroll. Klimax på programmet är när Filip och Fredrik ska göra ett "barnkalasgig" hos en bekant och drar med sig Shannen dit. F och F har fått den briljanta idén att göra en krokofant av Fredrik med choklad och strössel. Födelsedagsbarnet är nämligen mycket förtjust i krokofanter. Efter besöket av The Dynamic Trio tror jag födelsedagsbarnet för all framtid kommer att rata just den godsaken.
Men mellan det helt hysteriska och komiska träder ändå människan Shannen Doherty fram. Shannen Doherty är för alltid stämplad som diva i Hollywood efter konflikter med regissörer och producenter men i programmet får vi istället möta en ödmjuk och ganska ensam tjej som verkar har gjort några (förvisso rejäla) snedsteg som hon fått betala ett ganska högt pris för. Det framgår inte i programmet vad hon egentligen gör idag men att delta i ett program med två galna svenskar kan väl ändå inte vara ett kliv uppåt på karriärsstegen. Det känns faktiskt lite sorgligt.
5. Eldkvarn/ Tomas Andersson Wij-Nerför floden (låt)Jag minns en sommar när Tobbe-baby flåsande kom inrusande i De Geer-skolans aula och satte sig bredvid mig. Jag tror att vi samlats för en första genomgång av någon slags revy or whatever. Även om jag inte minns varför vi samlats där i aulan så kommer jag exakt ihåg vilken skiva Tobbe hade med sig när han slog sig ner bredvid mig. Han hade varit nere på stan och köpt ett rykande färskt exemplar av Eldkvarns Kungarna från Broadway. Tobbe satt på sitt tankfulla sätt och läste låttitlar och texter. Jag sneglade girigt på skivan från min stol. Vi var var och en helt uppslukade av föremålet och jag förstår nu varför minnet av varför vi satt i aulan den där dagen, har gått förlorat.
Snart nog blev Kungarna från Broadway också min skiva. Det kändes stort att Norrköping fanns med i skivans titel, det kändes stort att Eldkvarn mindes sitt Norrköping med värme. En klar favorit på skivan var låten Nerför floden. Det är en låt som fastnat och som gärna lyssnar på igen och igen. Texten har, i mina öron, varit en slags framtidsvision av Mörkrets hjärta. Jag kan ha fel i detta men nu är "min" version så pass integrerad i min själ att jag ogärna lyssnar på en någon annans tolkning.
Rektorn och jag brukar hävda att det finns ett Eldkvarn-citat för varje tillfälle. I den här låten finns det förvisso rader som är värda att citera men inte utifrån en specifik situation i ens eget liv utan texten är snarare små bilder som väcker känslor. Små meditationer if you like.
Jag får ta ett exempel: Jag minns hur vi stod där/tillsammans på stranden/när en båt gick förbi/slängde du upp handen Det säger egentligen inte så mycket om någonting men inom mig rör de här raderna upp något väldigt vemodigt och vackert, kanske en bild av de där somrarna i barndomen som man aldrig ville att de skulle ta slut. Det är svårt att förklara men lättare att känna.
Anledningen till att jag trallat så smått på den här låten den senaste tiden är att Rektorn hittade en youtube video med Tomas Andersson Wij, där han på ett föredömligt sätt gör just Nerför Floden. TAW gjorde fö en vass version av låten på Plura 50 En hyllningsskiva. Håll till godo.
Bubblare
Barrington Levy-Here I Come (låt)Någon på byrån som Bredbandsbolaget samarbetar med har väldigt god smak.
This Is Ivy League-The Richest Kids (låt)
Natsuo Kirino-Out: A Novel (roman) Japan är det nya hårdkokta. Eller nå´t.
The Notwist-The Devil, You + Me (musik)
1. Bon Iver-For Emma, Forever Ago (musik) Det var med stor tveksamhet jag kollade upp Bon Iver (Bonne Hiver, schysst vinter). Jag hade i ett svagt ögonblick köpt Uncut för att ha något att läsa under min sverigeturné t o r Stockholm-Kristinehamn. Månadens skiva i tidningen hade SAMTLIGA attribut som krävs för att bli just Månadens skiva i Uncut: en skäggig snubbe i skoghuggarskjorta som ensam med sin gitarr (sk. "singer-songwriter")låste in sig i sin fars jaktstuga någonstans i Nowhereville, USA i tre månader och skapade ett MÄSTERVERK. En man och hans gitarr. Yada, yada, yada...
Nåja, i brist på inspiration laddade jag ner MÄSTERVERKET och... Det var faktiskt riktigt bra. Ok, det faller inte utanför ramen av den americana som Uncut-redaktionen gör i byxorna på så fort musiken lämnar de ensamma männens domäner (dvs. sovrummet) men Justin Vernon (aka Bon Iver) lyckas med sin gitarr, sparsmakade synthsjok och sin överjordiska falsett skapa en skiva som kanske inte stavas MÄSTERVERK men just RIKTIGT BRA. Vackrast är f ö den 6:41 minuter långa re:Stacks.
2. No Age-Nouns (musik) Det ekar Sonic Youth och My Bloody Valentine i musiken. Attityden är Tough Alliance´ fast utan synthar. I små doser är det här riktigt trevligt.
3. Genesis-A Trick of The Tail (musik) Phil Collins rules!
4. High Chaparall (TV) Nej, jag har aldrig varit speciellt road av duon Filip och Fredrik. Pubertalt och lite nedlåtande är inte humor för mig 8även om jag kan se små släng av den varan hos mig själv ;-). Men efter förra veckans avsnitt med Beverly Hills-stjärnan Shannen Dohertey var jag, tillfälligt, tvungen att ändra min inställning. Då hajade jag Filip och Fredriks grej. Genom att ställa frågor som ingen annan ställer träder intervjuobjeket fram i ett helt nytt ljus. Att dessutom dra med personen i aktiviteter som Filip och Fredrik regisserat är också ett sätt att lyfta fram okända sidor hos intervjuoffret. De blir lite tagna på sängen så att säga. Här har de två faktiskt hittat en idé som gör dem ganska unika i den moderna TV-världen.
"Regisserat" är ifs kanske fel sätt att beskriva Shannen-avsnittet. Ploten var att Filip och Fredrik av en händelse ramlar på Shannen på ett fik. De frågor artigt Shannen om de får göra en intervju och efter viss tvekan tackar Shannen ja. Shannen har en svensk vän som sänt Shannen avsnitt med Filip och Fredriks program till henne(?).
Därefter spinner allt iväg utom all kontroll. Klimax på programmet är när Filip och Fredrik ska göra ett "barnkalasgig" hos en bekant och drar med sig Shannen dit. F och F har fått den briljanta idén att göra en krokofant av Fredrik med choklad och strössel. Födelsedagsbarnet är nämligen mycket förtjust i krokofanter. Efter besöket av The Dynamic Trio tror jag födelsedagsbarnet för all framtid kommer att rata just den godsaken.
Men mellan det helt hysteriska och komiska träder ändå människan Shannen Doherty fram. Shannen Doherty är för alltid stämplad som diva i Hollywood efter konflikter med regissörer och producenter men i programmet får vi istället möta en ödmjuk och ganska ensam tjej som verkar har gjort några (förvisso rejäla) snedsteg som hon fått betala ett ganska högt pris för. Det framgår inte i programmet vad hon egentligen gör idag men att delta i ett program med två galna svenskar kan väl ändå inte vara ett kliv uppåt på karriärsstegen. Det känns faktiskt lite sorgligt.
5. Eldkvarn/ Tomas Andersson Wij-Nerför floden (låt)Jag minns en sommar när Tobbe-baby flåsande kom inrusande i De Geer-skolans aula och satte sig bredvid mig. Jag tror att vi samlats för en första genomgång av någon slags revy or whatever. Även om jag inte minns varför vi samlats där i aulan så kommer jag exakt ihåg vilken skiva Tobbe hade med sig när han slog sig ner bredvid mig. Han hade varit nere på stan och köpt ett rykande färskt exemplar av Eldkvarns Kungarna från Broadway. Tobbe satt på sitt tankfulla sätt och läste låttitlar och texter. Jag sneglade girigt på skivan från min stol. Vi var var och en helt uppslukade av föremålet och jag förstår nu varför minnet av varför vi satt i aulan den där dagen, har gått förlorat.
Snart nog blev Kungarna från Broadway också min skiva. Det kändes stort att Norrköping fanns med i skivans titel, det kändes stort att Eldkvarn mindes sitt Norrköping med värme. En klar favorit på skivan var låten Nerför floden. Det är en låt som fastnat och som gärna lyssnar på igen och igen. Texten har, i mina öron, varit en slags framtidsvision av Mörkrets hjärta. Jag kan ha fel i detta men nu är "min" version så pass integrerad i min själ att jag ogärna lyssnar på en någon annans tolkning.
Rektorn och jag brukar hävda att det finns ett Eldkvarn-citat för varje tillfälle. I den här låten finns det förvisso rader som är värda att citera men inte utifrån en specifik situation i ens eget liv utan texten är snarare små bilder som väcker känslor. Små meditationer if you like.
Jag får ta ett exempel: Jag minns hur vi stod där/tillsammans på stranden/när en båt gick förbi/slängde du upp handen Det säger egentligen inte så mycket om någonting men inom mig rör de här raderna upp något väldigt vemodigt och vackert, kanske en bild av de där somrarna i barndomen som man aldrig ville att de skulle ta slut. Det är svårt att förklara men lättare att känna.
Anledningen till att jag trallat så smått på den här låten den senaste tiden är att Rektorn hittade en youtube video med Tomas Andersson Wij, där han på ett föredömligt sätt gör just Nerför Floden. TAW gjorde fö en vass version av låten på Plura 50 En hyllningsskiva. Håll till godo.
Bubblare
Barrington Levy-Here I Come (låt)Någon på byrån som Bredbandsbolaget samarbetar med har väldigt god smak.
This Is Ivy League-The Richest Kids (låt)
Natsuo Kirino-Out: A Novel (roman) Japan är det nya hårdkokta. Eller nå´t.
The Notwist-The Devil, You + Me (musik)
torsdag 8 maj 2008
Fem söker en skatt
Ja, bäst att dra iväg en lista över sånt som definierat mig musikaliskt de senaste veckorna. Här hörs fem låtar, ganska olika i sin karaktär, men ändå blev det just dessa som fick plats på listan och inga andra!
1. För några månader sedan grävde jag ner mig i Kevin Ayers fyra första soloskivor. Fantastisk musik. Bäst är nog debuten Joy Of A Toy från 1969. Här kommer singelversionen av låten Singing A Song In The Morning, så effektiv som en hitlåt bara kan vara. Den hoppar liksom över sånt onödigt som verser!
boomp3.com
2. Visst var det Aimee Mann som gjorde One i Magnolia? Hursomhelst, här kan man avnjuta originalet, framfört av Harry Nilsson:
boomp3.com
3. New Order är stora favoriter hos mig. Den här låten är nu 25 år gammal, men hör hur modernt det svänger! Det som fascinerar mig mest är hur alla instrument flyter ihop. Syntbas och elbas slåss om utrymmet, det går inte att avgöra vad som är trummaskin och riktiga trummor. Rytmen är också intressant. Det låter dansant, men virveltrumman kommer på ett ganska oväntat ställe i takten. Lite Bo Diddley-disco, kanske?
boomp3.com
4. En Paul McCartney-låt från 1973 som fastnat hos mig. Det låter som en tidlös country-låt, men ändå lite som pop, och sådär lite lagom slirigt.
boomp3.com
5. Franska gruppen Kat Onoma är bortglömda doldisar. Albumet Stock Phrases från 1990 håller riktigt bra fortfarande, konstaterade jag när jag plockade fram det häromdagen. Det är ju ganska mörk rock, men ändå upplyftande på något sätt. Och makalöst kraftfullt med blåset i mittpartierna. Aldrig trodde man att man skulle försvara trumpet och saxofon...
boomp3.com
1. För några månader sedan grävde jag ner mig i Kevin Ayers fyra första soloskivor. Fantastisk musik. Bäst är nog debuten Joy Of A Toy från 1969. Här kommer singelversionen av låten Singing A Song In The Morning, så effektiv som en hitlåt bara kan vara. Den hoppar liksom över sånt onödigt som verser!
boomp3.com
2. Visst var det Aimee Mann som gjorde One i Magnolia? Hursomhelst, här kan man avnjuta originalet, framfört av Harry Nilsson:
boomp3.com
3. New Order är stora favoriter hos mig. Den här låten är nu 25 år gammal, men hör hur modernt det svänger! Det som fascinerar mig mest är hur alla instrument flyter ihop. Syntbas och elbas slåss om utrymmet, det går inte att avgöra vad som är trummaskin och riktiga trummor. Rytmen är också intressant. Det låter dansant, men virveltrumman kommer på ett ganska oväntat ställe i takten. Lite Bo Diddley-disco, kanske?
boomp3.com
4. En Paul McCartney-låt från 1973 som fastnat hos mig. Det låter som en tidlös country-låt, men ändå lite som pop, och sådär lite lagom slirigt.
boomp3.com
5. Franska gruppen Kat Onoma är bortglömda doldisar. Albumet Stock Phrases från 1990 håller riktigt bra fortfarande, konstaterade jag när jag plockade fram det häromdagen. Det är ju ganska mörk rock, men ändå upplyftande på något sätt. Och makalöst kraftfullt med blåset i mittpartierna. Aldrig trodde man att man skulle försvara trumpet och saxofon...
boomp3.com
tisdag 29 april 2008
Train of fools
Jag hoppar också på tåget och hoppas att Jonken inte kickar ut mig ur kupén!
1. Portishead - Third (mp3-08)
Det är inte klokt så ohyggligt mäktigt och fasansfullt knäckande bra det här monstret till album faktiskt är. Lyssna här på bästa låten The Rip!
2. Goldfrapp - Seventh Tree (mp3-08)
Vet inte hur jag kan ha missat Goldfrapp förut? Eller är det så att det är först nu hon blivit såhär fruktansvärt bra? Seventh Tree är den perfekta mixen av Sundays och Cocteau Twins och Kate Bush. Otroligt vackert, innerligt, med en pipa att dö för. Lyssna här!
3. Hot Chip - Made in the Dark (cd-08)
Jag lyssnade lite halvhjärtat när den här släpptes, lurad av några fesljumma recensioner. Men på en långpromenad från Sjöstaden till Hornstull och mysig korvgrillning med Martin och Lisa körde jag den i Shufflen med feta hörlurar, och satan vad den växte. (Skivan alltså :-) Det är kanske där de funkar bäst, glasögonmännen i Hot Chip - i ett par feta lurar, på hög volym. Snudd på lika bra som mästerliga The Warning.
4. Doktor Kosmos live på Nalen 23 april
DK:s första Sthlms-spelning på nära tre år var en riktigt trevlig kväll, det var tajt och högt och lysande. Och rörande för ett "gammalt" fan att höra kidsen sjunga allsång till rader som "Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska adelskalendern" och "och såvitt jag kunde se hade hon fortfarande fett hår". Ändå var det de nya låtarna som funkade bäst, när de körde gamla godingar som Borgarsvin, med tydliga politiska, snudd på lättköpta, texter skar det sig nästan med de smarta låtarna på nya metaskivan.
5. GTA4 (evenemang)
Vet inte hur jag har lyckats, men spelet inhandlades i morse och ligger fortfarande inplastat på tv-bordet. Soon, my love, soon...
Bubblar:
Födelsedagsmiddag för Mattiaz på Kharazmi i söndags. Mkt gemytligt, och såklart hade Mz kokat ihop ett fint popquiz som jag dock fick se mig besegrad i. Jonkens lag vann, men fingrades det inte lite väl mkt på mobilen under bordet där Jonas?
Sommaren!
Facebook-chat (vad ska de hitta på härnäst?)
Death Cab for Cutie - Narrow Stairs (mp3)
Ha en härlig valborgsmäss!
1. Portishead - Third (mp3-08)
Det är inte klokt så ohyggligt mäktigt och fasansfullt knäckande bra det här monstret till album faktiskt är. Lyssna här på bästa låten The Rip!
2. Goldfrapp - Seventh Tree (mp3-08)
Vet inte hur jag kan ha missat Goldfrapp förut? Eller är det så att det är först nu hon blivit såhär fruktansvärt bra? Seventh Tree är den perfekta mixen av Sundays och Cocteau Twins och Kate Bush. Otroligt vackert, innerligt, med en pipa att dö för. Lyssna här!
3. Hot Chip - Made in the Dark (cd-08)
Jag lyssnade lite halvhjärtat när den här släpptes, lurad av några fesljumma recensioner. Men på en långpromenad från Sjöstaden till Hornstull och mysig korvgrillning med Martin och Lisa körde jag den i Shufflen med feta hörlurar, och satan vad den växte. (Skivan alltså :-) Det är kanske där de funkar bäst, glasögonmännen i Hot Chip - i ett par feta lurar, på hög volym. Snudd på lika bra som mästerliga The Warning.
4. Doktor Kosmos live på Nalen 23 april
DK:s första Sthlms-spelning på nära tre år var en riktigt trevlig kväll, det var tajt och högt och lysande. Och rörande för ett "gammalt" fan att höra kidsen sjunga allsång till rader som "Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska adelskalendern" och "och såvitt jag kunde se hade hon fortfarande fett hår". Ändå var det de nya låtarna som funkade bäst, när de körde gamla godingar som Borgarsvin, med tydliga politiska, snudd på lättköpta, texter skar det sig nästan med de smarta låtarna på nya metaskivan.
5. GTA4 (evenemang)
Vet inte hur jag har lyckats, men spelet inhandlades i morse och ligger fortfarande inplastat på tv-bordet. Soon, my love, soon...
Bubblar:
Födelsedagsmiddag för Mattiaz på Kharazmi i söndags. Mkt gemytligt, och såklart hade Mz kokat ihop ett fint popquiz som jag dock fick se mig besegrad i. Jonkens lag vann, men fingrades det inte lite väl mkt på mobilen under bordet där Jonas?
Sommaren!
Facebook-chat (vad ska de hitta på härnäst?)
Death Cab for Cutie - Narrow Stairs (mp3)
Ha en härlig valborgsmäss!
Musikaliska fyrbåkar - och ett knippe stråkar
1. ROBERT FORSTER - THE EVANGELIST (album, 2008)
Det är i dagarna precis två år sedan Grant McLennan hastigt och tragiskt rycktes bort från jordelivet, vilket samtidigt innebar att The Go-Betweens var ett minne blott. Och därmed var alltså det sista kapitlet nedtecknat i historien om det bästa australiska bandet genom tiderna. Det kan heller inte hjälpas: varendaste gång jag plockar fram och spelar "16 lovers lane", "Spring hill fair" eller "Liberty belle and the black diamond express" (och det är påfallande ofta) är det med ett litet hugg i hjärtat utifrån den sorgsna vetskapen om det förtida slutet.
Livet går dock, på något sätt, alltid vidare. När Robert Forster nu ger ut en ny soloskiva – mer än ett decennium efter den förra – har den förändrade, ovälkomna situationen förstås gett avtryck på kompositionerna. Albumet känns också som ett nödvändigt steg framåt, bort från smärtan.
För det som så ruskigt lätt kunnat bli en förutsägbar studie i dysterhet (ni vet; ett sånt där värdigt, moget, stramt och... tråkigt album) utvecklas istället till något helt annat. "The Evangelist" är i själva verket en förtröstansfull inspelning, med den underliggande saknaden som en klangbotten. Forster har alltid varit en extraordinär textförfattare, och när han som här vistas och river om i en rik och luftig ljudbild kommer också melodierna och den buttra rösten till sin rätt. Ingen av oss som någonsin haft ett gott förhållande till The Go-Betweens kan annat än smälta inför underbara ”Let your light in, babe”, en av de sista låtar som Forster och McLennan skrev tillsammans och därmed en rörande påminnelse om ett fenomenalt samarbete.
2. JOEL ALME - A MASTER OF CEREMONIES (album, 2008) Ännu en romantisk dåre rusar in - och jag bugar förtjust. Fast innan jag verkligen hört honom, och endast tagit del av den ansenliga hajpen av ännu en västsvensk popelegant, undrade jag om det här verkligen skulle hålla. För Alme verkar ju i den svårbemästrade genren orkestrerad pop. Nästan vem som helst kan plocka in stråkar, låta smäktande och sprida bilden av sig själv som en fullblodsromantiker - men om denna position inte flyttas fram av viljan och förmågan att slingra sig undan klichéer återstår till slut bara en härmapa i barockpopens klätterträd.
Vilken tur då att jag hade fel. För Alme trippar lätt och graciöst förbi alla fallgropar. Vid de tillfällen när arrangemanget eller melodin snuddar vid det alltför välbekanta, inflikas det genast en smart vändning i takt och ton. Som om hela låtskrivarprocessen baserats på en dialogisk form; ett ständigt pågående, livligt samtal med lyssnaren och den förutvarande pophistorien.
Dessutom har Joel Alme haft modet och det goda omdömet att inte förställa sin röst och försöka efterlikna gamla crooners. Han tar ett steg tillbaka, räds inte att låta nasal och försiktig, och låter det stora och praktfulla stanna i musikens övriga beståndsdelar. Och utropstecknen på skivan är många: Förstasingeln ”The queen’s corner” bör få det att vattnas i munnen på alla fans till Divine Comedy, medan ”I never said I was brave” gestaltar känslomässig vilsenhet på en melodisk grund som är smärtsamt vacker. Ljuvligt var ordet.
3. NINA KINERT - PETS & FRIENDS (album, 2008) Stilsäkra och kompetenta singer/songwriters råder det ingen brist på i det här landet. Däremot är det, om vi ska vara ärliga, få av dessa som har tillräckligt med finess och självständighet för att sträcka sig utanför de förväntade ramarna. Nina Kinert är därvidlag ett begåvat undantag: hon låter musiken ta sig snirkliga, udda vägar och har överraskningar på lager vad gäller både arrangemang och instrumentering. På ”Pets & friends” har hon dessutom inlett ett lyckat samarbete med producenten Johan Lindström, som lyhört bidragit med rymd och detaljer som balanserar Kinerts fina melodier och sång. Grunden är nedtonad, men skenet bedrar: ”Pets & friends” är en färd utan säkerhetsbälte.
4. M83 - SATURDAYS=YOUTH (album, 2008) Anthony Gonzales dyrkan av tjocka ljudväggar av synt och gitarr, uppställda som en fond till hans ambienta sånger, har knappast upphört. Det är bara det att denna uppföljare till mäktigt symfoniska ”Before the dawn heals us” är mer finkänslig och dämpad. På gott och ont: Gonzales klarar inte alltid att hantera växlingarna mellan återhållet och överlastat, mellan lyckorus och dramatik, i försöken att tonsätta minnen från en svunnen tonårstid. Popkänslan och det nostalgiska skimret är dock svårt att inte bli betagen av.
5. PORTISHEAD - THIRD (album, 2008) Mäktigt. Mäktigare. Portishead.
Bubblare:
Trio Lligo - spelning på lördag!
The Last Shadow Puppets- "The age of the understatement” (album)
Clinic - "Do it!" (album)
Mariah Carey “I’ll be loving u long time” (albumspår, “E=MC²”)
Adam Green - "Sixes and sevens" (album)
måndag 28 april 2008
Egen kupé
Ahh! Det finns nästan inget som slår känslan av att ha en alldeles egen blogg! Här kommer ett nytt inlägg:
1. Al Wilson-Serching For the Dolphins (musik) Och vilken musik sedan! På pappret ser det inte så roligt ut. En Jimmy Webb-cover här, en Creedence-cover där, en låt som The Four Tops har gjort och så den obligatoriska Bacharach-låten. Men vänner, oj, oj vilken musikalisk tour de force den här skivan är! Al Wilson läser låtarna och sjunger dem med ett självförtroende som skulle få Tjuren från Wales att skaka av rädsla.
Bäst är Poor Side of Town som Nick Lowe gjorde en cover på, på The Convincer. Missförstå mig rätt, Nick Lowes version är bra, men Al Wilsons tagning piskar stjärt. Al Wilson leder dig som lyssnare genom låten med en mjuk elegant följsamhet som saknar motstycke. Att spela på känslosträngarna får helt plötsligt en mycket konkret innebörd.
2. The Last Shadow Puppets-The Age of Understatement (musik) Jo, den är faktiskt bra. Riktigt, riktigt bra. Stråkarna skulle få dig att gråta, Erik min franske vän.
3. The Housemartins-The Best Of... (musik) Ord känns överflödiga. När jag hör The Housemartins kan jag fortfarande känna den sprittande glädje jag upplvde när jag såg videon till låten Sheep för första gången på den tidiga kabel-TV kanalen Music Box. Så här ska bra pop smidas.
4. NYC Salsa Vol. 1 och 2 (musik)
5. The Notwist-The Devil, You + Me (musik) Mina favorittyskar är tillbaka ( och nej, det är förstås inte Modern Talking). Och vad ska jag skriva? Att de nya skivan växer? Att Neon Golden var så bra att den är hart när omöjlig att följa upp? Att Good Lies är bästa låten men att Where In This World avancerar och smyger sig på sakta sakta? Ja, precis så ska jag skriva jag. Precis så.
Bubblar
Våren (årstid)
Helsinborg (stad)
Johan Theorin-Skumtimmen (bok)
Härlig middag och musikquiz tillsammans med födelsedagsbarnet Mattias J och vänner (event)
Veroncia Maggio-Måndagsbarn (låt) En av vårens bästa låtar.
Bubblar inte
IFK Norrköping (fotboll) Men förihelvete!
1. Al Wilson-Serching For the Dolphins (musik) Och vilken musik sedan! På pappret ser det inte så roligt ut. En Jimmy Webb-cover här, en Creedence-cover där, en låt som The Four Tops har gjort och så den obligatoriska Bacharach-låten. Men vänner, oj, oj vilken musikalisk tour de force den här skivan är! Al Wilson läser låtarna och sjunger dem med ett självförtroende som skulle få Tjuren från Wales att skaka av rädsla.
Bäst är Poor Side of Town som Nick Lowe gjorde en cover på, på The Convincer. Missförstå mig rätt, Nick Lowes version är bra, men Al Wilsons tagning piskar stjärt. Al Wilson leder dig som lyssnare genom låten med en mjuk elegant följsamhet som saknar motstycke. Att spela på känslosträngarna får helt plötsligt en mycket konkret innebörd.
2. The Last Shadow Puppets-The Age of Understatement (musik) Jo, den är faktiskt bra. Riktigt, riktigt bra. Stråkarna skulle få dig att gråta, Erik min franske vän.
3. The Housemartins-The Best Of... (musik) Ord känns överflödiga. När jag hör The Housemartins kan jag fortfarande känna den sprittande glädje jag upplvde när jag såg videon till låten Sheep för första gången på den tidiga kabel-TV kanalen Music Box. Så här ska bra pop smidas.
4. NYC Salsa Vol. 1 och 2 (musik)
5. The Notwist-The Devil, You + Me (musik) Mina favorittyskar är tillbaka ( och nej, det är förstås inte Modern Talking). Och vad ska jag skriva? Att de nya skivan växer? Att Neon Golden var så bra att den är hart när omöjlig att följa upp? Att Good Lies är bästa låten men att Where In This World avancerar och smyger sig på sakta sakta? Ja, precis så ska jag skriva jag. Precis så.
Bubblar
Våren (årstid)
Helsinborg (stad)
Johan Theorin-Skumtimmen (bok)
Härlig middag och musikquiz tillsammans med födelsedagsbarnet Mattias J och vänner (event)
Veroncia Maggio-Måndagsbarn (låt) En av vårens bästa låtar.
Bubblar inte
IFK Norrköping (fotboll) Men förihelvete!
onsdag 9 april 2008
Ny sida av stan
1. Ny lägenhet (paradis) Under kåkstaden av flyttkartonger vilar paradiset. Allt här på Götalandsvägen 237 är nytt och fräscht. Det är t o m så att gatan vi bor på ännu inte finns på kartan. Bokstavligen. Min sökning efter en cykelväg från hemmaadressen till Södra station började på en helt annan del av Götalandsvägen.
Allt känns stort, ljust och rymligt, trots att kartongerna nu tar det mesta utrymmet. Badrummet har ett badkar. Ett badkar! När händerna är alltför sönderflådda och armarna ber om nåd kan man lägga sig där en timme eller två och lyssna på sin iPod. Mmmm...
2. Portishead-Third (musik) Jag är också fast. Portishead har lyckats uppdatera sitt sound och låter som... ingenting annat just nu. Det enda referens jag kommer att tänka på är Scott Walkers The Drift. Det är modig och uppkäftig musik väldigt långt från det trendkänsliga och ängsliga.
3. Födelsedag. 39 år. Jag välkomnar medelåldern med öppna armar. Och jag gör det i ett par fina brogues från Barker, som min hustru och mina föräldrar hade den goda smaken att sala ihop till. Ja, jag erkänner. Jag är sko-fetischist. Sue me.
4. U2-Red Hill Mining Town (musik)Det kan vara så att Arenan värjer sig, men i min bok är The Joshua Tree världsförbättrarnas största stund. Och Bono har aldrig låtit mer innerlig än i den här låten.
5. Monica Zetterlund-Ett lingon som satts i ett cocktailglas (musik) Den här 6-cd boxen är kanske mitt livs bästa skivköp. Hittade den begagnad på Vaxkupan i Norrköping, i oförskämt bra skick. CD-skivorna är gjorda i guld.
Monicas röst fick ge mig och frugan lite svalka när vi packade upp kartonger i måndags.
Bubblare:
Dubstar-Not So Manic Now (låt)
Black Sabbath-Mob Rules (musik)
Tobbe baby (vän) Med armar av stål.
Umeå (stad) I diset av en Gimlet var allt som förut men ändå inte. Som gäst hos verkligheten på Hotel Royal var jag inte mer än en just en gäst i min gamla hemstad.
Jean-Michel Jarre- Equinoxe (musik) Sebastien Tellier har punktmarkerat J-M Jarre inför sin senaste skiva.
Cykel (fordon) Premiärtur från Älvsjö idag fredagen den 11 april. Det tog 25 minuter. Helt ok.
Allt känns stort, ljust och rymligt, trots att kartongerna nu tar det mesta utrymmet. Badrummet har ett badkar. Ett badkar! När händerna är alltför sönderflådda och armarna ber om nåd kan man lägga sig där en timme eller två och lyssna på sin iPod. Mmmm...
2. Portishead-Third (musik) Jag är också fast. Portishead har lyckats uppdatera sitt sound och låter som... ingenting annat just nu. Det enda referens jag kommer att tänka på är Scott Walkers The Drift. Det är modig och uppkäftig musik väldigt långt från det trendkänsliga och ängsliga.
3. Födelsedag. 39 år. Jag välkomnar medelåldern med öppna armar. Och jag gör det i ett par fina brogues från Barker, som min hustru och mina föräldrar hade den goda smaken att sala ihop till. Ja, jag erkänner. Jag är sko-fetischist. Sue me.
4. U2-Red Hill Mining Town (musik)Det kan vara så att Arenan värjer sig, men i min bok är The Joshua Tree världsförbättrarnas största stund. Och Bono har aldrig låtit mer innerlig än i den här låten.
5. Monica Zetterlund-Ett lingon som satts i ett cocktailglas (musik) Den här 6-cd boxen är kanske mitt livs bästa skivköp. Hittade den begagnad på Vaxkupan i Norrköping, i oförskämt bra skick. CD-skivorna är gjorda i guld.
Monicas röst fick ge mig och frugan lite svalka när vi packade upp kartonger i måndags.
Bubblare:
Dubstar-Not So Manic Now (låt)
Black Sabbath-Mob Rules (musik)
Tobbe baby (vän) Med armar av stål.
Umeå (stad) I diset av en Gimlet var allt som förut men ändå inte. Som gäst hos verkligheten på Hotel Royal var jag inte mer än en just en gäst i min gamla hemstad.
Jean-Michel Jarre- Equinoxe (musik) Sebastien Tellier har punktmarkerat J-M Jarre inför sin senaste skiva.
Cykel (fordon) Premiärtur från Älvsjö idag fredagen den 11 april. Det tog 25 minuter. Helt ok.
torsdag 27 mars 2008
Lista våren 2008
1. Veronica Maggio-Måndagsbarn (låt) Det sveper en våg av sixties-soul över den kvinnliga delen av musikvärlden dessa dagar. Amy Winehouse, Duffy och vår egen lilla Veronica Maggio. Det här är en söt liten låt som jag går igång så smått på.
2. Deep Purple-In Rock (skiva) Klassiker.
3. Suede- Dog Man Star (skiva) Lyssnar väldigt sällan på Suedes första skiva. Tycker upplägget på skivan är lite trist med varannan snabb låt och varannan långsam. Var och en för sig är låtarna på den skivan fenomenala men som skiva betraktat blir den lite odynamisk. Den här plattan håller dock hela vägen igenom. Den är storstadsromantisk, vacker, skitig; kall och varm på samma gång.
4. Kate Bush-Hounds of Love (skiva) Klassiker.
5. The Notwist-Neon Golden (skiva) Klassiker.
Bubblare:
Trosa (stad)
Ny lägenhet (boende) Nu bara en vecka bort.
Erik D med familj tillbaka i Sverige.
Punkt Medis (bibliotek) Fortfarande min Sugar Daddy när det gäller att scora skivor.
tisdag 18 mars 2008
Pure pop for now people!
Efter en hel vecka av eländig hosta och feber, fattar jag nytt mod. Med popen som drivkraft och medicin.
1) Nick Lowe - "Jesus of Cool" [30th Anniversary Edition] (återutgåva, 1978; 2008)
Tiderna måtte ha förändrats. När jag i de sena tonåren började leta tidiga Nick Lowe-lp's var det inga som helst problem att komma över det mesta, för nästan skamligt billig penning dessutom. Ja, till och med Rockpile-plattan - med den rara bonussingeln! - hamnade i min ägo för under femtiolappen på någon skivmässa. Idag är situationen annorlunda, prisbilden likaså, och det är bara att hoppas att denna förstärkta kreddfaktor och efterfrågan kan medföra att en ny generation upptäcker den vidunderliga kraften i "Jesus of Cool". Och chanserna till det har förstås ökat betydligt med den här trettioårsjubilerande specialversionen. Det här är den sortens återutgåva som är en absolut nödvändighet både för ärrade fans och nytillkomna lyssnare; utökad som den är med tio bonusspår, varav åtskilliga har en rättmätigt legendarisk status. (Okej, de flesta av dessa fanns i och för sig med redan på raritets-samlingen "The Wilderness Years" (1991), och diehard-fansen äger redan de singlar och EP på vilka de dök upp första gången. Men ändå: placerade i detta specifika sammanhang kommer låtarna än mer till sin rätt.)
Klart är, under alla omständigheter, att ingen Lowe-aficionado klarar sig utan "I Love My Label", "I Don't Want the Night to End", "Born a Woman" och "Rollers Show".
Och ingen popvän klarar sig utan "Jesus of Cool", fortfarande en märkvärdig, unik lyckträff i kombinationen av gammaldags lo fi-produktion, självironisk framtoning, humorfylld texthantering och en allt genomströmmande kärleksförklaring till popmusiken som kommunikationsform. Dessutom med en ovanlig lätthet i hela uttrycket; som om albumets snabba tillkomsthistoria ytterligare förstärkte den opretentiösa och genuint charmfulla karaktären. I avdelningen gitarrpop med glimten i ögat och hjärtat på det rätta stället blir det faktiskt inte mycket bättre. Höjdpunkter, på en skiva fullpackad av dem: "Marie Provost" (med textraden "she was a winner, that became her doggie's dinner"); "Tonight"; "Little Hitler" och - ni har gissat det - "I Love the Sound of Breaking Glass".
Lyssna på hela återutgåvan, streamad, här
2) The Five Stairsteps - "Ooh Child" (låt, 1970)
Jättehitten och soulklassikern som alla minns Chicagos skönsjungande familjekonstellation för. En karriärsdefinierande stund om någon, även om Jacksons i det här skedet redan var på väg att ta över hedersbeteckningen "The First Family of Soul" från syskonen Burke. "Ooh Child" är alltjämt en orubbligt upplyftande sång, som visade att mentorskapet från Curtis Mayfield hade gjort nyttiga avtryck.
(Kul klipp med gruppen här.)
3-4) "In the Valley of Elah" (film, 2007); "The Three Burials of Melquiades Estrada" (film, 2005).
Många lär gå och se honom som luttrad sheriff i "No Country for Old Men", men den som verkligen vill uppleva Tommy Lee Jones i absolut högform kan med fördel välja dessa två vemodiga studier av besatthet och sönderfallande självbild. I Paul Haggis "In the valley of Elah" är Jones mästerlig i en komplex, djupt lodande gestaltning av en pensionerade sergeant på jakt efter sanningen bakom sonens död, efter dennes återkomst från Irak. Filmen kan ses som ett samtida ödesspel, med den höga ambitionen att åskådliggöra de förödande psykologiska och moraliska följder kriget får på de individer som deltar i det. Och Haggis lyckas gott med sin strävan.
Också i "The three burials..." befinner sig Jones i sitt rätta element, i en roll vars patos är lika skarpt utmejslat som de fårade dragen i ansiktet. Det är därtill hans regidebut, och inte minst historieberättandet och de svepande bilderna från ett kargt västligt Texas imponerar i sin tyngd och storslagenhet. Historien - om en ung mexikansk rancharbetare, som skjuts till döds av en gränspolis, och de försök att bringa rättvisa och anständig begravning som leds av den oskyldigt dödades vän och förman (spelad av Jones) - är engagerande i sig, men det är stämningsbyggandet och filmens utveckling till en samtida, tragisk och ödesmättad western som dröjer sig kvar längst. Mycket sevärt.
5) Hercules and Love Affair - "Hercules and Love Affair" (cd, 2008)
Med lika mycket glamourkänsla som vemod utkristalliseras Andrew Butlers ystra projekt till en stjärnögd åminnelse av klassisk New York-disco i tryggt mellantempo. Vissa trumbeats pekar framåt, eller åtminstone sidledes, men det mesta övriga här - Arthur Russell-turneringarna, de discofunkiga partierna och nickandet till housemusikens pionjärer - utförs med platåskorna fast och stolt klistrade till Manhattans själfyllda och queera dansgolvshistoria. Brokigt, ömsint och - ja, inte helt fullgånget kanske. Men Antony Hegarty lyckas ändå, snudd på egenhändigt, göra detta till en händelse av rang.
Bubblare:
* Inner City ”Big fun (Simian Mobile Disco remix)” (singel)
* Jaymay "Autumn Fallin'" (cd)
* The Incredible String Band "The 5000 Spirits or the Layers of the Onion" (klassiker)
* The Ruby Suns "Sea Lion" (cd)
* Håkan Hellström "För sent för Edelweiss" (kommande. mycket, mycket snart...)
1) Nick Lowe - "Jesus of Cool" [30th Anniversary Edition] (återutgåva, 1978; 2008)
Tiderna måtte ha förändrats. När jag i de sena tonåren började leta tidiga Nick Lowe-lp's var det inga som helst problem att komma över det mesta, för nästan skamligt billig penning dessutom. Ja, till och med Rockpile-plattan - med den rara bonussingeln! - hamnade i min ägo för under femtiolappen på någon skivmässa. Idag är situationen annorlunda, prisbilden likaså, och det är bara att hoppas att denna förstärkta kreddfaktor och efterfrågan kan medföra att en ny generation upptäcker den vidunderliga kraften i "Jesus of Cool". Och chanserna till det har förstås ökat betydligt med den här trettioårsjubilerande specialversionen. Det här är den sortens återutgåva som är en absolut nödvändighet både för ärrade fans och nytillkomna lyssnare; utökad som den är med tio bonusspår, varav åtskilliga har en rättmätigt legendarisk status. (Okej, de flesta av dessa fanns i och för sig med redan på raritets-samlingen "The Wilderness Years" (1991), och diehard-fansen äger redan de singlar och EP på vilka de dök upp första gången. Men ändå: placerade i detta specifika sammanhang kommer låtarna än mer till sin rätt.)
Klart är, under alla omständigheter, att ingen Lowe-aficionado klarar sig utan "I Love My Label", "I Don't Want the Night to End", "Born a Woman" och "Rollers Show".
Och ingen popvän klarar sig utan "Jesus of Cool", fortfarande en märkvärdig, unik lyckträff i kombinationen av gammaldags lo fi-produktion, självironisk framtoning, humorfylld texthantering och en allt genomströmmande kärleksförklaring till popmusiken som kommunikationsform. Dessutom med en ovanlig lätthet i hela uttrycket; som om albumets snabba tillkomsthistoria ytterligare förstärkte den opretentiösa och genuint charmfulla karaktären. I avdelningen gitarrpop med glimten i ögat och hjärtat på det rätta stället blir det faktiskt inte mycket bättre. Höjdpunkter, på en skiva fullpackad av dem: "Marie Provost" (med textraden "she was a winner, that became her doggie's dinner"); "Tonight"; "Little Hitler" och - ni har gissat det - "I Love the Sound of Breaking Glass".
Lyssna på hela återutgåvan, streamad, här
2) The Five Stairsteps - "Ooh Child" (låt, 1970)
Jättehitten och soulklassikern som alla minns Chicagos skönsjungande familjekonstellation för. En karriärsdefinierande stund om någon, även om Jacksons i det här skedet redan var på väg att ta över hedersbeteckningen "The First Family of Soul" från syskonen Burke. "Ooh Child" är alltjämt en orubbligt upplyftande sång, som visade att mentorskapet från Curtis Mayfield hade gjort nyttiga avtryck.
(Kul klipp med gruppen här.)
3-4) "In the Valley of Elah" (film, 2007); "The Three Burials of Melquiades Estrada" (film, 2005).
Många lär gå och se honom som luttrad sheriff i "No Country for Old Men", men den som verkligen vill uppleva Tommy Lee Jones i absolut högform kan med fördel välja dessa två vemodiga studier av besatthet och sönderfallande självbild. I Paul Haggis "In the valley of Elah" är Jones mästerlig i en komplex, djupt lodande gestaltning av en pensionerade sergeant på jakt efter sanningen bakom sonens död, efter dennes återkomst från Irak. Filmen kan ses som ett samtida ödesspel, med den höga ambitionen att åskådliggöra de förödande psykologiska och moraliska följder kriget får på de individer som deltar i det. Och Haggis lyckas gott med sin strävan.
Också i "The three burials..." befinner sig Jones i sitt rätta element, i en roll vars patos är lika skarpt utmejslat som de fårade dragen i ansiktet. Det är därtill hans regidebut, och inte minst historieberättandet och de svepande bilderna från ett kargt västligt Texas imponerar i sin tyngd och storslagenhet. Historien - om en ung mexikansk rancharbetare, som skjuts till döds av en gränspolis, och de försök att bringa rättvisa och anständig begravning som leds av den oskyldigt dödades vän och förman (spelad av Jones) - är engagerande i sig, men det är stämningsbyggandet och filmens utveckling till en samtida, tragisk och ödesmättad western som dröjer sig kvar längst. Mycket sevärt.
5) Hercules and Love Affair - "Hercules and Love Affair" (cd, 2008)
Med lika mycket glamourkänsla som vemod utkristalliseras Andrew Butlers ystra projekt till en stjärnögd åminnelse av klassisk New York-disco i tryggt mellantempo. Vissa trumbeats pekar framåt, eller åtminstone sidledes, men det mesta övriga här - Arthur Russell-turneringarna, de discofunkiga partierna och nickandet till housemusikens pionjärer - utförs med platåskorna fast och stolt klistrade till Manhattans själfyllda och queera dansgolvshistoria. Brokigt, ömsint och - ja, inte helt fullgånget kanske. Men Antony Hegarty lyckas ändå, snudd på egenhändigt, göra detta till en händelse av rang.
Bubblare:
* Inner City ”Big fun (Simian Mobile Disco remix)” (singel)
* Jaymay "Autumn Fallin'" (cd)
* The Incredible String Band "The 5000 Spirits or the Layers of the Onion" (klassiker)
* The Ruby Suns "Sea Lion" (cd)
* Håkan Hellström "För sent för Edelweiss" (kommande. mycket, mycket snart...)
fredag 14 mars 2008
Neil Hannon-bonanza!
1. Neil Hannon (man)
I brist på ny musik (jag är just nu helt jävla lost på det området) har jag kört igenom alla gamla Divine Comedy-skivor och här kommer en lista på hans 32 sämsta låtar... närå, snarare har jag återupptäckt och omvärderat de album jag tidigare tyckte var rätt svaga (tex Regeneration) och konstaterat att de tidiga, Merchant/Ivory-samplande, namedroppande, urbrittiska, litterära skivorna håller fantastiskt bra än. "Your Daddy's Car", från andra skivan Liberation, blir jag fortfarande alldeles tårögd av - det var mitt första möte med Neil Hannon, courtesy of Mattiaz som hade med den på ett av sina sublima blandband från tidigt 90-tal (jag har Mz att tacka för att han öppnat mina ögon och öron för så oerhört mycket annan musik - Momus, My Bloody Valentine, Stereolab to name but a few - men that's another story). Och både Liberation och Promenade är fulla av den här typen av smarta, stjärnögda och vanvettigt romantiska små låtar.
2. Our Mutual Friend (låt)
Den här låten har varit uppe på HiFive tidigare, jag vet att Jonken avgudar den. I stark konkurrens lär det här vara Hannons allra bästa låt. En i grunden rätt trivial historia (Hannon/berättarjaget är på fest, blir introducerad för en toppentjej av en gemensam vän, de snackar hela kvällen, dansar, hamnar i säng - och så slutar det i stor olycka) som Hannon upphöjer till stor, smärtsam konst med hjälp av ett av hans allra mäktigaste stråkarrangemang, och förstås sin gudabenådade pipa - han har nog aldrig sjungit bättre. Jag får helt ärligt total gåshud varenda gång han kommer fram till upplösningen på dramat - det är så fruktansvärt knäckande.
Här sjunger han den på Friday Night with Jonathan Ross, med stråkar och allt, och det är lika bra som albumversionen. (Ni som kan låten (Erik & Jonas?), notera att han ändrat texten mot slutet och slänger in en Walker Bros-hyllning - är detta "the song that I can't sing anymore" på riktigt, månne?)
3. Absent Friends (låt)
Titelspår på DC:s album från 2004 och en av Hannons mest älskvärda och snyggt formulerade låtar, kan det bli annat när han lyckas pressa in Oscar Wilde, Jean Seberg och Steve McQueen i samma låt?
4. Victory for the Comic Muse (cd)
Hannons senaste album från 2006 har en snorsnygg titel, klockren omslagsdesign (Hannon poserar på olika vintage-frimärken) men är jämte Fin de Siecle hans svagaste album, tyvärr. När Hannon är som sämst låter han sin smarta, spränglärda, lillgamla sida ta över, med putslustiga och lätt krystade trallor som dystert resultat ("A Drinking Song" från Promenade är kanske det värsta exemplet). Så också på det här albumet, som är fyllt med elegant formulerade men ystert klämkäcka bagateller som "Mother Dear" (om hur han inte klarar av att ljuga för lilla mamma) och "Arthur C. Clarke's Mysterious World" (om hur hans tjej är så himla söt men bah typ jätteknasig). Men man får ge skivan några ytterligare lyssningar och vaska fram guldkorn som melankoliska ”Lady of a Certain Age” (en av hans allra mest ”mogna” låtar).
5. My Lovely Horse (video)
Hannon är ju polare med den briljanta irländska manusförfattaren Graham Linehan som haft ett finger med i ett gäng av de senare årens allra bästa brittiska komediserier (Father Ted, The IT Crowd, Black Books, Big Train, Brass Eye) och de har samarbetat flera ggr, bla med signaturmelodin för Father Ted (en instrumental version av "Songs of love" från Casanova). Och när Ted och Dougal ska ställa upp för Irland i Eurovision Song Contest skrev Hannon låten "My Lovely Horse" direkt till serien. Videon är, i synnerhet om man är ett Father Ted-fan, klockren.
BUBBLAR:
A Short Album About Love (cd-97) - Det här är den enda DC-albumet jag inte har, det blev kvar hos "fel" person när mitt förra förhållande kraschade för snart tio år sen. Jag saknar det.
"Lost Property" (låt från Regeneration) - vete tusan om nån annan än Neil Hannon kan rabbla upp alla prylar han tappat bort under årens lopp ("Gym-kits and trainers / Asthma inhalers / Silk-cuts and Bennies /Ten-packs and twenties") och få det att låta såhär vackert. En fantastisk låt.
"Don't Look Down" - Hannon fastnar i pariserhjul och retar upp Gud. Lysande text.
"Sweden" -- pampig hyllning till Sverige ("Safe and clean and green and modern / Bright and breezy, free and easy / Sweden, Sweden, Sweden, in Sweden") som Hannon (förstås) inledde med när DC spelade live på salig Studion. Det bör ha varit hösten -98 eller våren -99 och jag minns det som en fantastisk konsert.
Nocturnal
Eftersom jag är vän av fylla så skriver jag i vanlig ordning en lista då sinnet är begränsat till öl och E-E-E!
1. Big Train (tv)
En sann efterkakahöjdare är att titta på gamla sköna klipp med Simon Pegg och co. Jag och Tage Danie....Henrik har haft mycket kul åt dessa klipp....serien är väldigt ojämn men topparna gör det värt att kolla in...
http://www.youtube.com/watch?v=zn6Z9djh8eA&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=N0sEHFeFsdE&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=wcMuTsBFQTE
2. dEUS (musik)
dEUS numera är inte i närheten av vad de en gång var men nya singel med gästsång av Karin Dreijer funkar väl sådär...slår dock hellre på nån gammal fralla med bandet om det skall till att njutas. Här är iaf nya singeln...
http://www.youtube.com/watch?v=h9OILKwaFNA
Och här är en gammal goding...
http://www.youtube.com/watch?v=OgefVJI9fDM
3. Zita Swoon (musik)
Något bajsnödigt kladdar jag mig fast vid belgiskt alternativ musik och listar Zita Swoon. Återigen är detta skrivet vid sen hemkomst så jag skippar namnet på snubben som tidigare spelade med just dEUS men han har som ni musikvetare redan har koll på ett "nytt" band sedan hundra år tillbaka. De släppte iaf ett album sent förra året som växer vid varje lyssning men jag fastnade direkt för denna enormt kärleksfulla flört med baugettens och även härskaren i djungelns land - Jauques Giraffs hemland Frankrike. Detta är singelversionen som inte riktigt ger låten rättvisa. Hehe egentligen har jag ingen aning om hur mycket den handlar just om Frankrike....men sjunger man på franska får man skylla sig själv...den handlar om något mustigt paradis i alla fall:)
http://www.youtube.com/watch?v=43bg8NzzqvE
4. Mattias från Dalarna (en rolig vän)
Vän av ordning hatar precis som jag filmen Anger Management..jag och Herr o Fru Conan såg eländet på bio en gång i tiden då inget annat fanns att se. Det var längesedan jag mådde så fysiskt illa av att en film sög bajstrumma så pass som detta vidriga spektakel. Filmeländet visades på trean för några veckor sedan och jag beklagade mig ljudligt över detta faktum...en skojfrisk vän gjorde mig påmind om hur fruktanvärd film detta faktiskt är genom att skicka mig detta klipp...se och kräks...har nog aldrig fått ett mer träffande mail någonsin.
http://www.youtube.com/watch?v=loWrI1FneSM
5. Lost säsong 3
Nu när säsong fyra trampat igång glider jag in på s. 3 och trycker 23 avsnitt på mindre än två dygn...var väldigt ointresserad men började ändå kolla in...det blev all-instämning och jag tyckte om det jag såg...extremt ojämnt och lite skönt småkrystat många gånger men jag köpte det ändå...nu skulle jag helst vilja att säsong fyra var över så att jag kunde maratonglutta på den oxå...men får väl vänta ett år tills den visats klart.
Bubblar:
Skål!!!
1. Big Train (tv)
En sann efterkakahöjdare är att titta på gamla sköna klipp med Simon Pegg och co. Jag och Tage Danie....Henrik har haft mycket kul åt dessa klipp....serien är väldigt ojämn men topparna gör det värt att kolla in...
http://www.youtube.com/watch?v=zn6Z9djh8eA&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=N0sEHFeFsdE&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=wcMuTsBFQTE
2. dEUS (musik)
dEUS numera är inte i närheten av vad de en gång var men nya singel med gästsång av Karin Dreijer funkar väl sådär...slår dock hellre på nån gammal fralla med bandet om det skall till att njutas. Här är iaf nya singeln...
http://www.youtube.com/watch?v=h9OILKwaFNA
Och här är en gammal goding...
http://www.youtube.com/watch?v=OgefVJI9fDM
3. Zita Swoon (musik)
Något bajsnödigt kladdar jag mig fast vid belgiskt alternativ musik och listar Zita Swoon. Återigen är detta skrivet vid sen hemkomst så jag skippar namnet på snubben som tidigare spelade med just dEUS men han har som ni musikvetare redan har koll på ett "nytt" band sedan hundra år tillbaka. De släppte iaf ett album sent förra året som växer vid varje lyssning men jag fastnade direkt för denna enormt kärleksfulla flört med baugettens och även härskaren i djungelns land - Jauques Giraffs hemland Frankrike. Detta är singelversionen som inte riktigt ger låten rättvisa. Hehe egentligen har jag ingen aning om hur mycket den handlar just om Frankrike....men sjunger man på franska får man skylla sig själv...den handlar om något mustigt paradis i alla fall:)
http://www.youtube.com/watch?v=43bg8NzzqvE
4. Mattias från Dalarna (en rolig vän)
Vän av ordning hatar precis som jag filmen Anger Management..jag och Herr o Fru Conan såg eländet på bio en gång i tiden då inget annat fanns att se. Det var längesedan jag mådde så fysiskt illa av att en film sög bajstrumma så pass som detta vidriga spektakel. Filmeländet visades på trean för några veckor sedan och jag beklagade mig ljudligt över detta faktum...en skojfrisk vän gjorde mig påmind om hur fruktanvärd film detta faktiskt är genom att skicka mig detta klipp...se och kräks...har nog aldrig fått ett mer träffande mail någonsin.
http://www.youtube.com/watch?v=loWrI1FneSM
5. Lost säsong 3
Nu när säsong fyra trampat igång glider jag in på s. 3 och trycker 23 avsnitt på mindre än två dygn...var väldigt ointresserad men började ändå kolla in...det blev all-instämning och jag tyckte om det jag såg...extremt ojämnt och lite skönt småkrystat många gånger men jag köpte det ändå...nu skulle jag helst vilja att säsong fyra var över så att jag kunde maratonglutta på den oxå...men får väl vänta ett år tills den visats klart.
Bubblar:
Skål!!!
Det svänger, katten!
1. Duffy-Rockferry (musik) Visst, det är inget särskilt originellt med Duffys tillbakablickande Stax-soul men jag faller som en fura ändå. Snygga melodier, fenomenal sång och en jävligt snygg produktion gör ändå att musikåret 2008 plötsligt känns lite roligare. Och videon till Mercy! Good lord! Fortfarande snygg, fortfarande tassel-loafers, Fred Perry och eld under fötterna.
2. Hercules and Love Affair (musik) Jag skuggar Jocke och tar en till från hans lista. Så här ska disco låta 2008. Så här ska disco alltid låta. Rökarna med Antony från Antony And The Johnsons är naturligtvis bäst på skivan.
3. Erykah Badu-New Amerykah Part 1 (4th World War) (musik)
4. Ian Rankin-Exit Music (bok) Det är Rankin och det är bra. Dock inte lika het som de första böckerna jag läste om Rebus. Känns ibland som Rankin går på autopilot. Men han är fortfarande förmågan att fånga sina läsare.
5. Sébastien Tellier-Sexuality (musik) Ok, lite fusk. Har bara hunnit halvvägs genom skivan men ännu så länge låter det, eh, sensuellt.
Bubblar
Lägenheten såld (bostad) Äntligen! Inte riktigt till det pris frugan och jag hade hoppats på men nu är kontraktet skrivet och klart. Nu förbereder vi oss för flytten söderut till Älvsjö. Jippeeee!
Ruby Suns-Sea Lion (musik) Flummigt.
Tomas Andersson Wij-En sommar på speed (musik) Oj, vad han har fått stryk för sin senaste platta, den gode Tomas Andersson Wij! Oförtjänt tycker jag, som gillar den lille pretentiösa elegantens musik. En fin tolkning av Andreas Mattssons låt Summer of Speed höjer helheten ytterligare ett snäpp. Och stråkarna förstås. Det finns vackra stråkar i varje låt. Det gillar jag.
Lords of Dogtown (film)
onsdag 27 februari 2008
Lista v. 10
1. Richard Ford-The Lay of The Land (roman) Det tog till s. 72. Sedan var jag fast i Frank Bascombes värld igen. Det här är tredje och avslutande delen i en trilogi om sportjournalisten, numera fastighetsmäklaren Frank Bascombe. Det här är ingen lätt läsning. Handlingen består till 90% av Frank Bascombes inre monolog, och den pendlar vilt mellan nu och dåtid, dagsaktuella företeelser (i det här fallet är dagsaktuellt någon gång vid valet då George Bush Jr vann sitt första val) och minnen från förr.
Frank Bascombe har kommit fram till slutet av sin livs resa. Han har fått beskedet att han har prostata-cancer, vilket förklarar mycket av hans pendlande i minnet.
När man väl knäckt koden är det en härlig läsupplevelse man har framför sig och framförallt en otroligt rolig läsning. Richard Ford skriver med en så svart humor att jag allt som oftast kommer på mig själv med att skratta högt när jag läser. Det är ett mycket gott betyg till en bok om en 55-årig man som står för döden.
2. V/A-This Is Lovers Rock (musik) Lover Rock har varit en riktigt bespottad genre inom reggaen. Den var som störst bland exil-jamaicanerna i London i början och mitten av 1970-talet. Den uppstod egentligen som en reaktion mot roots-reggaen. De som reagerade mot roots-reggaen tyckte det var för lite kärlek i den religiösa och militanta musiken som kom från Jamaica vid den här tiden. Istället för Jah love ville man höra om sweet smooth love. Livet som exil-jamaican var hårt nog utan att man behövde påminnas om att man var en poor sufferah. Inspirationen till Lovers Rock kom, som alltid inom reggaen från USA, och Philly soulen.
Den här samlingen presenterar en hel drös av mer eller mindre kända masterpieces inom genren. Det är sött, det är soft och det är smoooooth, man.
3. Dusty Springfield-Dusty...Definitely (musik)
4. El Guincho-Alegranza (musik) Herr Lång har redan skrivit allt som behöver skrivas. Jag vill bara tillägga ett ord: party!
5. James Carr-The Complete Goldwax Singles (musik) Oj, jag visste inte att jag saknat James Carr så mycket. En fin samling från Kent. Förstås.
Bubblar
No Country For Old Men (film) Så fruktansvärt bra. Det är dags att springa iväg till biblioteket och låna på sig lite Cormac McCarthy igen, tror jag.
There Will Be blood (film) Så fruktansvärt bra. Daniel Day-Lewis närvaro tränger igenom varje millimeter av filmduken eller TV-rutan. Det var länge sedan jag såg en skådespelare så helt uppfylld av och i symbios med sin rollkaraktär. Oscarn för Bästa manliga huvudroll hamnade i helt rätt händer.
Ian Rankin-Exit Music (bok) Ligger och väntar vackert på mitt nattduksbord. Ska sätta tänderna i den när jag är klar med Frank Bascombe. Sista kapitlet om Rebus enligt författaren själv. Exit music, visst är det en Radiohead-låt BTW?
söndag 24 februari 2008
Fem brokiga favoriter
Ungdomlig folkpop, åldrande crooning, spansk galenskap och västkustens eleganter: allt platsar på veckans lista!
1. Laura Marling - "Alas I Cannot Swim" (album; Virgin/EMI, 2008)
Med förbluffande självklarhet och en avväpnande lockelsekraft etsar sig sångerna på Laura Marlings debutalbum fast, för att sedan aldrig släppa taget. Nätt och jämnt gammal nog att rösta, har denna brittiska folkpopbegåvning redan hittat en pregnans och lätthet i uttrycket som skulle göra åtskilliga veteraner avundsjuka. Enkelt och precist broderas hennes akustiska gitarr och väna röst ut till en lyrisk vävnad, som ges färg av de förtroliga texterna. Och allt utförs med en chosefri nyfikenhet på ordens och musikens inneboende möjligheter, långt ifrån präktighet och traditionsvördnad. Jag har (i vanliga fall) en toleranströskel för mysig, raggsocksvarm folkmusik - men detta glider hemtamt in i farstun, utan att jag störs detta minsta.
2. Frank Sinatra - "The Gal That Got Away/It Never Entered My Mind" (albumspår; "She Shot Me Down", Reprise, 1981)
3. Frank Sinatra - "Everything Happens to Me" (låt, 1981)
Det brukar sägas att "She Shot Me Down" är det sista stora Sinatra-albumet. Själv säger jag att det är en sanning med modifikation. Bra låtar saknas bevars inte, och Ol' Blue Eyes anpassar skickligt sin väderbitna röst till det balladinriktade materialet. Däremot är Don Costas arrangemang lite för stolpiga (och en del av insjungningarna för rutinmässiga) för att det ska vara befogat med verkliga superlativ.
När jag och Jonken för några somrar sedan ville leka Rhino Umeå Inc., och såg till att egenhändigt sätta samman och bränna en 6-cdbox över Sinatras främsta inspelningar från Capitol- och Reprise-åren, kom för övrigt bara en låt från detta album med ("A Long Night"). Och jag får väl skylla på de stora mängderna rödvin som konsumerades den kväll då låtvalen klubbades, för pinsamt nog ignorerade vi den allra bästa låten här: medleyt på "The Gal That Got Away" och "It Never Entered My Mind". Det är det ögonblick då både skivan och den oöverträffade gestaltaren Sinatra lever upp på riktigt allvar; plötsligt borrar han sig ner i det förflutna och axlar rollen som en modstulen, övergiven och överårig ladies man, med glansdagarna bakom sig.
Och som han gör det! Det är inte fel att påstå att Judy Garland stått för de främsta tolkningarna av "..Got Away" (njut av hennes mest minnesvärda framförande av låten här !), men när den åldrande Frank Sinatra återvänder till denna låt för första gången sedan 1954, och dessutom flätar ihop den med en oförglömlig ballad från "In the Wee Small Hours"-plattan... ja, då formas en silvrig och praktfull ram runt minnesbilderna. Det är förresten inte bara frågan om hågkomst, utan det är lika mycket begynnande dödsångest som uttrycks. Särskilt i de utdragna stavelserna i inledningsraderna:
The night is bitter
The stars have lost their glitter
The winds grow colder
Suddenly you're a lot older
Oförglömligt var ordet. Historien slutar emellertid inte där, för på samma dag (den 8 april 1981, närmare bestämt) spelades en annan gammal kär låt in på nytt: "Everything Happens to Me", nu med Gordon Jenkins som arrangör och dirigent i studion. Sinatra hade gjort den på skiva så tidigt som 1941, men det är denna mogna inspelning som i mitt tycke förtjänar att kallas den definitiva. Tom Adair hade förbättrat den slitna texten, och den hjärtslitande uppriktigheten i Sinatras framförande når långt bortom vanlig självömkan och melankoli, till en nivå av, ja, sammanbitet konstaterande. Lyssna bara på hur han sjunger "I fell in love just once... and then it had to be with you...", och lyckas få det att låta som den både sorgligaste och mest ofrånkomliga händelsen i sitt liv.
Det är sådana stunder som förklarar varför det fortfarande anordnas seminarier och trycks tjocka antologier om Frank Sinatras fraseringskonst och förmåga att behandla sångtexter som en skådespelare behandlar ett manus.
Av för mig okända - och helt obegripliga - skäl utelämnades dock detta mästerliga stycke från det färdiga albumet. Men Sinatra rådde sent om sider bot på misstaget, när han såg till att själv plocka med, och rentav namnge samlingsskivan "Everything Happens to Me" (1996), efter versionen ifråga. Det finns massvis av samlingar med Sinatra, men just denna - som enbart omfattar Reprise-åren, och högst medvetet riktar in sig på de blåaste balladerna - återvänder jag oftast till. Just för att det inte är en vanlig, splittrad hitkavalkad, utan tvärtom en samling som tematiskt hänger ihop. Ibland blir det faktiskt bäst om artisten får fria händer att plocka guldkornen ur det egna materialet.
4. El Guincho - "Alegranza" (album; Discoteca Océano, 2007)
Samplingsglad och vanvettigt inspirerande upptäcksfärd med spanske Pablo Díaz-Reixa. En skiva som sprakar av färger och fantasi, med körer och oberäkneliga rytmer sammanflätade i snygg symbios. Har fått åtskilliga tyckare att prata om "Barcelonas svar på Panda Bear", vilket väl i och för sig är en hygglig jämförelse, men den missar att El Guincho har en ännu bredare infallsvinkel - och faktiskt inte påminner om så mycket annat. Överhuvudtaget.
5. Pacific! - "Reveries" (album; Dolores/ EMI, 2008)
Göteborgspop med slickade elektronicainslag och vokalharmonier, som mentalt tömmer garderoben på seglarskor och pikettröjor? Cynikern i mig säger "gårdagens nyheter" och "yacht rock är SÅÅÅ 2005". Popälskaren i mig gläds över att denna eleganta blandning fungerar rätt bra. Och ett band som får en att tänka på Jeff Lynne, Dennis Wilsons soloalbum och Ola Håkanssons åttiotal - samtidigt - kan ju inte vara obegåvat.
1. Laura Marling - "Alas I Cannot Swim" (album; Virgin/EMI, 2008)Med förbluffande självklarhet och en avväpnande lockelsekraft etsar sig sångerna på Laura Marlings debutalbum fast, för att sedan aldrig släppa taget. Nätt och jämnt gammal nog att rösta, har denna brittiska folkpopbegåvning redan hittat en pregnans och lätthet i uttrycket som skulle göra åtskilliga veteraner avundsjuka. Enkelt och precist broderas hennes akustiska gitarr och väna röst ut till en lyrisk vävnad, som ges färg av de förtroliga texterna. Och allt utförs med en chosefri nyfikenhet på ordens och musikens inneboende möjligheter, långt ifrån präktighet och traditionsvördnad. Jag har (i vanliga fall) en toleranströskel för mysig, raggsocksvarm folkmusik - men detta glider hemtamt in i farstun, utan att jag störs detta minsta.
2. Frank Sinatra - "The Gal That Got Away/It Never Entered My Mind" (albumspår; "She Shot Me Down", Reprise, 1981) 3. Frank Sinatra - "Everything Happens to Me" (låt, 1981)
Det brukar sägas att "She Shot Me Down" är det sista stora Sinatra-albumet. Själv säger jag att det är en sanning med modifikation. Bra låtar saknas bevars inte, och Ol' Blue Eyes anpassar skickligt sin väderbitna röst till det balladinriktade materialet. Däremot är Don Costas arrangemang lite för stolpiga (och en del av insjungningarna för rutinmässiga) för att det ska vara befogat med verkliga superlativ.
När jag och Jonken för några somrar sedan ville leka Rhino Umeå Inc., och såg till att egenhändigt sätta samman och bränna en 6-cdbox över Sinatras främsta inspelningar från Capitol- och Reprise-åren, kom för övrigt bara en låt från detta album med ("A Long Night"). Och jag får väl skylla på de stora mängderna rödvin som konsumerades den kväll då låtvalen klubbades, för pinsamt nog ignorerade vi den allra bästa låten här: medleyt på "The Gal That Got Away" och "It Never Entered My Mind". Det är det ögonblick då både skivan och den oöverträffade gestaltaren Sinatra lever upp på riktigt allvar; plötsligt borrar han sig ner i det förflutna och axlar rollen som en modstulen, övergiven och överårig ladies man, med glansdagarna bakom sig.
Och som han gör det! Det är inte fel att påstå att Judy Garland stått för de främsta tolkningarna av "..Got Away" (njut av hennes mest minnesvärda framförande av låten här !), men när den åldrande Frank Sinatra återvänder till denna låt för första gången sedan 1954, och dessutom flätar ihop den med en oförglömlig ballad från "In the Wee Small Hours"-plattan... ja, då formas en silvrig och praktfull ram runt minnesbilderna. Det är förresten inte bara frågan om hågkomst, utan det är lika mycket begynnande dödsångest som uttrycks. Särskilt i de utdragna stavelserna i inledningsraderna:
The night is bitter
The stars have lost their glitter
The winds grow colder
Suddenly you're a lot older
Oförglömligt var ordet. Historien slutar emellertid inte där, för på samma dag (den 8 april 1981, närmare bestämt) spelades en annan gammal kär låt in på nytt: "Everything Happens to Me", nu med Gordon Jenkins som arrangör och dirigent i studion. Sinatra hade gjort den på skiva så tidigt som 1941, men det är denna mogna inspelning som i mitt tycke förtjänar att kallas den definitiva. Tom Adair hade förbättrat den slitna texten, och den hjärtslitande uppriktigheten i Sinatras framförande når långt bortom vanlig självömkan och melankoli, till en nivå av, ja, sammanbitet konstaterande. Lyssna bara på hur han sjunger "I fell in love just once... and then it had to be with you...", och lyckas få det att låta som den både sorgligaste och mest ofrånkomliga händelsen i sitt liv.
Det är sådana stunder som förklarar varför det fortfarande anordnas seminarier och trycks tjocka antologier om Frank Sinatras fraseringskonst och förmåga att behandla sångtexter som en skådespelare behandlar ett manus.
Av för mig okända - och helt obegripliga - skäl utelämnades dock detta mästerliga stycke från det färdiga albumet. Men Sinatra rådde sent om sider bot på misstaget, när han såg till att själv plocka med, och rentav namnge samlingsskivan "Everything Happens to Me" (1996), efter versionen ifråga. Det finns massvis av samlingar med Sinatra, men just denna - som enbart omfattar Reprise-åren, och högst medvetet riktar in sig på de blåaste balladerna - återvänder jag oftast till. Just för att det inte är en vanlig, splittrad hitkavalkad, utan tvärtom en samling som tematiskt hänger ihop. Ibland blir det faktiskt bäst om artisten får fria händer att plocka guldkornen ur det egna materialet.
4. El Guincho - "Alegranza" (album; Discoteca Océano, 2007)
Samplingsglad och vanvettigt inspirerande upptäcksfärd med spanske Pablo Díaz-Reixa. En skiva som sprakar av färger och fantasi, med körer och oberäkneliga rytmer sammanflätade i snygg symbios. Har fått åtskilliga tyckare att prata om "Barcelonas svar på Panda Bear", vilket väl i och för sig är en hygglig jämförelse, men den missar att El Guincho har en ännu bredare infallsvinkel - och faktiskt inte påminner om så mycket annat. Överhuvudtaget.
5. Pacific! - "Reveries" (album; Dolores/ EMI, 2008)
Göteborgspop med slickade elektronicainslag och vokalharmonier, som mentalt tömmer garderoben på seglarskor och pikettröjor? Cynikern i mig säger "gårdagens nyheter" och "yacht rock är SÅÅÅ 2005". Popälskaren i mig gläds över att denna eleganta blandning fungerar rätt bra. Och ett band som får en att tänka på Jeff Lynne, Dennis Wilsons soloalbum och Ola Håkanssons åttiotal - samtidigt - kan ju inte vara obegåvat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)